livmedcancer.blogg.se

Idag är det fem månader sedan det hände. Fem månader av ett brinnande glödande helvete. Det var någon timme eller så innan klockan skulle gå över kl. 24 och bli den 22:e januari när Mia lämnade mig kvar här. Vi var där, jag, Mias föräldrar och hennes syster, i sjukhusrummet samlade runt henne när färgen försvann från hennes ansikte och hennes andning slutade. Smärtan som kom över mig ja säkert alla oss som var där var ofattbar. Det spelade ingen roll att vi vetat i cirka sex månader att den här stunden skulle komma. Det var likt förbannat en så ofattbar smärta som träffade mig när jag sittandes bredvid henne, hållandes på hennes underarm ser hur Mia försvinner från hennes egen kropp. Jag grät okontrollerat för slutet var just där och då och det var så definitivt på ett otroligt grymt sätt. När jag för drygt sju år sedan stod och tittade henne djupt i ögonen och lovade att älska henne tills döden skiljer oss åt så kunde jag aldrig föreställa mig att döden skulle komma och slita isär oss på det här sättet och så mycket i förtid. Men nu så stod jag ändå där bredvid Mias sargade kropp, ensam, lämnad. Allt för att någon jävla cancer tyckte det var nödvändigt att sänka den otroligt starka och självständiga kvinna som jag älskade så fruktansvärt mycket. På något sätt vill man väl alltid hålla kvar i dem man älskar och avsked är alltid något som är jobbigt, i alla fall om du frågar mig. Men ett antal timmar tidigare den dagen så tog jag mig mod att säga till henne det jag fruktade att säga mest av allt;

Älskling, det är ok att släppa taget nu, du har kämpat tillräckligt. Du behöver få vila…..

Jag vet inte om hon hörde mig för hon låg i någon form av sömn/medvetslöshet sen ett tag tillbaka. Men om jag får tro så hörde hon mig och hon visste att jag hade gett henne min välsignelse att hon inte behövde kämpa mer, inte för min skull i alla fall. Att säga de orden var fruktansvärt men jag vet att hon vet vad jag menade med att säga det.

Fem månader av helvete har det varit helt klart, den process och det efterspel som varit efter bortgången har bitvis varit bisarr ur många aspekter. Att jag som är en person som alltid har haft en glöd, en passion i det mesta jag tagit mig för kände inte igen mig själv. Jag kände mig som ett tomt skal utan några förmågor överhuvudtaget. Det fanns ingen glöd, ingen glädje, inget jävlar anamma som tidigare alltid hjälpt mig prestera saker jag trott var omöjligt. Ett tomt grått skal det var vad jag var. Det helvete som vi levt med i knappa två och ett halvt år innan kändes som en havsbris i förhållande till vad jag kände efter hennes bortgång.

Men jag skulle ljuga om det inte funnits ljuspunkter under den här tiden. All den omtanke, kärlek och respekt som jag känt från omvärlden är något som faktiskt får mig att häpna. Jag har så otroligt många människor att tacka för så mycket. Om det så är en kommentar på bloggen som hjälp med matlagning när det behövts som mest så är det otroliga handlingar oavsett. Det är inte just handlingen i sig utan den omtanke som finns bakom. Jag skulle så gärna kunna träffa alla människor som tänkt på oss, pushat oss, hjälpt oss på alla tänkbara och otänkbara vis (vissa kanske inte ens vet att de har bidragit) och titta alla i ögonen och säga att tack för du gjort skillnad, på riktigt!

Jag har ibland tänkt på att det aldrig kommer gå att återgälda allt som vi fått från kända och okända människor. Nästa tanke blir då att de handlingar som människor har gjort är av sådan karaktär att det är inte meningen att det ska återgäldas, de är helt enkelt en gåva till oss. Jag kan inte annat än att ta emot alla tankar, handlingar och andra fantastiska initiativ och känna tacksamhet för det. För det har gjort och gör skillnad. Idag kan jag våga titta ut genom fönstren när jag gått upp på morgonen efter ytterligare en natt med alldeles för lite sömn (ja sömnen lyser oftast med sin frånvaro) och ändå känna att det här kommer bli en bra dag. Att få känna den känslan igen är fantastisk! Jag vet även att min kära fru är med mig och jag kan känna att hon ler hela hon för att jag kan börja tänka och känna positiva saker igen.

//Jocke

Igår var det en stor dag för igår var det skolavslutning för Stina. Hon har gladeligen berättat under veckan om förberedelserna de har sysslat med inför avslutningen. De har tränat danser som ska visas upp och de har repat låtar som ska sjungas så starkt att hela området inte kan ta miste på att just idag är det avslutning. Väl där så bänkade jag mig tillsammans med Ville och barnens farmor på ett par väl avvägda platser. Avslutningen började och in kommer Stina glad och förväntansfull tillsammans med alla klasskamrater och de tar plats på ett podium i lokalen.

Det här är såklart frid och fröjd och jag njuter av att vara på avslutning. Men någonstans under programmet så börjar det smärta i bröstet och jag står faktiskt där mitt bland folket med tårar i ögonen och tänker att vi borde ha varit en person till här. Den saknaden blir väldigt påtaglig och ett tag var det den enda saken som jag tänkte på.

Här hade det varit så lätt att bara gräva ner sig i den känslan och låtit resten av skolavslutningen gått åt helvete genom att Stina hade haft en pappa som varit frånvarande och egentligen inte varit där överhuvudtaget. Men jag valde att fokusera på vad Stina och de andra barnen gjorde och fick till slut bukt med de negativa känslorna. Det är just det där med valet som gör det hela väldigt intressant. Jag resonerar så att jag själv har ett val i hur jag ville att den här skolavslutningen skulle bli hos mig. Antingen fokusera på Stina och de andra barnen och glädjas ihop med de andra föräldrarna. Eller så väljer jag att fokusera på de negativa känslorna och då gå in i mig själv.

Att jag kommer bära negativa och oproduktiva tankar med mig även framåt sett är troligen oundvikligt. Det är något som har blivit en del av mig på grund av den historiska ryggsäck som jag ständigt bär med mig. Men det är vad jag gör med de tankarna som är viktigt. Jag är skyldig mig själv men i väldigt hög grad Mia men även mina barn att verkligen reflektera över hur jag vill bli påverkad av allt det negativa som varit.

Att ta skolavslutningen som exempel blev väldigt bra för där i kyrkan gjorde jag ett aktivt val (det lät nästan religiöst märkte jag) att inte låta sorgen påverka mig utan fokusera på min dotters allra första skolavslutning, det var väldigt roligt att vara där.

Jag tror att man kan applicera den här situationen på andras situationer och livsöden. Frågan är hur vill jag bli påverkad av det som händer runt i kring mig? Att Mia dog en alldeles för tidig och smärtsam död är ett faktum och det finns inget jag kan göra åt det nu. Det jag kan påverka är hur jag vill leva resten av mitt liv. Ska jag leva det i skuggan av den ångest, maktlöshet och sorg som de sista åren har ärrat mig eller ska jag tillåta mig själv att lyfta blicken uppåt och tillsammans med mina barn gå framåt? Jag vet vad Mia tycker i den frågan, för vi hann faktiskt prata en hel del om det liv som jag och barnen behövde forma utan henne närvarande. Jag vill knappt tänka på hur arg hon skulle vara om jag hade valt att lägga mig i soffan och tittat upp i taket resten av mitt liv. Hon hade spänt sina klarblåögon i mig, ögon som förresten förvandlades till stål när hon var förbannad, och dragit upp mig från soffan och sen lyft mig i kragen så fötterna hade lättat från golvet. Sen hade hon sagt med knivskarp röst

”för i helvete Jocke, nu går du och gör något!”

Att jag vet vad hon tycker så är det så mycket lättare att stå på avslutningen och välja det positiva före det negativa. För jag vet att jag har hennes välsignelse. Den välsignelsen jag fått av henne är jag henne så enormt tacksam för. Har svårt att beskriva den tacksamheten med ord faktiskt.

//Jocke