livmedcancer.blogg.se

Den här bloggen skrivs av Mia och Jocke Samuelsson och det här är vår historia: Hösten 2012 så fick Mia besked om att hon hade livmoderhalscancer. Beskedet kom kort tid efter att hon hade fött vårt andra barn, en son som heter Ville. Innan Ville kom till oss så har vi en dotter som heter Stina. Mia dog av sin sjukdom i januari 2015 efter knappa två och ett halvt års kamp. Jag har valt att driva bloggen vidare för att fortsätta berätta vår historia. En historia som inte avslutas med ett dödsfall utan en historia som skapas kontinuerligt av vår familj. Vill ni maila frågor eller liknande gör det på: livmedcancer@gmail.com

Nått som är lätt och svårt på samma gång.

Publicerad 2013-10-30 20:42:50 i Allmänt

Rubriken är 10 000 kronors-frågan för dagen, jag slänger även in ett hubbabubba att tugga på till vinnaren. 

Det är det här med att vänta, jag förstår inte att det ska vara så svårt att ägna sig åt vår nya favoritsyssla. Men på nått sätt så väldigt lätt på något konstigt sätt. Man behöver ju fan inte göra något egentligen, tiden går ju oavsett man vill det eller inte. Mias provsvar skulle kanske komma den här veckan fick vi besked om förra veckan. Så fort vi fick det beskedet så gick man in i vänteläge igen. Det svåra men samtidigt så lätta……

Det svåra med att bara gå att vänta är all tid för spekulation, grubbleri, funderingar etc. etc. Vi pratade om det här igår men kom ganska snabbt fram till att vi inte lägger ner så mycket tid på vad som eventuellt kan hända. Som Mia uttryckte det ”jag tror min kropp är programmerad att inte ta in mer just nu”. För min egen del så är det klart att det där kommande beskedet ligger och skaver, men det är bara och försöka ta den lätta vägen och bara låta tiden gå. För eller senare dimper kallelsen ner i postlådan och då lär vi få veta, och det med besked.

För övrigt så gläds fadershjärtat att Stina nu mår mycket bättre än tidigare. Skönt att samma frågvisa, argumentationsvilliga minitonåring är tillbaka där hon ska vara.

Förresten så vann jag så ni behöver inte fundera mera!

 

//Jocke

På mindre än en sekund....

Publicerad 2013-10-23 16:37:14 i Allmänt

.....kan man bli nedtagen på jorden igen.
 
Även att jag har en allvarlig sjukdom så har vi ändå efter operationen levt i någon form av "skyddad verkstad", vi har försökt och ändå lyckats rätt så bra att leva i nuet och när man lever i nuet så blir liksom själva fortsättningen av den här sjukdomshistorien lite skymd och bortglömd. Vi har istället varit tvingade till att koncentrera oss på tillfrisknande och smärtlindring av alla de slag och när vi fått någon form av tillfredsställelse inom dessa områden så har det lett till att vi kunnat andas ut för en sekund för att jag för en timma fått vara bra smärtlindrad eller att jag häromdagen lyckades gå 2 km. Man ser liksom små segrar på vägen och för varje seger så kommer man lite längre upp ur det mörka helvetet man har bakom sig.
 
Så idag ringde min läkare för att ännu en gång prata smärtlindring och mitt i allt får jag veta att mina provsvar kommer troligtvis komma nästa vecka.... O där fick jag ännu en high five i form av en tegelsten i ansiktet av livet it self.... Helt plötsligt på 0,23 sekunder så var jag tillbaka i det där mörka hålet med alla 2645 tankar. Tänk om de hittat mer cancer? Tänk om jag får gå igenom cellgifter och strålning? Tänk om jag måste gå igenom ännu en helvetesoperation? Tänk om jag ska dö snart? Det är väl någon form av tur att jag än dock är förberedd på det mesta, så besöket i mörka hålet varar inte allt för länge. Men det är skrämmande (eller imponerande) hur kroppen gör för att skydda sig själv samt hur fort det går för att man ska känna verkligheten knacka på dörren med kanske det mest livsavgörande svaret någonsin.
 
/Mia

Morfin, morfin, morfin….

Publicerad 2013-10-21 13:02:11 i Allmänt

 

Ja det här med smärtlindring alltså!

Ni har ju givetvis förstått på tidigare inlägg att det varit lite upp och ner med saken! Jag tänkte dra allt från början så ni vet hur mitt problem ligger till!

När jag opererades så sattes det in en ryggmärgsbedövning samt en morfin pump som kontinuerligt skickade ut morfindoser med jämna mellanrum så att jag ständigt skulle vara smärtlindrad, den hade även en liten liten sladd med en liten liten magisk knapp som jag kunde trycka på när jag kände att jag behövde en ”extra dos” . Denna knapp funkade 4 ggr per timma och till en början så funkade det att kanske ta en extra dos per timma men ju mer jag tog mig upp ur sängen och ju mer jag ansträngde min kropp, desto mer tryck fick det bli då värken blev värre. En sådan underbar skapelse som denna pump kan man bara ha 5 dagar pga infektionsrisk, så på den femte dagen kom de och tog bort den. Från att man blir av med pumpen till att man ska kunna funka normalt så får man ge sin tillit till tabletter.  Denna pump tog de bort på eftermiddagen så på kvällen fick jag min ”grunddos” med långtidsverkande morfin, dessa ”ska” hålla i 12 timmar och där i mellan får man lite blandat som starka alvedon, diklofenak och korttidsverkande morfin om värken blir för jobbig. Jag minns att jag somnade rätt så gott på kvällen till att vakna upp 5.30 och till en värk som jag aldrig i hela mitt liv känt förut. Det kändes helt enkelt som jag brann inuti magen.  Jag minns även att jag låg i fosterställning på vänstersidan mittemot ”röda knappen” som fick börja jobba tidigt den dagen. Sen är övriga dagen ett blurr av läkare som springer in o ut ur rummet, sköterskor som försöker få i mig diverse tabletter och det känns som om de gav mig 150 olika sprutor med allt möjligt, det flög även glas framför mig med vatten som de ville ha i mig. Mina föräldrar var även uppe men det minns jag inte riktigt, jag hade så ont så jag trodde för en stund att jag skulle dö.

När klockan var ca 20.00 så kände jag helt plötsligt hur jag kunde räta på mina ben, det var så förbannat skönt att kunna röra lite på sig efter att ha legat i samma ställning sen 5.30.  Det tog tid men när kl var 22 så satt jag faktiskt upp på sängkanten och åt en macka. Då fick jag även prata med en läkare som berättade att de inte kunde förstå riktigt varför jag inte blev bättre smärtlindrad efter allt jag fått, de hade tillslut fått ge mig en riktigt hög dos med morfin för att jag skulle bli kontaktbar.

Dagen efter så kändes det ändå hyfsat, jag var så inställd på att få åka hem och hade fått besked att jag skulle få göra det, jag hade packat allt och satt på sängen samtidigt som jag kollar ner på min stomipåse, och där i påsen låg det 4st tabletter och guppade. Vi snackar de där långtidsverkande morfinet som skulle verka i 12 timmar.  Ett ”röda knappen tryck” senare så kom läkaren in igen och kliade sig lite i huvudet och undrade varför ingen tänkt på det tidigare……No Shit Sherlock?????  Så där kom då svaret på varför jag inte svarade på mina tabletter, min förbannade tunntarm spottar ut dem för tidigt!  Helst av allt ville läkaren att jag skulle stanna en natt till men då var mitt tålamod slut och jag kände att det fungerade så pass att jag skulle klara mig hemma. SÅ då åkte jag hem och har väl under tidens gång insett att de här inte funkar riktigt. Jag har kunnat vara uppe korta stunder men har behövt lägga mig ner rätt så snart igen, och det är här Fru Samuelssons tålamod har tagit slut!  Jag känner att jag behöver vara så pass smärtlindrad att jag kan fungera rätt så normalt, inte så att jag kräver att jag ska kunna löpa 5 km utan mer plocka ur diskmaskinen, städa lite, tvätta, promenera…ni förstår, basic grejer.

Men nu tror jag faktiskt att jag lyckats komma fram till en hyfsad kombo med ”droger”, jag har fått morfinplåster som jag  byter var 3 dag och har jag en dag där det gör lite extra ont så har jag snabbverkande morfin som hjälper upp mig igen. 

Det är helt otroligt vilken djungel det är med olika sorters tabletter, plåster, sprutor mm. Jag har alltid haft stor respekt för att stoppa i mig massa läkemedel, jag har tidigare tyckt att det varit jobbigt om jag behövt äta ipren några dagar i sträck. Så jag försöker hela tiden klara mig på så lite som möjligt för att jag tänker att ”jag står nog ut, det går nog över snart” jag är verkligen inte den typen av människa som bara ger upp för lite smärta, men den här gången har jag fått svälja prestigen och helt enkelt stoppat i mig vad de gett mig för att jag inte ska bli galen av den ständiga värken. 

Jag har även insett att jag behöver jobba lite extra på det här med att acceptera att läget är som det är, men det är imorgon 4 veckor sen jag opererades, någon förbannad framgång borde jag väl få känna snart??????

 

/Frustrerad kvinna

Lite trött

Publicerad 2013-10-17 12:45:40 i Allmänt

Vi har ju inte hört av Mia här på bloggen på några dagar och det är för att hon just nu är väldigt trött av smärtan. Hon kan vara uppe ett tag och sen får det bli liggläge efter det. Hon kommer igen när hon har piggnat på sig lite.
 
Bara så ni är med i matchen så att säga.
 
//Jocke

Sleepless in Seattle

Publicerad 2013-10-16 09:54:42 i Allmänt

Det strulade visst med ett upplägg jag skulle göra igår kväll så jag lägger upp det nu.

 

Sitter i vardagsrummet och alla andra ligger till sängs och sover, eller jag hoppas alla gör det i alla fall. Jag har för ett tag sedan sett Sverige få stryk av Tyskland i VM kvalet (ingen högoddsare det inte) och tankarna far fram och tillbaka och hindrar mig att slappna av och gå och lägga mig. Hur mår min fru? Hur mår mina barn? Hur mår jag? Vad händer om några veckor när vi ska prata om strålning och cellgifter? Alla tankar bara snurrar runt runt runt runt. Hjärnan slutar liksom aldrig att arbeta, vilket blir ganska tröttsamt i längden. Jag vet att frågor som varför, men , om etc inte leder någonstans men känslor är inte rationella, i alla fall inte mina, så därför tillåter jag mig själv att grubbla på det. Inte i all evighet förstås men i mellanåt när jag känner så här.

Men att fråga sig hur andra mår måste ändå vara adekvata frågor, eller? Så hur mår då min fru? Jag kan inte nog säga det hur jävla hård den där kvinnan är, så bara för det så ser hon under omständigheterna bra ut. Hon har ändrat lite i smärtlindringen som nog kan vara lite klen vilket har lett till att hon har varit mer smärtpåverkad än tidigare. Det kan komma till rätta med högre doser så vi får se hur hon mår imorgon så går det säkert att ordna. Men hon lägger sig inte ner och klagar direkt, ja i och för sig så ligger ju hon ner rätt mycket men klagar det gör hon inte i första taget. Jag vet inte om stolt är rätt ord men på något sätt är jag stolt över henne och hennes hantering av smärtan, det är kanske snarare förundran som är ordet jag letar efter….jag vet inte exakt hur jag ska förklara det men hon väcker känslor helt klart.

Efter att ha skrivit det här så kanske det känns som om tröttheten ändå kommer och hälsar på. Då tar vi ett försök och säger god natt.

 

//Jocke

Hemma igen

Publicerad 2013-10-14 20:30:00 i Allmänt

Äntligen hemma igen efter en låååång dag. Det känns som det har gått bra och att vi fick träffa de personer vi skulle träffa. Jag orkar inte gå in just nu på exakt vad som skett och inte skett utan jag är bara glad att få sitta i soffan just nu.

//Jocke

Ännu en tripp

Publicerad 2013-10-14 06:48:49 i Allmänt

Idag blir det ytterligare en tripp till Linköping och till sjukhuset. Det är två besök som är inplanerade sen innan. Det blir en heldag kan man säga. Det är första gången Mia kommer vara borta så länge hemifrån, gissar att jag har en trött fru ikväll.
 
//Jocke

Flytt till Linköping

Publicerad 2013-10-13 08:31:11 i Allmänt

”Ni kanske borde skaffa en övernattningslägenhet i Linköping”. Det kanske inte vore så dumt, vi har ju trots allt farit fram och tillbaka som en jojo ett tag. Igår var det dags igen för Mia kände att det var något som kändes lite knas. Mia ringde till avdelningen och de ville att vi skulle komma in så de fick titta på det och ta lite prover. Portionera ut Stina lite snabbt (tack kära grannar) och sätta Ville i bilen och dra. Prover togs det pratades lite men inget som var något akut så vi fick åka hem. Vi ska träffa läkare i veckan för att diskutera proven. Så vem vet vi kanske flyttar till Östergötlands Högborg, dom har ju trots allt domkyrka, Ikea och Hockeylag i högsta serien och så ett universitetssjukhus förstås.

Modeblogg

Publicerad 2013-10-09 20:27:47 i Allmänt

 
Med risk för att bli förväxlad med en modeblogg så visar jag upp mitt senaste inköp. En T-shirt från föreningen "ung cancer".  Snygg och överskottet går till något bra.
 
//Jocke

Bättre och sämre dagar!

Publicerad 2013-10-09 15:17:12 i Allmänt

Ja, som rubriken lyder!
Just nu svänger det  verkligen mellan bra och dåliga dagar, trodde (läs: hade förhoppningen) att den här operationen skulle vara ungefär som den förra. Men jag har insett att jag får svälja stoltheten litegrann och helt enkelt acceptera att läget är som det är. Det är mycket smärtstillande som jag troligtvis kommer behöva äta en längre tid, snittet på magen kommer nog inte kännas normalt på ett par månader (om det nånsin kommer kännas någorlunda normalt) och den lilla känslan av att kunna ha liiiite kontroll på min situation är bara att ge upp. Jag har så svårt för situationer när jag känner att jag inte har någon som helst kontroll! Ni som känner mig vet ju precis hur jag funkar och förstår mig när jag säger att jag vill bestämma när jag ska ha ont! Jag vill bestämma när jag ska leka med mina barn! Jag vill bestämma när jag ska mysa med mina barn! Jag vill bestämma när jag ska krypa in i Jockes famn! Men nu kan jag inte det, utan jag måste helt och fullt lyssna på min kropp. För allt som oftast sätter den krokben för mig och tvingar mig till fosterställning i sängen. Det gör mig rent ut sagt vansinnig!!!!!!
Sen att de situationerna kräver att motparten kanske vill mysa, leka etc., det struntar jag i! ;o)
 
Vad händer nu?
Då en del av er undrar vad som är "nästa steg" i den här processen så kan jag dra det här!
Det som vi väntar på nu är besked om det kommer krävas cellgifter och strålning. Jag är helt inställd på att även gå igenom detta och blir det ett besked att jag slipper det så ser jag det som bonus. Det som de skar bort från mig är nämligen nu någonstans i Sverige (tror jag) för att undersökas närmre och de kommer ta en del vävnad från det som de tror är "frisk vävnad" och ser de inte några cancerceller där så slipper jag troligtvis den behandlingen, men hittar de cancerceller även där så är det bara och köra på. Det var precis såhär det gick till förra gången med den tumören och uppenbarligen fanns det visst cancerceller kvar som de inte upptäckte, vilket gör att jag är lite extra nervös den här gången. OM jag får besked om att det såg bra ut, vågar jag lita på det?
 
Sen vill jag ännu en gång säga ett tack, tack ,tack, tack för all hjälp och omtanke vi får av er alla! Jag tänker inte skriva ut några namn med risk för att min morfinhöga hjärna kanske skulle glömma bort någon för stunden , men all hjälp vi får/fått med gräsklippning, matlagning, matleveranser, barnvakt, barnhämtning samt fina kort och armband som skickats etc. det värmer otroligt mycket ska ni veta, och att säga tack känns så fjuttigt, men något annat vettigt ord kommer jag inte på, för det finns nog inget som är synonymt med den tacksamhet vi känner. Ni  vet vilka ni är, så ta åt er!!!
 
Jag hade en vision om att jag skulle orka kommentera alla fina kommentarer vi får ifrån er, men det finns tyvärr inte ork för det. Men sluta inte att kommentera för det!! För att känslan av att gå in och läsa era fina peppkommentarer är helt underbar!!!
 
Nu vill inte kroppen mer....Så det är bäst att lyssna!
/Mia

En dålig dag

Publicerad 2013-10-07 18:54:09 i Allmänt

Idag är ingen bra dag. För min del så är det väl inga större problem men för min bättre hälft så är det sämre. Idag gör det ont, hon mår illa och känner sig orkeslös, en skitdag helt enkelt. Idag har vi vart på vårdcentralen så Mia har fått tagit sin Giraffer som hon säger, det var trettio stycken. Tro fan att man känner sig orkeslös om det står trettio Giraffer på magen. Eller det var kanske agraffer dem hette? Det är hur som helst någon typ av nitar som har hindrat såret från att gå upp. Ni har sett dem på bild i ett av dem tidigare inläggen. Det var en smärtsam och svettig stund att få bort dem kan jag säga. Jag satt på helspänd vid sidan av och var svett av bara det!
 
Hon hälsar med hjulningar och trapetshopp att hon tyvärr inte har någon ork att blogga just nu. Bara hoppas på att morgondagen är lite lättare för henne.
 
//Jocke

En grupp apor och saker som verkligen betyder något.

Publicerad 2013-10-06 13:57:56 i Allmänt

Jag tänker att om en person, vilken som helts, drabbas av ett trauma såsom dödsfall i närmaste kretsen, sjukdom hos anhörig eller egen sjukdom, som till exempel cancer (det var ingen högoddsare att jag skulle dra det exemplet), så finns det stor risk för att det blir en väldigt ensam resa. Om man blir drabbad av just cancer så tror i alla fall jag att det säkerligen finns många som drabbas av skam och skuldkänslor över sitt tillstånd. Frågor kommer upp om man borde ha levt annorlunda eller gått till läkaren när man hade de första små symptomen för att haft möjlighet att upptäcka sjukdomen tidigare och därmed få en bättre prognos för överlevnad. Jag har inga belägg för det här men jag har bara en känsla.

Jag själv förlorade en mycket god vän för 15 år sedan på ett väldigt hastigt sätt och hade mycket svårt att hantera mina känslor under väldigt lång tid efter det. Jag kände mig väldigt väldigt ensam, detta trots att jag verkligen inte var det. Vi var många nära vänner som gick igenom samma sak. Det är lustigt hur man kan uppfatta situationer så otroligt felaktigt men ändå tro att de är sanna. Jag läste i en bok om att apor när de blir skrämda eller någon fara hotar så trycker gruppen instinktivt ihop sig och börjar plocka frenetiskt i varandras pälsar. Det är inte så att hotet eller faran minskar på något sätt men känslan av ensamhet lättar. Nu skulle nog det se ganska rolig ut om vi människor skulle börja plocka i varandras hår så fort vi blir skrämda men det finns ändå en stor poäng i det beteendet.

Nu är det inte jag som är sjuk utan det är allas vår stålkvinna Mia, är det något som jag tycker hon är fantastisk på så är det att ta saker för vad de är och ta upp det till ytan, fullt synligt. Jag kommer ihåg när vi fick cancerbeskedet 2012 och att hon aldrig tvekade på att vara öppen med det. Hon hade minsann inget att skämmas över. Hon och aporna förstod instinktivt det jag inte förstod för 15 år sedan, att man behöver närhet av sina nära och kära för att kunna klara igenom sig en stundande kris. Genom att vara öppen med cancern var det ju aldrig några problem att få hjälp och stöd från alla möjliga håll.

Det är likadant nu ett år senare när vi har en än mer allvarlig situation. Tack vare allas omtanke och vilja att hjälpa till så uteblir känslan av isolering och ensamhet. Det är alltid någon som pillar oss i håret om ni förstår mig rätt. Det är inte alltid i det praktiska handlandet som den känslan uppstår utan det är snarare i erbjudandet och i den där välriktade tanken i att ”jag tänker på dig” som gör den stora skillnaden. Nu får ni inte gå och bli sura för att jag likställer era fina kommentarer som innehåller pep och erbjudanden om hjälp med ett gäng apor. Det är bara det att jag inte tror på ”sköt dig själv och skit i andra”- mentaliteten.  Världen skulle nog vara bra kall om det var så, och sen så missar man ju faktiskt det som verkligen betyder något. Jag gissar att ni är med på vad jag menar vid det här laget.

 

//Jocke

Bestyr

Publicerad 2013-10-05 12:06:35 i Allmänt

De sista två dagarna har handlat mycket om att hitta rutiner, få det praktiska att funka och att vila. Det känns ändå som om vi långsamt långsamt kommer framåt.
 
//Jocke

Hemma, egen säng, mina barn, min man

Publicerad 2013-10-03 18:54:36 i Allmänt

Ja, fördelarna är många om jag jämför med att bo på "hotell" Universitetssjukhuset i Linköping! Men jag måste säga att det är en enorm trygghet att ha människor omkring sig 24 timmar om dygnet, och "röda knappen" ska vi inte prata om! Den liksom var kopplingen till allt! Gjorde det ont? Trycka röda knappen! Frös jag? Trycka röda knappen! Är det normalt att släppa skogshuggarfisar genom stomin???? Trycka röda knappen....ni förstår min poäng!
 
Här hemma har jag inte röd knapp....Men det  behövs inte! Jag har en ännu bättre grej! Jag har en Jocke..... En Jocke kan jag rekommendera för alla, kvinnor som män!  En Jocke vet liksom redan innan du skulle tryckt på knappen vad du vill ha! Jag är lite törstig, då har Jocken redan ställt en vattenflaska på nattduksbordet, jag är hungrig, men redan för 5 min sen har Jocken redan ropat om att maten är färdig och samtidigt som jag ligger i soffan och tänker att det skulle vara skönt om någon klappade lite på mig så känner jag hur någon stryker mig försiktigt på benen....och visst är det den där Jocke! Jag vet tyvärr inte riktigt vart man får tag på en sån Jocke som jag har, men det jag vet är att min är inte till salu och den som försöker stjäla honom kommer att vara några kroppsdelar fattigare samt några blåmärken rikare efter försöket!
 
Hur fungerar det annars hemma då?
Jo, men som sagt, allt fungerar iom att jag har min underbara man och mina underbara barn, men det är samtidigt svårt att få till "aktiv" vila samtidigt som jag är hemma. Speciellt när barnen är hemma. Jag får iom såret på magen inte lyfta något "tungt" på ca 6 veckor, gissa hur lätt det är när man världens gulligaste lilla korv som drar mig i byxorna och vill upp i mammas famn, och Stina som inte har sett sin mamma på över en vecka, det är klart att hon vill visa massor vad hon gjort, kan göra och vill göra! Jag känner ibland att det är svårt att veta vart jag ska dra gränsen! Gränsen där jag går från att vara mamma och sitter på golvet med apont i magen men biter ihop för att jag ska kunna gosa med Ville samt se allt Stina vill visa upp till där jag blir "Mia" som precis har opererat bort sin 2:a cancertumör och har ett sår stort som halva Närke som behöver läka i lugn och ro. Det är svårt, men det är bara lära av sina misstag och helt enkelt försöka vara så bra mamma och Mia jag kan.
 
Jag känner även att jag har en hel del att lära när det gäller att ha stomi, även att jag bara ska ha min i 3 månader så är det en hel del att lära om.
Stomi förresten, det är något som man inte tror att många alls har. Men det är vanligare än man tror, bara att det verkar vara väldigt "tabu" så har man det pratar man gärna inte om det. Sen iof, hur ofta sitter man och pratar om bajs  i vanliga fall? Det händer väl inte allt för ofta.... Men för er som undrar hur det är att ha stomi så är det precis som "det är", man har en liten stump av tarmen som sitter ut genom magen och på den lilla stumpen sätter man en påse som samlar upp avföringen. Det är faktiskt inte så mycket konstigare, det jobbigaste med det hela är att helt plötsligt så har man tappat kontrollen över när,hur och var saker o ting "ska ske"....så ja, när jag sitter inne på apoteket i Linköping och väntar på att det ska bli min tur bland ca 10 andra människor så hörs en lång ljudlig "prrrrrruutt" . Jag själv blev så förvånad och chockad så jag börjar skratta lite för mig själv där jag satt och väntade på min tur, att halva butiken hörde är jag helt säker på, vad de tänkte när de hör hur den unga kvinnan som ljudet kom ifrån börjar skratta högt för sig själv.....de skiter jag i! Bokstavligt talat......
 
Go kväll på er alla!
/Mia
 
 
 

Alltså för att vara tydlig...

Publicerad 2013-10-02 18:45:17 i Allmänt

Tyckte att jag lät så himla käck i förra inlägget så jag ville förtydliga en del om hur tillståndet egentligen är! Visst jag är asglad över att få komma hem, slår verkligen alla känslor! 
 
men sen i övrigt så mår jag rätt taskigt, mår rätt så illa och har värk....så om vi tar den där välkomstkommiten med champagne o snittar en annan kväll grannarna, så tar vi vad jag klarar av idag, en vink i fönstret. 
 
/Mia 

On tha road....

Publicerad 2013-10-02 18:07:29 i Allmänt

Jahaaarå! Jag tänker tillåta mig själv att vara sådär jag-är-15-o-dökär fjolligt fnittrig! 
 
Sitter just nu bredvid mannen i mitt liv på väg hem till Sveriges framsida, gräddhyllan i Norrköping! Mitt kära Ljunga, snart är jag hemma! ( det är nu grannarna i bajsbruna huset ska ha välkomstkommite, ni vet röda mattan, champagne etc....)  YES im going home!!!!! 

Indiana Jones och ninjarullningen

Publicerad 2013-10-01 23:42:57 i Allmänt

De närmaste dagarna har jag vid olika tillfällen pratat med två av mina äldsta och närmaste vänner om det här med barn. Det är i allra högsta grad en brännande fråga för vår del då vi inte längre har möjlighet att få fler barn. ”Men ni har ju två fina barn”.  Jo visst har vi det och världens två finaste exemplar därtill, MEN det hade varit minst sagt trevligt att själv få välja om vi ville ha två eller sju barn. Nu ska inte jag gå nedför den vägen just idag utan dem utläggen kan jag spara till ett annat tillfälle.

Hur som helst så diskuterades det barn och jag drog då historien om hur det känns som att vi får vara väldigt lyckligt lottade som hann få vårt andra barn.

Det var så att hösten 2011 så gick Mia på en rutinmässig cellprovskontroll, jag vet inte hur det känns men jag har fått för mig att tjejer och kvinnor tycker undersökningen är något obehaglig. I vilket fall som helst så gick Mia och gjorde undersökningen, provsvaret kom och det visade sig att det fanns cellförändringar. Vi båda blev väl något förvånade tror jag för det vara bara en rutinkontroll som skulle ”bockas av i protokollet”. Läkarna tyckte att Mia borde utföra en konisering för att ta bort cellförändringarna. Det var bara det att vi sedan en tid försökte få barn och just i den här vevan upptäckte Mia att hon var gravid. Efter ett samtal med läkaren beslutades det att låta bli att göra koniseringen, gå hela graviditeten och efter förlossningen göra ingreppet. Det är tydligen en risk för missfall om man gör en konisering under en graviditet.  Mia fick gå på kontroller för att se om det skedde några förändringar under graviditeten. Besked kom att det höll sig på en oförändrad nivå. Nu har vi facit i hand och kan med lätthet säga att det blev inte bara en konisering.

Det första man tänker då är helt enkelt att man borde ha gjort ingreppet direkt när tillfälle gavs. Vad är en liten missfallsrisk mot att slippa allt som Mia nu går igenom? Det här har Mia och jag pratat om många gånger, vad hade egentligen hänt om hon hade genomfört ingreppet? Till saken hör att vid en konisering så skickas vävnaden som tas bort på undersökning. Risken var trots allt, så här i efterhand, överhängande att det redan vid det tillfället var cancer. Hade det visat sig vara cancer, ja då hade läkarna minst sagt inte förordat att gå graviditen ut för senare åtgärd. Vad hade då hänt med det där lilla lilla fostret som just då inte hade så stora anspråk på världen?

 Det är här man börjar prata i termer i om, men och kanske. Jag brukar tänka att det är tre utgångspunkter som är fantastiskt bra om man vill grubbla och av någon outgrundlig anledning vill bli deppig, just för att de är så långt från den faktiska verkligheten. Med andra ord ganska kontraproduktivt. Men det går ändå inte att låta bli att tänka i de banorna.

Om det varit cancer i det tidiga skedet, ja då hade livmoder och foster säkerligen rykt all världens väg, då hade vi aldrig träffat vår Ville som är så fantastiskt nyfiken på livet. Stina hade inte haft en lillebror att retas med eller bli retad av för den delen. Vi hade fått ”nöja oss” med att bara ha ett barn. ”men ni har ju i alla fall ett barn” blir helt plötsligt inte lika självklart att säga av någon anledning. Vi hade inte kunnat sitta och titta på honom när han låg och sov i famnen som nyfödd, räknat fingrar och tår eller tagit den där sköna efter-maten-slummern med honom sovandes på bröstet. Nu blev inte verkligheten så. Ville föddes och har sedan dess skänkt oss stor lycka men även tacksamhet. Tacksamhet för att vi hann få ett barn till att lära känna och fostra.

Jag vet inte vilken Indiana Jones film det är men ”Indy” har snott någon relik från något tokgammalt tempel och stenporten går långsamt nedåt och riskerar att stänga inne allas vår hatt prydde actionhjälte. Men på numera klassiskt manér gör han ninjarullningen och mirakulöst klarar både sig själv och reliken.

Ville är vår alldeles egna Indiana Jones, han kom till oss precis innan den där tunga ridån gick ner.

Vad som än kunde ha skett eller inträffat så är jag enormt tacksam för att vi har fått två mirakel att ta hand om. För det är i verkligheten vi befinner oss och det är här och nu vi måste fatta beslut om våra liv. Det handlar om att ta kontroll över den situation men befinner sig i och gör det bästa man bara kan för att det ska bli så bra som möjligt.

Jag längtar tills vår verklighet är att vi får vara tillsammans igen, som en familj. Tacofredag for the Win.

 

//Jocke

Liten uppdatering....

Publicerad 2013-10-01 16:09:31 i Allmänt

Jag skulle fått komma hem i måndags men jag har mått rätt så skitdåligt efter de tog bort smärtpumpen på mig, de har inte riktigt hittat "rätt dos" för att jag ska kunna fungera någorlunda "normalt", vilket för tillfället är att kunna gå en liten promenad i korridoren och sitta upp och äta.

Så det har svingats rejält mellan högt och lågt, där lågt har tagit störst plats och gjort mig väldigt sängliggande igen, med smärtor som inte är av denna värld. MEN nu har jag en förhoppning av att kunna få sova hyfsat en natt och slippa vakna upp dränkt i mitt eget svett och kramper.
Så nu hoppas vi alla att jag mår bra imorgon och får åka hem....

//Mia

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela