livmedcancer.blogg.se

Den här bloggen skrivs av Mia och Jocke Samuelsson och det här är vår historia: Hösten 2012 så fick Mia besked om att hon hade livmoderhalscancer. Beskedet kom kort tid efter att hon hade fött vårt andra barn, en son som heter Ville. Innan Ville kom till oss så har vi en dotter som heter Stina. Mia dog av sin sjukdom i januari 2015 efter knappa två och ett halvt års kamp. Jag har valt att driva bloggen vidare för att fortsätta berätta vår historia. En historia som inte avslutas med ett dödsfall utan en historia som skapas kontinuerligt av vår familj. Vill ni maila frågor eller liknande gör det på: livmedcancer@gmail.com

Sjukdomshistoria

Publicerad 2015-10-17 09:13:55 i Sjukdomshistoria

Här försöker jag beskriva Mias sjukdomshistoria från första beskedet till hennes bortgång i någorlunda sammanfattande drag. Detta för att en hel del läsare möjligen inte följt med i bloggen sedan start och dels för att vi faktiskt hade varit i sjukdomsprocessen i ett år innan vi startade bloggen. Något som kanske lätt kan glömmas bort. Jag försöker som sagt inte vara så utsvävande utan mer konkret för att få en tydligare bild av hela förloppet. Våra känslor (i alla fall från bloggens start och framåt) finns väldokumenterade under sektionen ”allmänt”.

 

I början av oktober 2012 så fick vi beskedet att Mia drabbats av livmoderhalscancer. Tre månader tidigare hade hon fött vårt andra barn, en son. Vi hade sedan tidigare en dotter som vid det tillfället var fem år. Tumören var begränsad och utan synlig spridning. Det fanns goda möjligheter att genomgå en operation för att sedan vara cancerfri. Operationen genomfördes i november 2012, ett ingrepp där livmodern togs bort och det gjordes en lymfkörtelutrymning i bäckenet där ungefär 20 lymfkörtlar togs bort. Detta var den operationen som vi själva kom att kalla ”den lilla operationen”. Ingreppet ansågs lyckad och tumören var avlägsnad. Det pris som sjukdomen hade fört med sig var bland annat att Mia inte kunde få fler barn och hon löpte risk att utveckla lymfödem i sina ben. Mia var nu cancerfri men inte friskförklarad, för att bli friskförklarad behövs fem år av kontroller som då inte ska visa på någon återväxt av cancern.

I augusti 2013 så larmade den läkaren som utförde just en sådan kontroll att det såg misstänkt ut. Det var en rätt iakttagelse och det konstaterades snabbt att Mia hade fått ett återfall. Efter ett antal tester och olika röntgenundersökningar så visste vi att tumören var något större än den ursprungliga tumören och hade spritt sig över ett något större område. Bedömning gjordes att man skulle försöka med en operation för att se om man kunde operera ytterligare en gång. Innan operationen fanns en osäkerhet i exakt vad som skulle behöva opereras bort eller om det faktiskt verkligen gick att utföra ingreppet. Operationen gick att genomföra och ansågs lyckad då de lyckades få bort tumören. Den här operationen gav Mia otroligt mycket lidande, hon hade fått hela buken uppskuren då det krävdes för att kunna genomföra ingreppet. De avlägsnade till exempel ytterligare en del av slidan som redan var förkortad sedan tidigare och de var tvungna att operera bort en bit av tarmen då tumören låg och tryckte emot. Det var en lång operation och där vi faktiskt inför ingreppet hade fått informationen att alla inte klarar sig vid den här typen av ingrepp. Det var kvällen innan den här ”stora operationen” som vi startade upp bloggen.

Efter den här operationen var planen att Mia skulle få återhämta sig för att sedan genomgå en kombinerad strål- och cellgiftsbehandling. I det här läget togs beslutet att det inte räckte med bara en operation utan det krävdes ytterligare behandlingar för att försöka förhindra ytterligare ett återfall. Under perioden december – januari alltså årsskiftet 2013/2014 så genomgick Mia behandlingen. Det var dagliga turer till Linköpings Universitetssjukhus för de dagliga strålbehandlingarna och de veckovisa cellgiftsbehandlingarna. Det var en period med mycket lidande och press för hela familjen. Mias allmäntillstånd var rejält ansträngt under den här behandlingsperioden.

Efter avslutad behandling så gjordes test för att se om man kunde hitta någon cancer i Mias kropp. Det hittades inga spår av cancer så i mars 2014ansågs Mia cancerfri för andra gången på drygt ett år.

I maj 2014 så började Mia få ont i höften, detta efter att hon hade tagit en promenad. I juni kom beskedet att Mia hade fått sitt andra återfall och det tredje cancerbeskedet på mindre än två år var ett faktum. Hade situationen varit allvarlig historiskt, som en cancerdiagnos faktiskt är, så var digniteten på det här beskedet oändligt mycket större. Nu stod vi inför faktumet att sjukdomen inte gick att bota, den var med andra ord kronisk. Alla beslut som efter det här beskedet kom att tas gjordes med en avsikt i att förlänga Mias liv så mycket som möjligt. Under sommaren 2014 och fram till och med november 2014 så genomgick Mia cellgiftsbehandlingar konstant. I november var hennes kropp så sliten att beslutet togs att göra en paus i behandlingen. Mias egen önskan var att hon skulle få vila en period och återhämta sig tillräckligt för att kunna påbörja behandlingen igen. Detta beslut togs naturligtvis i samråd med läkare. Det kan tyckas märkligt att man väljer att stoppa en behandling som ska hjälpa till att förlänga livet men man får inte glömma bort att det är för kroppen slitsamma behandlingar och efter två år av operationer, strålning och cellgifter (om vi nu inte räknar med de otaliga komplikationerna under resans gång) så kom vi till en punkt där behandlingen gjorde mer skada än nytta. Mia kom aldrig till att börja på någon ny cellgiftsbehandling. Kroppen var så sliten och komplikationerna i kölvattnet av sjukdomen och behandlingarna eskalerade hela tiden.

Den 21/1 2015 orkade inte Mia längre. Efter knappa två och ett halvt år med sjukdomen så dog hon.

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela