livmedcancer.blogg.se

Det är inte ofta jag gör det men ibland händer det att jag går tillbaka i bloggen och läser vad vi har skrivit men framförallt så händer det mer ofta att jag går tillbaka och läser alla kommentarer till våra inlägg. Det har blivit en fantastisk tillgång i mitt vardagsliv att få läsa alla kommentarer som svämmar över med ett otroligt känslomässigt engagemang. Det har blivit en extra push när jag känt mig trött och sliten. Det är inte sällan det är kommentarerna som gör skillnaden om det blir middag till barnen med kärlek och engagemang eller om middagslagningen bara blir tråkigt och mekanisk. Jag föredrar såklart att vara engagerad men som förälder kan man behöva ha en spark i rätt riktning ibland!

Men ikväll så läste jag Mias inlägg från den 3 januari 2015, skulle tro att det är hennes sista inlägg. Hon skriver där hur hon faktiskt blir tvingad att ge upp och invänta döden. Det inlägget fick mig att bli golvad och tillplattad. När jag läste det så bara sögs jag genom tiden tillbaka till rummet där vi satt när läkaren kom in och förklarade läget och mer eller mindre var budbäraren till Mias slutliga dödsdom. Den sorgen som blossade upp i hela kroppen när jag läste inlägget var brutal. Den brände så fruktansvärt och det är faktiskt så att jag tappade andan. Jag har så svårt att likna det med något annat jag har varit med om för det är en så säregen smärta. Numera så vet jag att smärtan inte håller i sig lika länge, sorgen som flammar upp i bröstet lika fort som en kastad molotov cocktail kvävs effektivt och välbehövligt av känslor såsom acceptans för situationen, kärleken till mina barn, acceptans för det som hänt men inte minst av kärleken och framförallt vördnaden för Mia och den fantastiska person jag fått äran att lära känna.

Med det så vill jag bara säga att ta hand om varandra, älska dina nära högt och vördnadsfullt, klara inte bara av livet utan upplev livet, skratta och se till att vara lycklig här och nu för vi vet inte när det tar slut. För livet tar slut på ett eller annat sätt någon gång, vi vet bara inte när.

Kärlek till er alla ikväll.

//Jocke

- alltså pappa, du är rockstjärna och så har du startat ett alldeles eget företag. Och så är du chef. Du är världens häftigaste pappa.

Det hela kom så härligt och ärligt spontant från Stina när barnen var med mig på jobbet tidigare idag. Fast jag har semester så behöver jag åka in emellanåt för att titta till det hela. Förr kunde Mia ta barnen och jag åkte in själv några timmar och jobbade men nu så finns inte den självklarheten längre.

Men vilka äventyr man kan ägna sig åt på ett kontor som barn. Lägga händerna i kopieringsmaskinen, gå på kakjakt i skafferierna och inte minst titta på när pappa jobbar.

Det var just vid ett sådant tillfälle när Stina sitter i en stol på mitt kontor och tittar på när jag öppnar post som ankommit när repliken kom. Jag blev faktiskt helt ställd när hon sa det eftersom det kom så spontant. Jag fann mig ganska snabbt och blev väldigt glad måste jag säga. Något som jag också sa till henne att jag blev. Nu när det gått några timmar så kan jag inte riktigt släppa det för jag blev helt enkelt fruktansvärt stolt!

Alltså bara wow! I hennes ögon är jag en rockstjärna som har eget företag OCH är chef. Och hon tycker det är coolt! Vilken maffig bild av mig hon beskrev i det ögonblicket. Det Stina gjorde mot mig idag tyckte jag var fantastiskt, hon bekräftade mig som hennes pappa och att jag fick godkänt, ja mer än väl godkänt måste man väl ändå säga.

Så tack älskade Stina för att du fyllde på mitt ego för låååång tid framöver.

....på din födelsedag! Det hade jag sagt om du funnits med oss. Idag skulle du ha fyllt 33 år. Du kommer alltid vara saknad och aldrig bortglömd. Du är ett fundament i våra barns sinne, tro inget annat. På det sättet de pratar om dig så har jag inga tvivel om att det är så.

Du fattas oss

// Jocke