livmedcancer.blogg.se

Den här bloggen skrivs av Mia och Jocke Samuelsson och det här är vår historia: Hösten 2012 så fick Mia besked om att hon hade livmoderhalscancer. Beskedet kom kort tid efter att hon hade fött vårt andra barn, en son som heter Ville. Innan Ville kom till oss så har vi en dotter som heter Stina. Mia dog av sin sjukdom i januari 2015 efter knappa två och ett halvt års kamp. Jag har valt att driva bloggen vidare för att fortsätta berätta vår historia. En historia som inte avslutas med ett dödsfall utan en historia som skapas kontinuerligt av vår familj. Vill ni maila frågor eller liknande gör det på: livmedcancer@gmail.com

Födelsedagen

Publicerad 2018-07-02 13:08:33 i Allmänt

Idag skulle Mia ha fyllt 35.

"Det är ingen ålder på en häst"
"40 är det nya 20, så du är ju knappt myndig"

Nä precis, det är ingen ålder att tala om, men nu var det så att Mia upplevde 31 födelsedagar och hann aldrig fram till sin 32:a. Hur jag än vänder och vrider på det och vilket skohorn jag än väljer att använda så kommer jag alltid fram till samma slutsats; Mia dog så in i helvete för ung.

Jag kan med handen på hjärtat säga att jag har accepterat faktum i att det blev såhär. Men det gör det inte desto mindre till ett faktum. Acceptans inför något är ett förhållningssätt inget annat. Faktumet gör mindre ont ju längre tiden går, det går inte att förneka. Skönt är väl det resonerar jag för om det hade varit annorlunda hade jag med allra högsta sannolikhet haft svårare att göra vissa val i livet, jag skulle säkerligen fylla större delen av min tid åt sorg och grubbleri snarare än åt framåtanda med eftertanke. Att acceptera något så fruktansvärt traumatiskt som Mias sjukdom och död med allt var det innebar, det är bland det svåraste jag gjort. Men samtidigt gav jag mig själv inte det valet. Valet att inte acceptera faktum det fanns inte. Men det fanns heller inget krav på hur snabbt jag tvingade mig själv att rätta in mig i mitt eget led.

Jag känner fortfarande Mias fulla stöd för hur jag och mina barn lever idag. Vi lever ett bra liv utefter våra premisser och vi fyller våra dagar med, för oss, bra och meningsfulla saker. Sen blev det inte som vi hade förväntat oss men det lägger vi väldigt liten vikt vid. För helt ärligt, är det egentligen något i livet, stort som smått, som går riktigt som förväntat?

Mia hann inte med allt det hon kände var viktigt i livet men hon hann med mycket som, för henne, betydde något. Men jag vet att hon fortfarande påverkar människor trots att det gått drygt tre år. Jag räknar in mig i den skalan det är helt klart. 

När sorgen har lagt sig då är det tid se henne för den hon var, fantastisk!

// Jocke

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela