Då är podden släppt som jag och mina kompisar Niclas och Tobbe spelade in tidigare i höstas. Den finns i podcaster för IPhone och motsvarande till Androidtelefoner. Man söker på Cancerfonden så är vi avsnitt 2. Programmet finns även på Cancerfondens hemsida.
Som vanligt så är det naket ärligt och ganska genuint trevligt program. Detta trots det fantastiskt tunga ämne vi avhandlar.
MEN vi vägrar vara offer för sjukdomen.
//Jocke
Jag satt för några dagar sedan och läste morgontidningen, jag är nog för övrigt en dinosaurie när det kommer till hur jag konsumerar mina nyheter. Jag gillar liksom den där papperstidningen på morgonen. Jag fläker upp den över köksbordet när det är frukostdags och Ville och Stina brukar glatt kommentera bilder och annat som står i tidningen. Ni kan försöka förklara för en nioåring vad kommunfullmäktige är mellan tuggorna på en frukostmacka. Oftast så hamnar jag själv en stund vid bordet efter att barnen har smitit iväg. Det är en skön stund då jag läser tidningen i något sånär lugn och ro.
Den här morgonen så satt jag precis på det här sättet och vänder blad för att se vad för nyheter som döljer sig bakom nästa uppslag. När jag gör det så kommer det upp en bild på vår gamla vicehyresvärd från en lägenhet innan barn. Mia och jag tyckte alltid att han var en kul filur så jag blev förvånad när jag upptäckte ett för mig igenkänt ansikte. Instinktivt så höll jag på att ropa på Mia för att hon skulle komma och se bilden på den före detta vicevärden men precis innan jag hann ropa ut det hela så kom jag på mig själv och lyckades då hejda mig.
Den känslan som kom över mig då var lika delar märklig som sorglig. För en sekund så fanns Mia här hemma hos mig. Hon satt inte med mig vid köksbordet för då hade jag inte behövt ropa utan hon borstade väl tänder eller bäddade sängen eller något annat morgonbestyr. Hon kändes så levande det där korta ögonblicket precis som om hon aldrig hade försvunnit från mig. När det uppenbarade sig att det bara var en känsla från ett annat liv som passerade förbi så stack det till så där fruktansvärt obehagligt i kroppen. Sticket fick mig att känna mig ensam igen, känslan av ensamhet har nämligen lyst med sin frånvaro relativt länge vilket jag är tacksam för. Men ensamheten gick fort över och jag skrattade till när jag satt där. Ett skratt för att jag tycker det är lustigt hur kroppen kommer ihåg de där till synes oviktiga men härliga detaljerna i livet. Men just de där stunderna är inte oviktiga, det är helt uppenbart att det är väldigt viktigt.
Så för en kort stund kunde jag ha min fru nära mig trots att hon är så långt borta. Det var härligt om än bara för ett kort ögonblick.
//Jocke
Jag fick för en tid sen en förfrågan om jag ville skriva en krönika till Nätverket mot Gynekologisk cancer och det nyhetsbrev de skickar ut. Det här är en organisation som har som vision att ingen kvinna ska dö av gynekologisk cancer. En vision jag skriver under på, alla dagar i veckan. Uppdraget var att skriva något om oss med den begränsningen att jag hade 2 000 ord att disponera. Det låter kanske mycket men jag skulle kunna skriva 2 000 000 ord utan att känna mig färdig med den här historien. Men jag lyckades att formulera ned det hela och texten gick nu med nyhetsbrevet. Man kan läsa texten på www.gyncancer.se där jag finns med på tjusig bild och allt. Men jag tänker att jag publicerar den här med. Så var så goda hör kommer den:
Min fru låg i sjukhussängen på den palliativa avdelningen där hon hade vårdats hennes sista tid. Hon låg alldeles stilla och hon såg fridfull ut för första gången på evigheter. Jag hade just bevittnat min frus bortgång efter knappt två och ett halvt års kamp mot den livmoderhalscancer som nu hade tagit hennes liv. Det var sent på kvällen och jag visste att jag behövde ta bilen hem och berätta för vår femåriga dotter och vår tvååriga son att deras mamma inte längre finns med oss. Frågorna i mitt huvud studsade som pingisbollar och jag kände en ren och skär ångest över faktumet att jag skulle komma med det värsta tänkbara beskedet för våra barn. När jag satt där bredvid henne på den något spartanska stolen och var så förblindad av sorg så kände jag ändå ett lugn och en lättnad. En lättnad över att kampen nu var slut och att lidandet för min kära fru hade kommit till ända. Jag kände ett lugn mitt uppe i all sorg och smärta för att när jag tittade på henne så syntes inte ett spår av det lidande som hade plågat hennes ansiktsuttryck under så lång tid.
Nu skulle en ny kamp börja, en kamp för mig och mina barn att återfå kontrollen på våra liv då vi sedan länge hade förlorat den kontrollen till sjukdomen. Hur kan vi egentligen gå vidare? Hur kan vi gå vidare efter den största krisen som hänt oss som familj och hur hittar vi mening med livet igen? Ja frågorna var många och det fanns inget facit. Min fru valde att vid hennes första cancerbesked aldrig skämmas över sin sjukdom, hon valde att aldrig vara ett offer. Genom hennes förhållningssätt så valde vi att aldrig stänga inne känslor eller rädslor som annars är en naturlig del av kölvattnet till sjukdomen. Min fru och jag valde att kommunicera med varandra istället för tystnad, vi valde kärlek framför ångest, ända in till hennes sista andetag.
Hennes sista önskan var att jag och barnen skulle vara lyckliga och att vi skulle gå vidare så med den önskan i minnet så försöker vi att leva upp till det så mycket det bara går.
Tack vare min frus förhållningssätt till sjukdomen och vår gemensamma övertygelse att kommunikation är en absolut nödvändighet har jag fått med mig en fantastisk möjlighet att ha rätt färdriktning mot morgondagen.
Cancer tar så mycket ifrån oss alla men låt den inte ta vår omtanke om andra, låt den inte ta vår förmåga att säga vad vi känner. Vi måste våga prata om det svåra, det ska inte sjukdomen ta ifrån oss.
Idag stod ett besök vid graven på schemat. Jag är inte den som är jättebra på traditioner men det är en sådan dag idag där det är extra fint att besöka den sista viloplatsen.
Idag var det tungt för båda barnen att gå till graven. De blev väldigt känslosamma och grät en hel del. Stinas återkommande frågor, som i sig har lyst med sin frånvaro ett tag, kom och det är samma frågeställningar om varför mamma inte kunde räddas och hon beskrev att hon önskade att mamma aldrig skulle ha dött. I sig är det inga nya saker de brottas med och ibland är ett besök vid graven ganska odramatiskt och ibland blir de lite ledsnare.
Men det gör alltid lika ont i mig när jag ser hur de plågas. Det bränner och river i mig och jag önskar så hårt att jag skulle kunna lyfta deras smärta och ta den själv istället. Den smärta jag känner i mitt bröst när jag ser deras plågade ansikten är så stark, så fruktansvärt stark........
Men det är deras smärta att bära och det är deras pris för att ha älskat sin mamma högt. Jag kan bara vara där och bära dem igenom det smärtsamma och svåra, jag kommer aldrig kunna ta bort deras känsla av saknad och sorg. Jag kan bara var där som deras pappa och älska dem för de fantastiska människor de är.
Men det gör alltid lika ont.......
