livmedcancer.blogg.se

Den här bloggen skrivs av Mia och Jocke Samuelsson och det här är vår historia: Hösten 2012 så fick Mia besked om att hon hade livmoderhalscancer. Beskedet kom kort tid efter att hon hade fött vårt andra barn, en son som heter Ville. Innan Ville kom till oss så har vi en dotter som heter Stina. Mia dog av sin sjukdom i januari 2015 efter knappa två och ett halvt års kamp. Jag har valt att driva bloggen vidare för att fortsätta berätta vår historia. En historia som inte avslutas med ett dödsfall utan en historia som skapas kontinuerligt av vår familj. Vill ni maila frågor eller liknande gör det på: livmedcancer@gmail.com

Livet i motljus

Publicerad 2017-03-25 10:12:39 i Allmänt

Ja så kan det kännas ibland. Man blir förblindad av ljuset och vet inte vilken väg man ska ta. Då får man lita på magkänslan och ta ett steg framför det andra även om känslan  finns att det är omöjligt. Vi människor är fantastiska i det avseendet att om vi har en övertygelse så kan vi göra det till synes omöjliga möjligt.

Jag står på ett hotellrum och försöker hitta den rätta känslan i mig själv. En timme efter kortet är taget så sitter jag nämligen i Cancerfondens Podcast och pratar om hur man som förälder hanterar barnens vardag, oro och frågor när deras ena förälder är döende i cancer. Det tidigare programmet hade tydligen blivit framgångsrikt med många positiva återkopplingar så vi ska medverka i ytterligare två program. 

I programmet så pratar jag om de värsta ögonblicken i mitt liv,  när jag tvingas se på Stinas desperata blick när hon får reda på att mammas cancer inte går att bota och det går upp för henne att mamma kommer dö. Jag pratar om det ångestladdade ögonblicket när jag ska väcka mina barn för att berätta att deras mamma dött och inte kan komma tillbaka till oss. Det är några händelser i livet som jag för alltid kommer att vara ärrad av. Men jag har accepterat dess existens varpå jag faktiskt kan bära med mig dessa händelser utan att låta dem förtära mig.

Jag har inga bevis på att det jag gör kommer förändra någonting överhuvudtaget. Jag kommer inte kunna bota cancer eller förhindra att familjer slits isär av den här sjukdomen. Men jag har en stark övertygelse att om vi alla bara väljer att bry oss lite mer, försöka lite till och sträcka ut vår hjälp till någon som just där och då behöver en hjälpande hand. Då kommer vi steg för steg kunna göra det omöjliga möjligt.

Dags att även använda öronen.

Publicerad 2017-03-08 21:43:55 i Allmänt

Om du inte har uppmärksammat det så besöker jag Cancerpodden för att prata om sjukdomen, familjen, vad jag anser är viktigt  i livet, kärleken och att gå vidare.


Jag pratar om en del saker som aldrig har skrivits hör i bloggen, bland annat om hur och varför Mias cancer uppkom. Jag pratar om kärleken och att jag får uppleva något som jag trodde var begravt sedan länge.

För varje lyssnare så skänks 1 kr till Cancerfonden. Så varför inte göra en god gärning samtidigt som ni får hör min stämma.

Kärlek till alla ikväll


//Jocke

Begravning och Star Wars

Publicerad 2017-03-02 18:10:03 i Allmänt

Nu står jag utanför ett församlingshem i Växjö och har precis avslutat minnesstunden för Jessica Skarpsvärd. Det var en tung begravning med många känslomässiga återkopplingar till Mias begravning. Jag kan inte säga att jag kände Jessica för det vore att ta sig en för stor frihet. Men både Jessica och jag sa det när vi träffade varandra första gången att det kände som att vi kände varandra. Mycket på grund av att vi följt varandra på sociala medier och i bloggar men även via hennes man Tobbe. 

Att hon var en fantastisk kvinna råder det ingen tvekan om. Hon ville vara lycklig, hade en vilja av stål och hon ville se andra lyckliga. Att hon sen väljer att ha Star Wars temat som start på sin begravning och att välja att spela upp En fattig bonddräng när det sista avskedet ska göras vittnar om hur fantastisk hon var och att hon ville bli ihågkommen med glädje.

Jag hoppas att hon och Mia får ta en fika ihop och snacka skit. Hoppas de ses i Nangijala.

Kärlek till er alla.

//Jocke

Ännu en......

Publicerad 2017-02-06 20:21:07 i Allmänt

Ännu en människa har förlorat i kampen mot cancer. Tack Jessica Skarpsvärd för att jag hann träffa dig och tack för att du gav av dig själv för att hjälpa andra. Tankarna går såklart till Tobias Skarpsvärd och deras två barn. Jag tänker på dig kompis ❤!!

Ni är med mig i tanken och jag sörjer för vad ni har gått igenom.

Till alla andra, ta hand om er och visa er kärlek till de ni tycker om. Cancer får bara inte ta vår kärlek och respekt för andra ifrån oss. Därför är det viktigt att prata om det svåra, säga vad vi känner och vara ärliga gentemot varandra.

//Jocke

Två år har gått

Publicerad 2017-01-21 12:49:29 i Allmänt

Idag är det två år sedan som Mia dog. Det känns ganska bisarrt att det har gått så pass lång tid. I vissa avseende kunde det lika gärna ha hänt igår men i andra avseenden så känns det så fruktansvärt avlägset. Ska man vara krass så är det ett helt annat liv sen, det tillhör det förgångna och kommer aldrig komma tillbaka. Men det är inte bara sorg eller tragiska händelser i livet som tillhör det förgångna. Det som var för en minut sen tillhör det förgångna lika mycket som Mias sjukdom och bortgång. Det förgångna lämnar oss inte utan att vi blir påverkade av just det förgångna; minnen, förnimmelser, associationer av det förgångna bär vi med oss i nuet och in i framtiden. Bra eller dåliga det spelar ingen roll, det förgångna finns i ryggsäcken vi bär med oss. Vi får bara helt enkelt välja vilket perspektiv och på vilket sätt vi ska se på det som en gång varit.

Just nu efter att jag och barnen har varit uppe vid Mias grav så blir jag påverkad av all sorg, lidande och smärta som fanns den här dagen för två år sedan. Men jag kommer inte att välja att sluta leva i nuet bara för att gamla ärr, skador och sår plötsligt börjar värka igen. Att det värker är helt enkelt det naturligaste i världen för när man har älskat någon som jag älskade Mia så värker det en dag som den här, det är kärlekens pris.

Jag blev rätt trött och matt efter besöket vid graven så nu säger min kropp åt mig att lägga mig ner och ta det lugnt ett tag. När det är gjort så ska jag göra något så alldagligt som att ordna lunch till mina barn. Det gör jag med en glädje ska jag säga.

Ta hand om er.

//Jocke

Ytterligare en årskrönika

Publicerad 2017-01-16 19:06:20 i Allmänt

För drygt ett år sedan skrev jag ett blogginlägg där jag summerade mitt 2015. Jag gjorde det efter att jag uppmärksammat att en hel del människor runt om på sociala medier skrev om sitt år och vad som komma skulle. Jag vet inte om årskrönikor anno 2016 har varit hett i medierna för jag har helt ärligt missat det i så fall. Men jag brukar inte kalla mig modern i första taget så jag tänker mig ändå summera ihop mitt 2016.

I och för sig enda gången jag har känt mig modern var faktiskt våren 2015 då jag gick in till en bekant som öppnat upp en ny frisörsalong och jag ville gå dit och säga hej då vi inte setts på ett ganska långt tag. Jag var som bekant inte i mitt livs form varken mentalt eller fysiskt och mina annars slätrakade kinder var täckta av skägg eftersom jag helt enkelt inte haft ork att ta hand om mitt yttre.

– Fan Jocke har du skaffat skägg? Snyggt! Det är modernt nu vet du…..

Det var det första han sa till mig och jag tror faktiskt inte att han förstod hur värdefull den kommentaren var. Här kommer ett vrak till människa och du tycker han ser modern ut!? Tack George för den fantastiska egoboost du levererade till mig och tack för att jag fick känna mig modern för första gången i mitt liv. För de som undrar så sitter skägget fortfarande kvar, det gäller att hänga med så att säga…….

Min årskrönika tar vid där den förra krönika slutade. Jag klättrade mödosamt uppför det där berget med skavda händer och öppna sår. Mjölksyran pumpade runt i kroppen av all ansträngning och det gjorde ont i musklerna. I min klättring så såg jag med fasa hur det ”sista stora hindret” kom närmare. Jag klättrade mot årsdagen och jag undrade själv hur jag skulle må. Jag vet att jag tog ledigt från jobb för att kunna få vara själv utan måsten och ha tid för att reflektera, vara ledsen, gråta, skrika, minnas bra och varma saker, minnas dåliga saker osv. Dagen flöt på och jag kände mig faktiskt lite förvånad att den inte var mer ångestfylld än vad den var. Det är klart att sorgen fanns där men jag kunde ändå sitta vid graven och minnas inte bara dåliga och smärtsamma saker utan även ta upp goda minnen till ytan. Efter den dagen så kändes det ändå som att klättringen blev mindre mödosam. Det var inte bara mörkret som sakta försvann och graderna som sakta steg utanför fönstret utan jag kände mig lättare i sinnet och starkare i kroppen. Efter en tripp upp till de svenska fjällen i början av året så kommer jag starkt ihåg att när jag kom hem därifrån att jag kände mig utvilad för första gången på flera år. Bristen på sömn var något som fram till den tidpunkten förföljt mig, det var helt enkelt svårt för kroppen att varva ned så pass att jag kunde sova tillräckligt.

På något sätt så med tiden så förvandlades den svåra bergsklättringen till ett gräsbeväxt berg där det räckte med att gå i det långa gräset uppåt och där jag faktiskt kunde stanna upp och vända mig om och titta på utsikten. Vissa dagar var utsikten sådan att man såg ända ned till dalen och där solen lös över vidderna. Det hela såg väldigt vackert och harmoniskt ut och jag kunde faktiskt njuta av att stå i den branta uppförsbacken och bara titta. Andra dagar så vandrade jag i lågflygande moln som är försvinnande likt dimma. Då var det svårt att veta vilken kurs jag skulle hålla och det var i de här dagarna som det var lätt att snubbla och ramla. Tidigare när jag klättrade på steniga bergssidor så slog jag mig blodig vid ett fall. Nu blev jag mest skitig och skrapade mig, det var ingenting som i sammanhanget berörde mig nämnvärt då jag fortfarande hade de vassa stenarna i minnet.

Att jag någonstans här började ropa ut till andra för att försöka hjälpa någon som satt fast i sin dimma eller inte visste hur de skulle ta sig vidare i sin bergsklättring hjälpte mig mycket. Jag kommer ihåg när jag gjorde min första föreläsning för onkologen i Linköping och där jag börjar hela föreläsningen med en bild på Mia. Det spelade ingen roll att jag hade övat på det i hemmets trygga vrå för när jag såg bilden på henne så gick det inte att prata. Det krampade i bröstet och jag kände att rösten stockade sig när jag försökte prata. Men jag började mitt manus och vartefter tiden gick så blev jag varm i kläderna och kom fram till att det här gav ett stort mervärde för både mig och de som lyssnade. Jag blev till och med uppringd några veckor efter av en sjuksköterska som hade varit och lyssnat och som tackade så mycket för den, enligt henne, engagerade föreläsningen.

Under året hann jag med ytterligare två föreläsningar och jag lät mig intervjuas i både tidningar och TV, jag har spelat in två podprogram vilket det ena var för cancerfonden och som har hunnit bli publicerat medan den andra podden som heter Cancerpodden kommer någon gång under 2017 skulle jag gissa. Jag var med och bildade en förening tillsammans med mina två kompisar Niclas och Tobbe som båda vet vad Cancer gör med våra käresta. Vi ska med föreningen försöka hjälpa män i samma situation som oss och där vi genom erfarenhetsutbyte och nätverkande ska försöka bryta känslan av hopplöshet och ensamhet som jag vet att man som anhörig känner.

Allt det här gör jag för att när jag står i min egen uppförsbacke och solen lyser klart så har jag möjlighet att se någon på sitt egna personliga berg och där solen definitivt inte lyser för tillfället. Har jag möjligheten, även om den är liten, att hjälpa den personen med att visa var denne skulle kunna tänkas ta nästa steg så hjälper jag inte bara en utsatt människa utan jag ser även till att hålla min uppförsbacke lite mindre brant och lite kortare än vad den hade varit om jag stått där och tittat på utan att säga något.

Året skulle även innehålla mer kraft att göra det som gav mig näring, jag tillät mig själv att stundtals sätta mig själv i första rummet och göra det jag mådde bra av. Jag är begåvad med fantastiska människor runt i kring mig som verkligen med hjärta och själ hjälper till så jag kan självförverkliga mig för en stund. Jag är så fantastisk tacksam till er som gör det möjligt och jag tror ni vet vilka ni är. Genom att jag har möjlighet att göra det jag tycker om så blir jag alldeles säkert en mer harmonisk människa och helt klart en bättre pappa. På tal om att vara pappa så är såklart mina barn en sak som ger mig näring men jag är mer än bara pappa. Jag behövde verkligen få hitta andra roller än att bara vara pappa och det känner jag att jag börjat göra igen.

Mina barn har under året växt till sig ytterligare, vore fantastiskt konstigt annars eftersom de är just barn. De är fortsatt stabila, trygga, varma och älskvärda personer som har stor nyfikenhet på livet. Men det är klart att det har sina egna ryggsäckar och sitt eget berg att bestiga så visst har det funnits tillfällen under året då livet har varit tufft för dem. Jag har märkt att när vi har gjort något roligt som att åka iväg en sväng och hitta på något så är det inte sällan som tankarna på mamma kommer när det roliga är över. Det är liksom som de saknar att få uppleva saker ihop med henne eller åtminstone få komma hem och berätta för henne om deras upplevelser. Det är ett hål hos dem som jag inte kan fylla och det smärtar något oerhört att det är så…… Ville har kommit till den åldern där han reflekterar över döden och samtidigt som det är väldigt sorgligt så beundrar jag hans härliga 4-års spontanitet. Det var precis innan nyår som han skulle åka skridskor för första gången och jag sitter och hjälper honom på med skridskorna och han helt ogenerat frågar mig om han kan dö. Jag svarar som vanligt ärligt på frågan och han kommer snabbt in på mamma och frågar varför mamma var tvungen att dö. Där sitter alltså han och jag, på en bänk mitt ute i det allmänna och diskuterar om livet och döden och om varför mamma inte kunde leva. Ett helt fantastiskt samtal som var helt utan sorg från hans sida och där han avslutar samtalet med att konstatera att jag har knutit färdigt hans skridskor och att det var dags att gå ut på isen.

Att skriva det jag nu ska skriva kändes väldigt svårt då jag har suddat och skrivit om några gånger men inte blivit nöjd. Att beskriva och erkänna öppet att man har besegrat en av de största rädslorna i kölvattnet av min kära frus bortgång är inte lätt. Men efter så många besegrade rädslor så vet jag att det enda att göra är att just bara göra det. Jag har under årets senare del lyckats träffa en person som betyder något för mig som jag inte känt på länge. Ni vet när man märker att man blir glad av att få ett sms, eller att få den där extra energin av att prata med henne. Att märka att någon tittar på en sådär speciellt, att få samtala om allt och inget. Det har jag börjat fått uppleva igen och tro det eller ej så efter lite (läs en hel del) funderande och grubblande så har jag tillåtit mig själv att njuta av det. Jag har fått öppna en dörr till något jag trodde var begravt och det känns fantastiskt. Det är inte enkelt och det är många frågor som kommer upp men jag har sagt till mig själv att inte analysera sönder det hela utan tillåta mig själv att njuta av känslan och våga vara här och nu tillsammans med den känslan. Att placera in saker och ting i fack eller att gjuta fast sig mentalt i vissa tankemönster är något som jag inte vill och kan göra just nu men Jessica (ja hon heter så) har varit fantastisk i mina önskemål och behov genom att inte döma och inte heller kräva saker av mig. Vad framtiden har att ge behöver vi inte bestämma här och nu utan jag njuter när jag träffar henne och det känns som en lyx som jag aldrig trodde jag skulle få uppleva igen. Är tacksam för den känslan helt klart.

 

Att det har hänt mycket sedan 2016 års första dag råder det ingen tvekan om. Det här är året då jag vågat börja leva igen. Jag har fortfarande svårt att se fram emot saker men jag tänker att det kommer med tiden. Mina barn mår på det hela taget väldigt bra och det skänker mig en fruktansvärd trygghet i vardagen och den tryggheten håller jag hårt i.

Så för att summera min något långa (ursäkta) årskrönika så kan jag konstatera att jag fortsätter att jobba mig framåt i livet genom att ta ett steg framför det andra. Jag har blivit starkare av de sista årens prövningar och trots att det finns väldigt många ärr och skador från tiden som varit så tillåter jag mig själv att leva. För trots allt så handlar det inte om att klara av livet, det handlar om att uppleva livet. Där har jag kommit ett steg närmare den upplevelsen.

 

//Jocke

Tillsammans mot Cancer

Publicerad 2017-01-09 20:50:20 i Allmänt

Just nu sitter jag på galan Tillsammans mot Cancer och det är reklampaus. 


Det är tufft, tungt och sorgligt att höra historier från livet. Samtidigt så osar det hopp, det sprids en värme som jag hoppas går igenom TV rutan.

Vi måste göra det här tillsammans, det kommer inte att gå att få fler friska om vi inte hjälps åt. Så skicka ett fint meddelande till någon du tycker om. Säga att du tycker om din partner och hur du uppskattar den. Vill du göra mer så bidra till forskningen så fler kan botas.

//Jocke

God jul

Publicerad 2016-12-24 22:08:51 i Allmänt

Då var julafton över för vår del. Barnen sover och tystnaden har lagt sig. 
Det har varit en dag med stor barnaglädje men även stunder där tårar hos deras pappa har fällts. Det har både varit glädje men även en brännande sorg och en påminnelse om gammalt lidande som har inrymts i min kropp idag.

Jag har bitvis fått anstränga mig hårt idag men när jag summerar dagen så har den ändå varit ok. Under de förutsättningar som funnits.

Egentligen vill jag bara kort här önska att ni alla har haft en bra dag och att ni har spenderat den på det sätt ni vill. Sen om det är att ha hela tjocka släkten plus grannens hamsters kusin nya flickvän med runt bordet eller om dagen spenderades med att plöja serier på Netflix, så hoppas jag att just du är nöjd med din dag. 

Ta hand om varandra och de ni tycker om och våga även säga eller utrycka det på något sätt. Imorgon kan det vara för sent.

Nu ska jag sätta mig på min trapp och dricka en god rom. Bara för att jag kan.

//Jocke

Pod igen

Publicerad 2016-12-21 21:05:05 i Allmänt

Jag vet! Det var länge sen jag skrev....... 

Ibland så kommer livet in i faser där man får prioritera. Hösten har generellt varit en sådan period där annat har tagit min uppmärksamhet och då har skrivandet fått stryka på foten en del. Lite tråkigt eftersom jag gillar att skriva men det känns även som bloggen och jag har en tät relation och att jag i någon form försummat en bekant. Men jag tror inte bloggen är särskilt långsint. 

Det har hänt en del under hösten och jag har många tankar som jag kommer att dela med mig av. Men det är inte i det här inlägget det kommer ske. Idag är jag lite för trött för att skriva det jag tänker och känner. Tröttheten kommer allra säkrast av att jag idag har spelat in ett Podprogram för Cancerpodden. Det är en pod som uppmärksammar sjukdomen ur en mängd perspektiv och där jag blev tillfrågad om att medverka. Jag ger mycket av mig själv i sådana situationer och blir då rätt uttömd efteråt. Hur som helst så håll utkik här eller i er podcast så bör jag dyka upp där under 2017. 

Jag kommer återkomma med tankar och känslor det lovar jag. Särskilt såhär i juletider så kommer det en hel del av den varan.

//Jocke

Pod

Publicerad 2016-11-30 19:51:27 i Allmänt

Då är podden släppt som jag och mina kompisar Niclas och Tobbe spelade in tidigare i höstas. Den finns i podcaster för IPhone och motsvarande till Androidtelefoner. Man söker på Cancerfonden så är vi avsnitt 2. Programmet finns även på Cancerfondens hemsida.


Som vanligt så är det naket ärligt och ganska genuint trevligt program. Detta trots det fantastiskt tunga ämne vi avhandlar.

MEN vi vägrar vara offer för sjukdomen.

//Jocke

Så nära men ändå så långt borta

Publicerad 2016-11-23 21:10:22 i Allmänt

Jag satt för några dagar sedan och läste morgontidningen, jag är nog för övrigt en dinosaurie när det kommer till hur jag konsumerar mina nyheter. Jag gillar liksom den där papperstidningen på morgonen. Jag fläker upp den över köksbordet när det är frukostdags och Ville och Stina brukar glatt kommentera bilder och annat som står i tidningen. Ni kan försöka förklara för en nioåring vad kommunfullmäktige är mellan tuggorna på en frukostmacka. Oftast så hamnar jag själv en stund vid bordet efter att barnen har smitit iväg. Det är en skön stund då jag läser tidningen i något sånär lugn och ro.

Den här morgonen så satt jag precis på det här sättet och vänder blad för att se vad för nyheter som döljer sig bakom nästa uppslag. När jag gör det så kommer det upp en bild på vår gamla vicehyresvärd från en lägenhet innan barn. Mia och jag tyckte alltid att han var en kul filur så jag blev förvånad när jag upptäckte ett för mig igenkänt ansikte. Instinktivt så höll jag på att ropa på Mia för att hon skulle komma och se bilden på den före detta vicevärden men precis innan jag hann ropa ut det hela så kom jag på mig själv och lyckades då hejda mig.

Den känslan som kom över mig då var lika delar märklig som sorglig. För en sekund så fanns Mia här hemma hos mig. Hon satt inte med mig vid köksbordet för då hade jag inte behövt ropa utan hon borstade väl tänder eller bäddade sängen eller något annat morgonbestyr. Hon kändes så levande det där korta ögonblicket precis som om hon aldrig hade försvunnit från mig. När det uppenbarade sig att det bara var en känsla från ett annat liv som passerade förbi så stack det till så där fruktansvärt obehagligt i kroppen. Sticket fick mig att känna mig ensam igen, känslan av ensamhet har nämligen lyst med sin frånvaro relativt länge vilket jag är tacksam för. Men ensamheten gick fort över och jag skrattade till när jag satt där. Ett skratt för att jag tycker det är lustigt hur kroppen kommer ihåg de där till synes oviktiga men härliga detaljerna i livet. Men just de där stunderna är inte oviktiga, det är helt uppenbart att det är väldigt viktigt.

Så för en kort stund kunde jag ha min fru nära mig trots att hon är så långt borta. Det var härligt om än bara för ett kort ögonblick.

 

//Jocke

Vi måste våga prata om det svåra.

Publicerad 2016-11-15 19:55:00 i Allmänt

Jag fick för en tid sen en förfrågan om jag ville skriva en krönika till Nätverket mot Gynekologisk cancer och det nyhetsbrev de skickar ut. Det här är en organisation som har som vision att ingen kvinna ska dö av gynekologisk cancer. En vision jag skriver under på, alla dagar i veckan. Uppdraget var att skriva något om oss med den begränsningen att jag hade 2 000 ord att disponera. Det låter kanske mycket men jag skulle kunna skriva 2 000 000 ord utan att känna mig färdig med den här historien. Men jag lyckades att formulera ned det hela och texten gick nu med nyhetsbrevet. Man kan läsa texten på www.gyncancer.se där jag finns med på tjusig bild och allt. Men jag tänker att jag publicerar den här med. Så var så goda hör kommer den:


Min fru låg i sjukhussängen på den palliativa avdelningen där hon hade vårdats hennes sista tid. Hon låg alldeles stilla och hon såg fridfull ut för första gången på evigheter. Jag hade just bevittnat min frus bortgång efter knappt två och ett halvt års kamp mot den livmoderhalscancer som nu hade tagit hennes liv. Det var sent på kvällen och jag visste att jag behövde ta bilen hem och berätta för vår femåriga dotter och vår tvååriga son att deras mamma inte längre finns med oss. Frågorna i mitt huvud studsade som pingisbollar och jag kände en ren och skär ångest över faktumet att jag skulle komma med det värsta tänkbara beskedet för våra barn. När jag satt där bredvid henne på den något spartanska stolen och var så förblindad av sorg så kände jag ändå ett lugn och en lättnad. En lättnad över att kampen nu var slut och att lidandet för min kära fru hade kommit till ända. Jag kände ett lugn mitt uppe i all sorg och smärta för att när jag tittade på henne så syntes inte ett spår av det lidande som hade plågat hennes ansiktsuttryck under så lång tid.

Nu skulle en ny kamp börja, en kamp för mig och mina barn att återfå kontrollen på våra liv då vi sedan länge hade förlorat den kontrollen till sjukdomen. Hur kan vi egentligen gå vidare? Hur kan vi gå vidare efter den största krisen som hänt oss som familj och hur hittar vi mening med livet igen? Ja frågorna var många och det fanns inget facit. Min fru valde att vid hennes första cancerbesked aldrig skämmas över sin sjukdom, hon valde att aldrig vara ett offer. Genom hennes förhållningssätt så valde vi att aldrig stänga inne känslor eller rädslor som annars är en naturlig del av kölvattnet till sjukdomen. Min fru och jag valde att kommunicera med varandra istället för tystnad, vi valde kärlek framför ångest, ända in till hennes sista andetag.

Hennes sista önskan var att jag och barnen skulle vara lyckliga och att vi skulle gå vidare så med den önskan i minnet så försöker vi att leva upp till det så mycket det bara går.

Tack vare min frus förhållningssätt till sjukdomen och vår gemensamma övertygelse att kommunikation är en absolut nödvändighet har jag fått med mig en fantastisk möjlighet att ha rätt färdriktning mot morgondagen.

Cancer tar så mycket ifrån oss alla men låt den inte ta vår omtanke om andra, låt den inte ta vår förmåga att säga vad vi känner. Vi måste våga prata om det svåra, det ska inte sjukdomen ta ifrån oss.

Det gör alltid lika ont....

Publicerad 2016-11-05 17:36:00 i Allmänt

Idag stod ett besök vid graven på schemat. Jag är inte den som är jättebra på traditioner men det är en sådan dag idag där det är extra fint att besöka den sista viloplatsen.

Idag var det tungt för båda barnen att gå till graven. De blev väldigt känslosamma och grät en hel del. Stinas återkommande frågor, som i sig har lyst med sin frånvaro ett tag, kom och det är samma frågeställningar om varför mamma inte kunde räddas och hon beskrev att hon önskade att mamma aldrig skulle ha dött. I sig är det inga nya saker de brottas med och ibland är ett besök vid graven ganska odramatiskt och ibland blir de lite ledsnare.

Men det gör alltid lika ont i mig när jag ser hur de plågas. Det bränner och river i mig och jag önskar så hårt att jag skulle kunna lyfta deras smärta och ta den själv istället. Den smärta jag känner i mitt bröst när jag ser deras plågade ansikten är så stark, så fruktansvärt stark........

Men det är deras smärta att bära och det är deras pris för att ha älskat sin mamma högt. Jag kan bara vara där och bära dem igenom det smärtsamma och svåra, jag kommer aldrig kunna ta bort deras känsla av saknad och sorg. Jag kan bara var där som deras pappa och älska dem för de fantastiska människor de är.

Men det gör alltid lika ont.......

Tack för idag!

Publicerad 2016-10-17 00:29:25 i Allmänt

Vilken respons på TV inslaget vi fått! Tack för alla fina ord, alla frågor, alla tips som haglat in. Jag har hunnit svara på en del men inte allt som kommit in. Min ambition är såklart att svara på allting som kräver svar.

Med det sagt så vill jag bara säga att känn mycket, skjut inte upp saker som får er att må bra, skratta ofta, visa din kärlek till de som inte bara förtjänar den utan också till människor som behöver den.

Kram till er alla ikväll.

//Jocke

TV Soffan

Publicerad 2016-10-11 20:04:35 i Allmänt

Jösses nu har det varit mycket ett tag....... Jag har andats, tänkt och känt mycket cancer senaste tiden. Det har varit jobb med att få bitar på plats gällande vår stödverksamhet för män, nu börjar det likna något så nu ska vi bara få finansieringen av projektet helt klart så vi kan rulla igång det där! Jag har som bekant haft föreläsningar samt att jag figurerat i nyhetstidning där jag pratade om just stödgrupp och föreläsningar. Föreläsningarna skulle jag säga uppskattades väldigt mycket och det är något som jag tycker är väldigt givande då det känns som att historien och budskapet kommit fram när jag stått där och pratat.

Så nu på söndag 16/10 är det dags igen för mig att gästa TV4 morgon där jag och min kompis Niclas (som jag skrev om i förra inlägget) ska prata om vår situation och hur vi väljer att leva våra liv.

Som vanligt så blir det naket (inte bokstavligt) och ärligt från min sida när jag väl sitter där. Det är så viktigt att ta upp anhörigperspektivet för det finns så många människor därute som lever med cancer utan att vara sjuka själva. Det är så viktigt att de människorna känner att de inte är ensamma. Jag har själv känt den ensamheten och den är inte att leka med.

Därför ska ni titta på söndag.

//Jocke

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela