Ja nu var det riktigt länge sedan jag skrev det vet jag. Vissa kanske har undrat vart jag har tagit vägen. Sanningen är att jag under våren har haft en hel del problem med min hälsa. Jag har haft stadigt återkommande halsinfektioner sedan i februari som däckar mig fullständigt i minst en vecka. Eller ja problemen började egentligen i början av 2014 under den jävliga perioden med Mias första strål- och cellgiftsbehandlingar. Så sedan dess har jag legat sänkt fyra till fem veckor per år. Det är inget jag har lagt så mycket vikt vid eller pratat så mycket om då det har funnits andra som har behövt mig mer. Men från och med i februari i år har jag varit sjuk sex omgångar om jag inte räknar fel. Att vara så mycket sjuk är inte det lättaste och smidigaste som ensamstående, det är helt klart. Att laga mat, fixa det övriga hushållsfixet och se till att de kommer iväg till skola och dagis i 40 graders feber är rent ut sagt skitjobbigt. Det blir en ond spiral av det hela, jag kommer efter i mitt jobb vilket måste tas igen, vissa hushållssysslor blir liggandes som måste göras när jag blivit frisk och lagom tills jag är ikapp har jag blivit sjuk igen. Det är tur att jag är välsignad med fantastiska människor runt omkring mig.
Min egen gissning är att den väggen jag så hårt kraschade in i efter Mias bortgång gör sig påmind. Jag tror helt enkelt att min kropp inte har återhämtat sig på det sättet min vilja har. Min känsla är att livet rullar på igen, saker och ting börjar bli roligt och jag får möjlighet att leva igen. Men på något sätt så är kroppen fortfarande sliten och det tar sig i uttryck i de här infektionerna. Med handen på hjärtat så är det väl inte så att jag har tillåtits eller tillåtit mig själv att läka de kroppsliga skadorna fullt ut.
Nu är inte jag den som sitter still utan jag har börjat dra i trådar med läkare och terapeut som ska återupptas här efter folks semestrar.
Det jag vill säga med den här informationen är att jag kommer att fokusera på mig själv och min hälsa tills jag hittar en väg ur den här svarta labyrinten. Med andra ord så kommer det bli lite låg aktivitet här på bloggen under obestämd tid framöver. För att hjälpa andra måste man först må bra själv, och det gör inte jag nu det är helt klart.
Självklart är min ambition att fortsätta blogga, föreläsa och på annat sätt påverka och debatera om cancer och att vara närstående. Det kommer bara inte ske just nu.
Ta hand om er för det ska jag försöka göra.
//Jocke
