livmedcancer.blogg.se

Den här bloggen skrivs av Mia och Jocke Samuelsson och det här är vår historia: Hösten 2012 så fick Mia besked om att hon hade livmoderhalscancer. Beskedet kom kort tid efter att hon hade fött vårt andra barn, en son som heter Ville. Innan Ville kom till oss så har vi en dotter som heter Stina. Mia dog av sin sjukdom i januari 2015 efter knappa två och ett halvt års kamp. Jag har valt att driva bloggen vidare för att fortsätta berätta vår historia. En historia som inte avslutas med ett dödsfall utan en historia som skapas kontinuerligt av vår familj. Vill ni maila frågor eller liknande gör det på: [email protected]

Fjärde årsdagen

Publicerad 2019-01-21 22:46:56 i Allmänt

En dag som den här så slår det mig hur lång tid det har gått sedan det tog slut. På kvällen för fyra år sedan, ganska exakt när jag väljer att skriva det här, så tar Mia sina sista andetag och lämnar oss med så bottenlös sorg att det kommer vara svårt att fungera som människa under den närmsta tiden efteråt. Jag kan bara konstatera att det hinner hända så fruktansvärt mycket på fyra år i en människas liv. Man hinner ta en magisterexamen, en regering har haft en mandatperiod på sig att göra världen till en bättre plats som två exempel.

Det som slår mig när jag får sitta en dag som den här och reflektera över mitt liv är att det mesta i livet är perioder och faser som kommer och går och det är egentligen väldigt lite som består. Det är en illusion att ingenting någonsin förändras och att luta sig tillbaka på ”så har jag alltid gjort” går helt enkelt inte att upprätthålla just på grund av att vissa grundförutsättningar inte längre existerar.

Jag anser mig fått en viss distans till allt som har hänt och jag brukar svara ärligt på frågan om hur jag och barnen har det. Jag brukar säga något i stil med att; vi lever ett bra liv, vi har inte mycket sorg i vardagen utan vi försöker att göra bra saker för oss.

Självklart är det så att sorg och saknad absolut kan blossa upp för både mig och barnen men jag tycker ändå att vi har en sund inställning till det och sorgen får ta den plats den måste ha under en liten stund men sen väljer vi att låta den rinna av oss för att sedan fortsätta leva livet på ett positivt och givande sätt. Jag är övertygad om att vi måste ha den inställningen annars väntar bitterheten runt hörnet.

Men det som är besående och som inte går att tvätta bort just allt som har hänt oss. Sjukdomen gav oss fruktansvärda kval och vi led alla otroligt mycket under väldigt lång tid. Men sorgen och lidandet kan ha ett slut, om man själv väljer att jobba för det så går det att bli kvitt det. Men jag och barnen lever med konsekvenserna varje dag i skuggan av cancern. Det går inte att sudda bort att de enbart har mig som rent krasst ska försörja dem och se till att de blir bra och välfungerande människor. Det var definitivt en sak som jag tog för givet för om åren. Det är en press att stå själv med det yttersta ansvaret och leverera ett klokt och ansvarsfullt föräldraskap. Jag kan absolut känna en tyngd i det ansvaret och ibland lägger det sig som ett ok över axlarna och tynger ned mig. Jag skulle tro det är lätt att hamna på knä och inte orka upp just för att ansvaret vilar så tungt på en själv. Medicinen skulle jag säga är acceptans. Jag kan inte göra Mias sjukdom ogjord och jag kan inte tvätta bort ansvaret jag har för mina barn. Hur tragiskt och jobbigt jag än tycker vårt livsöde är så måste jag välja att se det positiva i saker och ting. Jag måste hitta glädje i det vardagliga och jag måste framförallt acceptera förlusten av Mia. När väl det är gjort, för där är jag idag, då kan jag blicka framåt och leva mitt liv utifrån mina förutsättningar.

Det är på något sätt då hon kommer till liv igen, när jag väljer att vara lycklig, när mina barn trivs med sig själva och är säkra på vilka de är. Det är då vi uppfyller hennes sista önskan. Tack Mia för att du gav mig och barnen den uppmaningen. Utan den så hade de här fyra åren varit än mer utmanande än de redan varit. Jag kommer alltid vara tacksam för det du gav mig.

 

I våra minnen du lever och din värme strålar fortfarande klar

Du kommer alltid vara med oss

I minnet vi ser dig precis som du var

 

//Jocke

Kommentarer

Postat av: Anonym

Publicerad 2019-01-26 05:43:59

Hejsan . Säger bara wow . Sån otroligt stark människa du är helt otroligt . Jag vet att du kommer komma otroligt långt som människ och Mia kommer aldrig sluta le när hon ser ner på er . . Lycka till med allt ❤️

Postat av: Lasse

Publicerad 2019-07-10 21:11:30

Hej! Så kloka saker Du skriver! Förlorade min fru i äggstockscancer för snart ett år sedan och famlar mig fram i sorgen. Har enormt stöd i våra tre barn som alla är "vuxna" (19 år och uppåt). Alla pratar om det s k "sorgeåret" men för mig har sorgen snarare blivit djupare...
Skall läsa Dina tidigare inlägg också.

Allt gott till Dig och Dina barn...

Svar: Hej Lasse, beklagar verkligen det som hänt. Ja läs gärna de tidigare inläggen. Jag hoppas de kan hjälpa dig! Att sörja är en jobbig process och det är högst individuellt hur man hanterar det hela. Glöm inte att det är helt ok att ta hjälp för att hitta verktyg att kunna hantera sorgen.
Jocke Samuelsson

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela