livmedcancer.blogg.se

Den här bloggen skrivs av Mia och Jocke Samuelsson och det här är vår historia: Hösten 2012 så fick Mia besked om att hon hade livmoderhalscancer. Beskedet kom kort tid efter att hon hade fött vårt andra barn, en son som heter Ville. Innan Ville kom till oss så har vi en dotter som heter Stina. Mia dog av sin sjukdom i januari 2015 efter knappa två och ett halvt års kamp. Jag har valt att driva bloggen vidare för att fortsätta berätta vår historia. En historia som inte avslutas med ett dödsfall utan en historia som skapas kontinuerligt av vår familj. Vill ni maila frågor eller liknande gör det på: livmedcancer@gmail.com

Jag är så jävla trött på att vara stark....

Publicerad 2014-02-20 21:11:01 i Allmänt

Precis som rubriken lyder…..jag så är så jävla innerligt hjärtligt satans helvetes aptrött på att ALLTID vara stark när jag ständigt ställs mot motgång efter motgång, jag är trött på att alltid försöka se saker ur positiv synvinkel när det egentligen är skit. Ni vet det jag skrev i ett annat inlägg där jag tacklar allt beredd med både rustning och svärd…..just nu vill jag vara den kvinnan som sitter på läktaren med popcorn i knät samtidigt som någon annan slåss för sitt liv. Liksom, även Jeanne Dárc måste väl släppt garden någon gång och släppt en tår eller två…..

 

Jag var idag på mitt andra ultraljud gällande min njure, jag minns inte om jag bloggat om detta förut men jag drar det i korthet här ändå.

Innan min behandling med strålning och cellgifter skulle börja så gick jag igenom en del  röntgenundersökningar. Min läkare tyckte då att jag hade ett förstorat njurbäcken så han skickade en remiss på ett ultraljud. Jag gjorde detta och snubben som gjorde det kom fram till att det var lite stopp i röret ner till min urinblåsa helt enkelt. Det blev i alla fall att jag skulle få göra ett till sex veckor senare och det var då idag. Det som hittades då är att min njure släpper visst inte ifrån sig någon urin utan det är totalstopp vilket innebär att det finns inte så många olika alternativ för att lösa detta. Antingen så kan de köra in nål El Grande i min rygg för att fästa en sorts kateter som dränerar min njure på vätska, detta innebär en påse på benet…..yyyeeyyyyyy jag hoppar av glädje! Eller så kan man försöka sätta som någon form av kateter genom urinblåsan in i urinledaren upp mot njuren, detta ska göras genom en cystoskopi och det är en av de absolut värsta undersökningar jag gjort! Så givetvis blir det en sådan lösning de vill göra på mig! Ja,ja…. Om detta fungerar så är det super, för då kommer det ut helt enkelt. Fungerar det inte så finns möjligheten att de opererar mig igen och försöker ”skarva” ihop njurbäckenet med min urinblåsa. Detta är inte heller helt säkert att det fungerar och min läkare var inte så sugen på att jag skulle opereras igen…och inte jag heller för den delen. Så då blir det helt enkelt att min njure får ”dö” och jag får försöka klara mig med en njure. Visst, det finns flera människor som klarar sig med en njure…..men är man inte född med två av en orsak?

 

Så idag har varit en rätt så tuff dag, men även att jag som jag skrev i början bara har lust att sätta mig ute i skogen och tomglo på en tall så gör jag inte det, jag vet nämligen inte hur man gör när man ger upp….och tur är väl det!

 

/Mia

 

 

 

 

Mentalt snedsteg

Publicerad 2014-02-11 21:35:54 i Allmänt

Det var ett tag sedan jag skrev något och om jag ska vara ärlig så har jag inte haft lust, har inte haft ork eller helt enkelt bara struntat i det. Sista tiden så har mest handlat om att köra ner huvudet och springa ända in i kaklet och förbi det. För helt krasst så har sista tiden varit tuff, alldeles för tuff för min smak. Vid det här laget så har det varit en del tuffa perioder, det kan man ju påstå med risk att det är ett understatement…..

När de här perioderna kommer där det blir kämpigt så har jag märkt hur min egen ”horisont” minskar undan för undan. För när livet går på som vanligt så kan man prata om planer för nästa månad, nästa helg, vad vore schysst att göra till sommaren? borde jag inte ta och skriva lite musik? Jag hoppas att ni förstår vad jag menar. Nu när vi har varit pressade med allt som har varit har jag märkt att den horisonten minskar ju jobbigare jag upplever situationen. Först går drömmar och visioner bort, sen försvinner den långa planeringen och till slut så tar man tag i vad som är viktigt för stunden. ”nu ska jag hämta barn”, ”Ville behöver ny blöja, jag byter”, ”barnen behöver mat, jag fixar det”. Ta dagen som den kommer kan slänga sig i väggen, jag tar minuten som den kommer! Likadant är det åt andra hållet, när jag känner att, yes nu känns det allt liiite lättare, ja då flyttar jag fram horisonten lite grann. Då kan jag helt plötsligt titta på morgondagen och sen vidare till nästa vecka osv.

Nu är det drygt tre veckor sedan Mia avslutade sin behandling, och det har varit stökiga dryga tre veckor, men det vet ni som har läst de tidigare inläggen. Innan jag fortsätter mitt spår så måste jag bara klämma in en passning till min fru som på något magiskt sätt behåller sin positivitet mitt i allt. Även när hon ligger på sjukan för blodtransfusion för att värdena är riktigt usla så andas hennes skrivna ord ett sånt jävlar anamma. Du inspirerar mig!

Åter till min poäng; Jag har hela tiden haft fokus på den där sista fredagen när behandlingen skulle avslutas. Det har hela tiden varit någon form av mental målbild som jag har kämpat emot. Sen när sista veckan kom så smyger den där lite olustiga känslan på som är svår att sätt fingret på. Vad händer efter behandlingen och behöver vi göra något speciellt? Första beskedet var ju att det inte går att utvärdera behandlingen förrän två till tre månader och i mellan där händer ingenting. Jag hade ju satt upp målet till slutförandet av behandlingen inte ytterligare månader framåt! Sen visste vi sedan tidigare att det fanns en stor risk med att Mias biverkningar skulle peaka runt två till tre veckor efter avslutad behandling. Så här i efterhand kan man lugnt konstatera att så var verkligen fallet…… Under de här tre veckorna så har horisonten krympt till att fixa allting som ska fixas. Förutom de rent praktiska sakerna som att ordna till att hantera en orolig dotter som INTE gillar när mamma ligger borta, SÄRSKILT om borta är på ett sjukhus. Jag ska inte glömma bort mig själv i det hela heller, jag har försökt hålla mina känslor i schack i och med Mias dåliga värden och undersökningen som stundade för att utesluta ny tumör. Man kan ju lugnt säga att sömnen har inte varit den bästa…..

Nu hoppas och tror vi försiktigt på att Mia har varit på botten och långsamt långsamt kan återhämta sig. Vilket är bra nyheter! Helt plötsligt kan jag flytta fram horisonten igen, Men jag har lärt mig av mitt mentala snedsteg som är att inte ha alldeles för korta mål i hela den här soppan.  Nu får jag hoppas att horisonten kan flyttas fram så jag till sist kan fylla på med drömmar och visioner igen, men det gäller att inte falla i fällan att ha för bråttom.

 

//Jocke

Kroppen verkar fatta...

Publicerad 2014-02-05 17:54:19 i Allmänt

Idag ringde de från onkologen och meddelade att mina värden ÄNTLIGEN stigit så pass att jag slipper fortsatta provtagningar! Så nu är vi tillbaka i det "normala" vilket innebär att i saaaakta takt försöka återkomma till att orka leka med mina barn, orka gå en promenad i skogen, orka åka skridskor mer än 10 minuter, orka sitta uppe en stund på kvällen och prata med min man....leva ett "normalt" liv helt enkelt! 

Nu kör vi....
Mia

Hemkommen!

Publicerad 2014-02-05 10:46:37 i Allmänt

Ja nu är jag iallafall hemma!
Förhoppningsvis så har kroppen äntligen förstått vad den ska göra, dock har jag även nu dragit på mig en herrejösses förkylning så huvudet känns tjockare än vanligt! Jag tar fortfarande dagliga prover så att de har koll på mig ordentligt!

Igår var jag även i Linköping för en undersökning under narkos. Jag har en tid haft problem med en del blödningar och då blev min läkare lite fundersam (jag blev skitskraj) för att det kanske berodde på en ny tumör så han ordinerade en sådan undersökning så de kunde kolla ordentligt. Som tur var så hittade han inget konstigt, bara två små prickar som han inte riktigt visste vad det var så för säkerhetsskull klippte han bort dem för att skicka iväg till labbet. Får förhoppningsvis svar nästa vecka.

Jag önskar att allt bara kunde sluta nu så jag bara kan få koncentrera mig på att bli ordentligt frisk! 

För er som inte sett gruppen Kamp Kenny får gärna söka upp den gruppen på Facebook och skänka ett bidrag alt. Köpa armband! Det är en kille som livet bestämt att cancern skulle ta över hans kropp, äckliga sjukdom!

Ta hand om er!
Mia

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela