livmedcancer.blogg.se

Den här bloggen skrivs av Mia och Jocke Samuelsson och det här är vår historia: Hösten 2012 så fick Mia besked om att hon hade livmoderhalscancer. Beskedet kom kort tid efter att hon hade fött vårt andra barn, en son som heter Ville. Innan Ville kom till oss så har vi en dotter som heter Stina. Mia dog av sin sjukdom i januari 2015 efter knappa två och ett halvt års kamp. Jag har valt att driva bloggen vidare för att fortsätta berätta vår historia. En historia som inte avslutas med ett dödsfall utan en historia som skapas kontinuerligt av vår familj. Vill ni maila frågor eller liknande gör det på: livmedcancer@gmail.com

Vi måste våga prata om det svåra.

Publicerad 2016-11-15 19:55:00 i Allmänt

Jag fick för en tid sen en förfrågan om jag ville skriva en krönika till Nätverket mot Gynekologisk cancer och det nyhetsbrev de skickar ut. Det här är en organisation som har som vision att ingen kvinna ska dö av gynekologisk cancer. En vision jag skriver under på, alla dagar i veckan. Uppdraget var att skriva något om oss med den begränsningen att jag hade 2 000 ord att disponera. Det låter kanske mycket men jag skulle kunna skriva 2 000 000 ord utan att känna mig färdig med den här historien. Men jag lyckades att formulera ned det hela och texten gick nu med nyhetsbrevet. Man kan läsa texten på www.gyncancer.se där jag finns med på tjusig bild och allt. Men jag tänker att jag publicerar den här med. Så var så goda hör kommer den:


Min fru låg i sjukhussängen på den palliativa avdelningen där hon hade vårdats hennes sista tid. Hon låg alldeles stilla och hon såg fridfull ut för första gången på evigheter. Jag hade just bevittnat min frus bortgång efter knappt två och ett halvt års kamp mot den livmoderhalscancer som nu hade tagit hennes liv. Det var sent på kvällen och jag visste att jag behövde ta bilen hem och berätta för vår femåriga dotter och vår tvååriga son att deras mamma inte längre finns med oss. Frågorna i mitt huvud studsade som pingisbollar och jag kände en ren och skär ångest över faktumet att jag skulle komma med det värsta tänkbara beskedet för våra barn. När jag satt där bredvid henne på den något spartanska stolen och var så förblindad av sorg så kände jag ändå ett lugn och en lättnad. En lättnad över att kampen nu var slut och att lidandet för min kära fru hade kommit till ända. Jag kände ett lugn mitt uppe i all sorg och smärta för att när jag tittade på henne så syntes inte ett spår av det lidande som hade plågat hennes ansiktsuttryck under så lång tid.

Nu skulle en ny kamp börja, en kamp för mig och mina barn att återfå kontrollen på våra liv då vi sedan länge hade förlorat den kontrollen till sjukdomen. Hur kan vi egentligen gå vidare? Hur kan vi gå vidare efter den största krisen som hänt oss som familj och hur hittar vi mening med livet igen? Ja frågorna var många och det fanns inget facit. Min fru valde att vid hennes första cancerbesked aldrig skämmas över sin sjukdom, hon valde att aldrig vara ett offer. Genom hennes förhållningssätt så valde vi att aldrig stänga inne känslor eller rädslor som annars är en naturlig del av kölvattnet till sjukdomen. Min fru och jag valde att kommunicera med varandra istället för tystnad, vi valde kärlek framför ångest, ända in till hennes sista andetag.

Hennes sista önskan var att jag och barnen skulle vara lyckliga och att vi skulle gå vidare så med den önskan i minnet så försöker vi att leva upp till det så mycket det bara går.

Tack vare min frus förhållningssätt till sjukdomen och vår gemensamma övertygelse att kommunikation är en absolut nödvändighet har jag fått med mig en fantastisk möjlighet att ha rätt färdriktning mot morgondagen.

Cancer tar så mycket ifrån oss alla men låt den inte ta vår omtanke om andra, låt den inte ta vår förmåga att säga vad vi känner. Vi måste våga prata om det svåra, det ska inte sjukdomen ta ifrån oss.

Kommentarer

Postat av: Märthy

Publicerad 2016-11-16 07:52:43

Läste detta på Facebook och var tvungen dela det. Du skriver så bra.

Postat av: Anonym

Publicerad 2016-11-16 10:11:20

Så otroligt bra skrivet! Jag förlorade min man ungefär samtidigt som du förlorade din fru, och har följt dig och er här på bloggen. Dina ord träffar mig rätt in i hjärtat och tårarna sprutar för min och er och alla som varit med om det här och behövt sitta bredvid sin älskade och bara kunna se på när den tar sitt sista andetag. Jag och mina barn har också valt att kämpa för livet så att det blir bra igen, deras pappa och min man finns för alltid i våra hjärtan.
Stor kram till dig och dina barn. //Anna

Postat av: Anonym

Publicerad 2016-11-17 22:30:26

Så bra. Rätt på o in. I det där hjärtat.

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela