livmedcancer.blogg.se

Den här bloggen skrivs av Mia och Jocke Samuelsson och det här är vår historia: Hösten 2012 så fick Mia besked om att hon hade livmoderhalscancer. Beskedet kom kort tid efter att hon hade fött vårt andra barn, en son som heter Ville. Innan Ville kom till oss så har vi en dotter som heter Stina. Mia dog av sin sjukdom i januari 2015 efter knappa två och ett halvt års kamp. Jag har valt att driva bloggen vidare för att fortsätta berätta vår historia. En historia som inte avslutas med ett dödsfall utan en historia som skapas kontinuerligt av vår familj. Vill ni maila frågor eller liknande gör det på: livmedcancer@gmail.com

Mors Dag

Publicerad 2017-05-29 22:04:31 i Allmänt

Vad gjorde ni på mors dag? Kanske var ni ute och åt något gott med er kära mor eller mamman till era barn. Möjligen så blev det kanske en ask choklad, en bukett rosor och en puss på kinden för att visa uppskattningen till sin mamma eller varför inte sin käresta som man delar det bästa som finns med, barnen. Nu är jag en person som normalt väljer bort att fira sådana typer av ”högtider” eftersom jag cyniskt anser att det är ett sätt för handeln att spä på sin försäljning lite till. Jag vill att man ska visa varandra uppskattning alla dagar om året och inte bara en dag där allt krut ska brännas. Nu är verkligheten inte så svart eller vit som jag medvetet målar upp (ja jag kanske ville provocera lite där….) och jag vet att människor visar sin uppskattning mot andra fler dagar än en sådan typ av dag som mors dag.

I år ”firade” vi mors dag genom att visa vår aktning, kärlek och respekt till Stina och Villes mamma. Vi åkte och köpte en bukett rosor som barnen godkände för att sedan åka till Mias grav för att överlämna buketten. De planterade blommorna vid graven såg fantastiska ut och vår bukett var bara en del i det hela arrangemanget som omgärdade gravstenen. Det är alltid ett lotteri att åka dit gällande hur barnen ska reagera. Ibland vill de åka innan vi ens har kommit till graven, ibland är det tvärtom. Men det som smärtar allra mest är såklart när de blir ledsna, det river fruktansvärt i mitt bröst när det blir så och jag känner alltid en lika stor orättvisa vid de tillfällena. Men den här gången så gick besöket helt utan att de blev ledsna och ifrågasatte faktumet om varför mamma var tvungen att dö.

Det som däremot kom upp var en helt ny situation för mig. Stina sa till mig att hon var rädd för att få cancer och dö. Jag blev rätt ställd måste jag erkänna men jag fann mig rätt snabbt och vi diskuterade det hela under en rätt lång stund. Vad som sades är kanske inte det mest intressanta just här men det jag blev bryskt medveten om är att allt det vi har gått igenom ligger någonstans i bakhuvudet på barnen och frågor kommer flyta upp på ytan. Det är uppenbart att i och med att barnen blir äldre så kommer nya funderingar och nya aspekter komma upp på det vi har varit med om. Det går på något sätt i cirklar om man kan säga så. Tyvärr så kommer den där känslan av orättvisa upp i mig när barnen tar upp något av det som hänt. Jag accepterar faktumet vad som hänt och jag vill säga att sorgen ja den är bearbetad och giftet är i mångt och mycket fördrivet från min kropp. Men kvar finns ändå sorgen över barnens situation och vad de stundtals tvingas igenom. Var finns logiken i att en tioårig flicka ska behöva vara rädd i att få cancer och dö? Var finns rättvisan i att hon ska behöva ta sin ungdomliga nyfikenhet till att utforska mörka och skrämmande saker som död och lidande? Jag tycker hon har fått nog av den varan. Klart det hade varit bättre om hon hade fått sätta den där buketten på ett middagsbord i väntan på att hennes mamma skulle komma och se den istället för att sätta den i en grav-vas med alla smärtsamma minnen och all oro som kommer upp. Men nu är inte Stina och Ville i den situationen att de kan välja utan de kan bara välja att ta fram minnen, bra som dåliga, och visa kärlek och respekt till sin mamma i tanken. Så grattis Mia för att du har varit en stor del till att forma de finaste barnen som finns. Jag är övertygad att du är stolt över vilka fina människor de är.

//Jocke

Födelsedag

Publicerad 2017-05-07 21:29:29 i Allmänt

Idag fyller Stina år, det är inte vilken födelsedag som helst utan hon blir tio år. Jag tycker det känns som en väldigt speciell födelsedag just för att hon fyller tvåsiffrigt. Dagen har varit fylld med många aktiviteter och många firare som varit här. På Stinas egen begäran så ställde sig pappan i köket och satte på sig bakarhatten. Kan inte säga att jag är speciellt bra på bakning och tycker heller inte det är jätteroligt. Matlagning är mer min grej. Om tiden finns kan jag gärna slira omkring ganska länge i köket med ett glas rött, sen skulle mina kunskaper inte räcka till att producera någon Nobellmiddag direkt men de jag bjuder brukar i alla fall äta upp sin mat. Men nu var det så att Stina  beställde en paj så då blev det att baka en sådan.


När jag står där och är mitt i arbetet och tänkte på allt och inget. Tankarna flöt omkring bäst de ville så som de kan göra ibland så landade tankarna på Mia och då kom den där känslan som är så svår. Den är svår för den gör alltid lika ont och jag står där lika naken och försvarslös gentemot den som om det inte hade gått någon tid alls sen Mia gick bort. Känslan jag syftar på är sorgen och saknaden efter en underbar människa som jag älskat så hårt och innerligt. En människa som inte finns mer och där kärleken har övergått i en djup respekt och vördnad för det som en gång varit. Men för en kort stund så bränner det i bröstet och jag förbannar sjukdomen som gör att en mamma inte får uppleva den speciella dagen som en tioårsdag är. Tio år sedan vår förstfödde kom till oss och så får Mia inte dela den med oss. För ett år sedan hade klumpen i halsen kunnat varit otroligt mödosam att bli av med men idag så rann sorgen och minnena över lidandet av mig. Jag har nämligen en övertygelse om att Mia skulle glädjas åt vart vi är i livet och hur vi väljer att leva våra liv. Hon kanske inte alltid skulle ha tyckt likadant i mina specifika val i vissa situationer men hon skulle definitivt applådera våra livsriktning. Våra barn mår bra och Stina är ingen liten flicka längre. Visst hon är "bara" tio år men det är en ung dam som vet vad hon vill och har skinn på näsan. Mitt mål är att hon ska vara en självständig, tänkande individ som behandlar omvärlden med respekt. Jag vet att Mia skulle vilja ha det målet också. Så när jag står där tillfälligt naken inför sorgen och smärtan, så kan jag numera titta den rätt i ögonen och kuva den till att sätta sig ner på golvet framför mig. Medan jag klär på mig så försvinner sorgen långsamt och slutligen står jag där påklädd igen och fortsätter med pajen. Tiden som har flutit sen hon gick bort och de verktyg jag har gör att jag kan ta en sådan här situation med ro. Det är riktigt riktigt skönt.......

Om det är någon som undrar så gav Stina pajen 12/10 i betyg. Jag kanske skulle baka mer med andra ord......


//Jocke

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela