livmedcancer.blogg.se

Den här bloggen skrivs av Mia och Jocke Samuelsson och det här är vår historia: Hösten 2012 så fick Mia besked om att hon hade livmoderhalscancer. Beskedet kom kort tid efter att hon hade fött vårt andra barn, en son som heter Ville. Innan Ville kom till oss så har vi en dotter som heter Stina. Mia dog av sin sjukdom i januari 2015 efter knappa två och ett halvt års kamp. Jag har valt att driva bloggen vidare för att fortsätta berätta vår historia. En historia som inte avslutas med ett dödsfall utan en historia som skapas kontinuerligt av vår familj. Vill ni maila frågor eller liknande gör det på: livmedcancer@gmail.com

Mors Dag

Publicerad 2017-05-29 22:04:31 i Allmänt

Vad gjorde ni på mors dag? Kanske var ni ute och åt något gott med er kära mor eller mamman till era barn. Möjligen så blev det kanske en ask choklad, en bukett rosor och en puss på kinden för att visa uppskattningen till sin mamma eller varför inte sin käresta som man delar det bästa som finns med, barnen. Nu är jag en person som normalt väljer bort att fira sådana typer av ”högtider” eftersom jag cyniskt anser att det är ett sätt för handeln att spä på sin försäljning lite till. Jag vill att man ska visa varandra uppskattning alla dagar om året och inte bara en dag där allt krut ska brännas. Nu är verkligheten inte så svart eller vit som jag medvetet målar upp (ja jag kanske ville provocera lite där….) och jag vet att människor visar sin uppskattning mot andra fler dagar än en sådan typ av dag som mors dag.

I år ”firade” vi mors dag genom att visa vår aktning, kärlek och respekt till Stina och Villes mamma. Vi åkte och köpte en bukett rosor som barnen godkände för att sedan åka till Mias grav för att överlämna buketten. De planterade blommorna vid graven såg fantastiska ut och vår bukett var bara en del i det hela arrangemanget som omgärdade gravstenen. Det är alltid ett lotteri att åka dit gällande hur barnen ska reagera. Ibland vill de åka innan vi ens har kommit till graven, ibland är det tvärtom. Men det som smärtar allra mest är såklart när de blir ledsna, det river fruktansvärt i mitt bröst när det blir så och jag känner alltid en lika stor orättvisa vid de tillfällena. Men den här gången så gick besöket helt utan att de blev ledsna och ifrågasatte faktumet om varför mamma var tvungen att dö.

Det som däremot kom upp var en helt ny situation för mig. Stina sa till mig att hon var rädd för att få cancer och dö. Jag blev rätt ställd måste jag erkänna men jag fann mig rätt snabbt och vi diskuterade det hela under en rätt lång stund. Vad som sades är kanske inte det mest intressanta just här men det jag blev bryskt medveten om är att allt det vi har gått igenom ligger någonstans i bakhuvudet på barnen och frågor kommer flyta upp på ytan. Det är uppenbart att i och med att barnen blir äldre så kommer nya funderingar och nya aspekter komma upp på det vi har varit med om. Det går på något sätt i cirklar om man kan säga så. Tyvärr så kommer den där känslan av orättvisa upp i mig när barnen tar upp något av det som hänt. Jag accepterar faktumet vad som hänt och jag vill säga att sorgen ja den är bearbetad och giftet är i mångt och mycket fördrivet från min kropp. Men kvar finns ändå sorgen över barnens situation och vad de stundtals tvingas igenom. Var finns logiken i att en tioårig flicka ska behöva vara rädd i att få cancer och dö? Var finns rättvisan i att hon ska behöva ta sin ungdomliga nyfikenhet till att utforska mörka och skrämmande saker som död och lidande? Jag tycker hon har fått nog av den varan. Klart det hade varit bättre om hon hade fått sätta den där buketten på ett middagsbord i väntan på att hennes mamma skulle komma och se den istället för att sätta den i en grav-vas med alla smärtsamma minnen och all oro som kommer upp. Men nu är inte Stina och Ville i den situationen att de kan välja utan de kan bara välja att ta fram minnen, bra som dåliga, och visa kärlek och respekt till sin mamma i tanken. Så grattis Mia för att du har varit en stor del till att forma de finaste barnen som finns. Jag är övertygad att du är stolt över vilka fina människor de är.

//Jocke

Födelsedag

Publicerad 2017-05-07 21:29:29 i Allmänt

Idag fyller Stina år, det är inte vilken födelsedag som helst utan hon blir tio år. Jag tycker det känns som en väldigt speciell födelsedag just för att hon fyller tvåsiffrigt. Dagen har varit fylld med många aktiviteter och många firare som varit här. På Stinas egen begäran så ställde sig pappan i köket och satte på sig bakarhatten. Kan inte säga att jag är speciellt bra på bakning och tycker heller inte det är jätteroligt. Matlagning är mer min grej. Om tiden finns kan jag gärna slira omkring ganska länge i köket med ett glas rött, sen skulle mina kunskaper inte räcka till att producera någon Nobellmiddag direkt men de jag bjuder brukar i alla fall äta upp sin mat. Men nu var det så att Stina  beställde en paj så då blev det att baka en sådan.


När jag står där och är mitt i arbetet och tänkte på allt och inget. Tankarna flöt omkring bäst de ville så som de kan göra ibland så landade tankarna på Mia och då kom den där känslan som är så svår. Den är svår för den gör alltid lika ont och jag står där lika naken och försvarslös gentemot den som om det inte hade gått någon tid alls sen Mia gick bort. Känslan jag syftar på är sorgen och saknaden efter en underbar människa som jag älskat så hårt och innerligt. En människa som inte finns mer och där kärleken har övergått i en djup respekt och vördnad för det som en gång varit. Men för en kort stund så bränner det i bröstet och jag förbannar sjukdomen som gör att en mamma inte får uppleva den speciella dagen som en tioårsdag är. Tio år sedan vår förstfödde kom till oss och så får Mia inte dela den med oss. För ett år sedan hade klumpen i halsen kunnat varit otroligt mödosam att bli av med men idag så rann sorgen och minnena över lidandet av mig. Jag har nämligen en övertygelse om att Mia skulle glädjas åt vart vi är i livet och hur vi väljer att leva våra liv. Hon kanske inte alltid skulle ha tyckt likadant i mina specifika val i vissa situationer men hon skulle definitivt applådera våra livsriktning. Våra barn mår bra och Stina är ingen liten flicka längre. Visst hon är "bara" tio år men det är en ung dam som vet vad hon vill och har skinn på näsan. Mitt mål är att hon ska vara en självständig, tänkande individ som behandlar omvärlden med respekt. Jag vet att Mia skulle vilja ha det målet också. Så när jag står där tillfälligt naken inför sorgen och smärtan, så kan jag numera titta den rätt i ögonen och kuva den till att sätta sig ner på golvet framför mig. Medan jag klär på mig så försvinner sorgen långsamt och slutligen står jag där påklädd igen och fortsätter med pajen. Tiden som har flutit sen hon gick bort och de verktyg jag har gör att jag kan ta en sådan här situation med ro. Det är riktigt riktigt skönt.......

Om det är någon som undrar så gav Stina pajen 12/10 i betyg. Jag kanske skulle baka mer med andra ord......


//Jocke

Nyhetsinslag

Publicerad 2017-04-24 10:26:29 i Allmänt

Jag har precis blivit intervjuad av TV4 nyheterna med anledning av att jag vill vaccinera Ville mot HPV virus.


Tydligen så görs just nu en utredning av folkhälsomyndigheten om det vaccinet ska ingå i det allmänna vaccinationsprogrammet. Idag får man bekosta en sådan vaccination själv och det är ganska dyrt. Jag gjorde en snabb sökning på nätet och kom fram till att för en pojke är kostnaden ca 4 000 kr. Det är rätt mycket pengar om du frågar mig. För min del kommer kostnaden inte vara ett skäl att strunta i det men kan vaccinet komma in i vaccinationsprogrammet så vore det toppen.

Inslaget kommer troligen sändas imorgon tisdag 25/4 i nyheterna på TV4 kl 19 och kl 22.

(Uppdatering: inslaget skjuts någon/några dagar framåt, uppdaterar här när jag vet vilken dag det blir.)

(Uppdatering igen: idag 27/4 går inslaget)

För mig känns det bra och inspirerande att kunna bidra med min åsikt och mina erfarenheter kring det här.

Ha nu en fin dag!

//Jocke

Gyncancermånaden

Publicerad 2017-04-12 21:13:00 i Allmänt

Det är gyncancermånaden i april och vad passar bättre än att slå ett slag för prevention av livmoderhalscancer. Det finns naturligtvis (och olyckligtvis) fler gynekologiska cancerformer men av uppenbara skäl så inriktar jag mig på livmoderhalscancer.

 

Sen det så kallade screeningprogrammet infördes, alltså cellprovtagning, så har antalet insjukna i livmoderhalscancer halverats. Det är en rätt markant förbättring måste man kunna påstå.

 

Cellprov tas alltså för att upptäcka cellförändringar som kan leda till Cancer. Därför är det så viktigt att gå och göra dessa cellprov när man blir kallad.

 

Nu är jag man och kommer aldrig gå på ett endaste cellprov men jag har kvinnliga vänner och bekanta som är det och jag märker hur dåligt informerade alla blir gällande deras cellprov. Om man hade cellförändringar, hur allvarligt var det? Det är något jag absolut kan relatera till för när det en gång i tiden begav sig och Mia fick besked om hennes cellförändringar så var informationen knapphändig eller i vart fall utformad så att vi inte förstod allvaret i det.

 

Vi backar bandet och reder ut vad som genererar livmoderhalscancer. Den här cancern orsakas av en HPV virusinfektion i just livmoderhalsen (i alla fall i 98 % av samtliga fallen så är det HPV viruset som är boven). Viruset sprids genom sex, kort gott. Det brukar vara så att den här infektionen läker ut av sig själv men det är när den inte gör det som den kan komma att orsaka cellförändringar som sedan utvecklar sig till en cancertumör. Nu ska ingen tro att det går fort mellan en virusinfektion och att man ska ha utvecklat en cancertumör, vi fick informationen från läkare att en sådan process tar 5-10 år. Det finns ett antal olika HPV virus och de som är högrisk virus är HPV 16, 18, 33 och 45 där nr 16 och 18 är de som står för ca. 70 % av alla livmoderhalscancerfall. Det är just HPV 16 och 18 som det numera finns vaccin för och där alla flickor i 11-12 års ålder blir erbjudna det här vaccinet. Jag ska låta Stina få det vaccinet men jag vill även vaccinera Ville eftersom de här HPV virusen kan, fast det är mer ovanligt, cancer även på pojkar.

 

Ja just det, cellförändringar är inte cancer!

 

Så nu har vi gjort klart för oss att praktiskt taget alla fall av livmoderhalscancer orsakas av HPV. Med andra ord så borde det vara lägligt att när man som kvinna är och tar sitt cellprov och sen får hem svaret att man får besked om man hade cellförändringar, hade man cellförändringar så ska man få veta om det var någon HPV infektion som upptäcktes. Detta eftersom man kan ha cellförändringar av andra anledningar, varför lämnar jag till andra som är bättre på det än jag. Historiskt sett så vet jag att det inte har fungerat så från sjukvårdens sida då kvinnan först har fått besked om att hon har cellförändringar och sen gör man ett ytterligare test för HPV.

 

Med andra ord har du cellförändringar men inte en HPV infektion så kan du vara trygg med att du inte har en förhöjd risk att få livmoderhalscancer.

 

Nu vet jag att socialstyrelsen har ändrat sina rekommendationer och anser att man ska ta både Cellprov och testa för HPV på samma gång. Hur det fungerar ute i praktiken det har jag ingen aning om i skrivande stund. Men ni kvinnor som läser det här tycker jag ska stå på er att få göra ett test där ni testas för både cellförändringar och HPV samtidigt.

 

Om ni är sugna på att läsa mer från socialstyrelsen så hittar ni länken här.

http://www.socialstyrelsen.se/riktlinjer/nationellascreeningprogram/livmoderhalscancer-screeningme

 

För att avsluta det här så kan man sammanfatta det rätt enkelt. Snälla alla kvinnor, gå på era cellprovtagningar, vi män, söner, pappor, kollegor och vänner vill inte att ni ska drabbas av den här fruktansvärda sjukdomen. När ni går så får ni en bra försäkring som tyvärr inte är heltäckande men den ger ett fantastiskt bra skydd. Stå på er och få era provsvar förklarade för er, det har ni rätt till. Ni ska inte lida och vara oroliga i onödan.

 

Idag blev det kanske inte mycket om vår familj men jag känner att det här är viktigt så jag sparar anekdoter ur vårt liv till senare tillfällen.

 

//Jocke

Livet i motljus

Publicerad 2017-03-25 10:12:39 i Allmänt

Ja så kan det kännas ibland. Man blir förblindad av ljuset och vet inte vilken väg man ska ta. Då får man lita på magkänslan och ta ett steg framför det andra även om känslan  finns att det är omöjligt. Vi människor är fantastiska i det avseendet att om vi har en övertygelse så kan vi göra det till synes omöjliga möjligt.

Jag står på ett hotellrum och försöker hitta den rätta känslan i mig själv. En timme efter kortet är taget så sitter jag nämligen i Cancerfondens Podcast och pratar om hur man som förälder hanterar barnens vardag, oro och frågor när deras ena förälder är döende i cancer. Det tidigare programmet hade tydligen blivit framgångsrikt med många positiva återkopplingar så vi ska medverka i ytterligare två program. 

I programmet så pratar jag om de värsta ögonblicken i mitt liv,  när jag tvingas se på Stinas desperata blick när hon får reda på att mammas cancer inte går att bota och det går upp för henne att mamma kommer dö. Jag pratar om det ångestladdade ögonblicket när jag ska väcka mina barn för att berätta att deras mamma dött och inte kan komma tillbaka till oss. Det är några händelser i livet som jag för alltid kommer att vara ärrad av. Men jag har accepterat dess existens varpå jag faktiskt kan bära med mig dessa händelser utan att låta dem förtära mig.

Jag har inga bevis på att det jag gör kommer förändra någonting överhuvudtaget. Jag kommer inte kunna bota cancer eller förhindra att familjer slits isär av den här sjukdomen. Men jag har en stark övertygelse att om vi alla bara väljer att bry oss lite mer, försöka lite till och sträcka ut vår hjälp till någon som just där och då behöver en hjälpande hand. Då kommer vi steg för steg kunna göra det omöjliga möjligt.

Dags att även använda öronen.

Publicerad 2017-03-08 21:43:55 i Allmänt

Om du inte har uppmärksammat det så besöker jag Cancerpodden för att prata om sjukdomen, familjen, vad jag anser är viktigt  i livet, kärleken och att gå vidare.


Jag pratar om en del saker som aldrig har skrivits hör i bloggen, bland annat om hur och varför Mias cancer uppkom. Jag pratar om kärleken och att jag får uppleva något som jag trodde var begravt sedan länge.

För varje lyssnare så skänks 1 kr till Cancerfonden. Så varför inte göra en god gärning samtidigt som ni får hör min stämma.

Kärlek till alla ikväll


//Jocke

Begravning och Star Wars

Publicerad 2017-03-02 18:10:03 i Allmänt

Nu står jag utanför ett församlingshem i Växjö och har precis avslutat minnesstunden för Jessica Skarpsvärd. Det var en tung begravning med många känslomässiga återkopplingar till Mias begravning. Jag kan inte säga att jag kände Jessica för det vore att ta sig en för stor frihet. Men både Jessica och jag sa det när vi träffade varandra första gången att det kände som att vi kände varandra. Mycket på grund av att vi följt varandra på sociala medier och i bloggar men även via hennes man Tobbe. 

Att hon var en fantastisk kvinna råder det ingen tvekan om. Hon ville vara lycklig, hade en vilja av stål och hon ville se andra lyckliga. Att hon sen väljer att ha Star Wars temat som start på sin begravning och att välja att spela upp En fattig bonddräng när det sista avskedet ska göras vittnar om hur fantastisk hon var och att hon ville bli ihågkommen med glädje.

Jag hoppas att hon och Mia får ta en fika ihop och snacka skit. Hoppas de ses i Nangijala.

Kärlek till er alla.

//Jocke

Ännu en......

Publicerad 2017-02-06 20:21:07 i Allmänt

Ännu en människa har förlorat i kampen mot cancer. Tack Jessica Skarpsvärd för att jag hann träffa dig och tack för att du gav av dig själv för att hjälpa andra. Tankarna går såklart till Tobias Skarpsvärd och deras två barn. Jag tänker på dig kompis ❤!!

Ni är med mig i tanken och jag sörjer för vad ni har gått igenom.

Till alla andra, ta hand om er och visa er kärlek till de ni tycker om. Cancer får bara inte ta vår kärlek och respekt för andra ifrån oss. Därför är det viktigt att prata om det svåra, säga vad vi känner och vara ärliga gentemot varandra.

//Jocke

Två år har gått

Publicerad 2017-01-21 12:49:29 i Allmänt

Idag är det två år sedan som Mia dog. Det känns ganska bisarrt att det har gått så pass lång tid. I vissa avseende kunde det lika gärna ha hänt igår men i andra avseenden så känns det så fruktansvärt avlägset. Ska man vara krass så är det ett helt annat liv sen, det tillhör det förgångna och kommer aldrig komma tillbaka. Men det är inte bara sorg eller tragiska händelser i livet som tillhör det förgångna. Det som var för en minut sen tillhör det förgångna lika mycket som Mias sjukdom och bortgång. Det förgångna lämnar oss inte utan att vi blir påverkade av just det förgångna; minnen, förnimmelser, associationer av det förgångna bär vi med oss i nuet och in i framtiden. Bra eller dåliga det spelar ingen roll, det förgångna finns i ryggsäcken vi bär med oss. Vi får bara helt enkelt välja vilket perspektiv och på vilket sätt vi ska se på det som en gång varit.

Just nu efter att jag och barnen har varit uppe vid Mias grav så blir jag påverkad av all sorg, lidande och smärta som fanns den här dagen för två år sedan. Men jag kommer inte att välja att sluta leva i nuet bara för att gamla ärr, skador och sår plötsligt börjar värka igen. Att det värker är helt enkelt det naturligaste i världen för när man har älskat någon som jag älskade Mia så värker det en dag som den här, det är kärlekens pris.

Jag blev rätt trött och matt efter besöket vid graven så nu säger min kropp åt mig att lägga mig ner och ta det lugnt ett tag. När det är gjort så ska jag göra något så alldagligt som att ordna lunch till mina barn. Det gör jag med en glädje ska jag säga.

Ta hand om er.

//Jocke

Ytterligare en årskrönika

Publicerad 2017-01-16 19:06:20 i Allmänt

För drygt ett år sedan skrev jag ett blogginlägg där jag summerade mitt 2015. Jag gjorde det efter att jag uppmärksammat att en hel del människor runt om på sociala medier skrev om sitt år och vad som komma skulle. Jag vet inte om årskrönikor anno 2016 har varit hett i medierna för jag har helt ärligt missat det i så fall. Men jag brukar inte kalla mig modern i första taget så jag tänker mig ändå summera ihop mitt 2016.

I och för sig enda gången jag har känt mig modern var faktiskt våren 2015 då jag gick in till en bekant som öppnat upp en ny frisörsalong och jag ville gå dit och säga hej då vi inte setts på ett ganska långt tag. Jag var som bekant inte i mitt livs form varken mentalt eller fysiskt och mina annars slätrakade kinder var täckta av skägg eftersom jag helt enkelt inte haft ork att ta hand om mitt yttre.

– Fan Jocke har du skaffat skägg? Snyggt! Det är modernt nu vet du…..

Det var det första han sa till mig och jag tror faktiskt inte att han förstod hur värdefull den kommentaren var. Här kommer ett vrak till människa och du tycker han ser modern ut!? Tack George för den fantastiska egoboost du levererade till mig och tack för att jag fick känna mig modern för första gången i mitt liv. För de som undrar så sitter skägget fortfarande kvar, det gäller att hänga med så att säga…….

Min årskrönika tar vid där den förra krönika slutade. Jag klättrade mödosamt uppför det där berget med skavda händer och öppna sår. Mjölksyran pumpade runt i kroppen av all ansträngning och det gjorde ont i musklerna. I min klättring så såg jag med fasa hur det ”sista stora hindret” kom närmare. Jag klättrade mot årsdagen och jag undrade själv hur jag skulle må. Jag vet att jag tog ledigt från jobb för att kunna få vara själv utan måsten och ha tid för att reflektera, vara ledsen, gråta, skrika, minnas bra och varma saker, minnas dåliga saker osv. Dagen flöt på och jag kände mig faktiskt lite förvånad att den inte var mer ångestfylld än vad den var. Det är klart att sorgen fanns där men jag kunde ändå sitta vid graven och minnas inte bara dåliga och smärtsamma saker utan även ta upp goda minnen till ytan. Efter den dagen så kändes det ändå som att klättringen blev mindre mödosam. Det var inte bara mörkret som sakta försvann och graderna som sakta steg utanför fönstret utan jag kände mig lättare i sinnet och starkare i kroppen. Efter en tripp upp till de svenska fjällen i början av året så kommer jag starkt ihåg att när jag kom hem därifrån att jag kände mig utvilad för första gången på flera år. Bristen på sömn var något som fram till den tidpunkten förföljt mig, det var helt enkelt svårt för kroppen att varva ned så pass att jag kunde sova tillräckligt.

På något sätt så med tiden så förvandlades den svåra bergsklättringen till ett gräsbeväxt berg där det räckte med att gå i det långa gräset uppåt och där jag faktiskt kunde stanna upp och vända mig om och titta på utsikten. Vissa dagar var utsikten sådan att man såg ända ned till dalen och där solen lös över vidderna. Det hela såg väldigt vackert och harmoniskt ut och jag kunde faktiskt njuta av att stå i den branta uppförsbacken och bara titta. Andra dagar så vandrade jag i lågflygande moln som är försvinnande likt dimma. Då var det svårt att veta vilken kurs jag skulle hålla och det var i de här dagarna som det var lätt att snubbla och ramla. Tidigare när jag klättrade på steniga bergssidor så slog jag mig blodig vid ett fall. Nu blev jag mest skitig och skrapade mig, det var ingenting som i sammanhanget berörde mig nämnvärt då jag fortfarande hade de vassa stenarna i minnet.

Att jag någonstans här började ropa ut till andra för att försöka hjälpa någon som satt fast i sin dimma eller inte visste hur de skulle ta sig vidare i sin bergsklättring hjälpte mig mycket. Jag kommer ihåg när jag gjorde min första föreläsning för onkologen i Linköping och där jag börjar hela föreläsningen med en bild på Mia. Det spelade ingen roll att jag hade övat på det i hemmets trygga vrå för när jag såg bilden på henne så gick det inte att prata. Det krampade i bröstet och jag kände att rösten stockade sig när jag försökte prata. Men jag började mitt manus och vartefter tiden gick så blev jag varm i kläderna och kom fram till att det här gav ett stort mervärde för både mig och de som lyssnade. Jag blev till och med uppringd några veckor efter av en sjuksköterska som hade varit och lyssnat och som tackade så mycket för den, enligt henne, engagerade föreläsningen.

Under året hann jag med ytterligare två föreläsningar och jag lät mig intervjuas i både tidningar och TV, jag har spelat in två podprogram vilket det ena var för cancerfonden och som har hunnit bli publicerat medan den andra podden som heter Cancerpodden kommer någon gång under 2017 skulle jag gissa. Jag var med och bildade en förening tillsammans med mina två kompisar Niclas och Tobbe som båda vet vad Cancer gör med våra käresta. Vi ska med föreningen försöka hjälpa män i samma situation som oss och där vi genom erfarenhetsutbyte och nätverkande ska försöka bryta känslan av hopplöshet och ensamhet som jag vet att man som anhörig känner.

Allt det här gör jag för att när jag står i min egen uppförsbacke och solen lyser klart så har jag möjlighet att se någon på sitt egna personliga berg och där solen definitivt inte lyser för tillfället. Har jag möjligheten, även om den är liten, att hjälpa den personen med att visa var denne skulle kunna tänkas ta nästa steg så hjälper jag inte bara en utsatt människa utan jag ser även till att hålla min uppförsbacke lite mindre brant och lite kortare än vad den hade varit om jag stått där och tittat på utan att säga något.

Året skulle även innehålla mer kraft att göra det som gav mig näring, jag tillät mig själv att stundtals sätta mig själv i första rummet och göra det jag mådde bra av. Jag är begåvad med fantastiska människor runt i kring mig som verkligen med hjärta och själ hjälper till så jag kan självförverkliga mig för en stund. Jag är så fantastisk tacksam till er som gör det möjligt och jag tror ni vet vilka ni är. Genom att jag har möjlighet att göra det jag tycker om så blir jag alldeles säkert en mer harmonisk människa och helt klart en bättre pappa. På tal om att vara pappa så är såklart mina barn en sak som ger mig näring men jag är mer än bara pappa. Jag behövde verkligen få hitta andra roller än att bara vara pappa och det känner jag att jag börjat göra igen.

Mina barn har under året växt till sig ytterligare, vore fantastiskt konstigt annars eftersom de är just barn. De är fortsatt stabila, trygga, varma och älskvärda personer som har stor nyfikenhet på livet. Men det är klart att det har sina egna ryggsäckar och sitt eget berg att bestiga så visst har det funnits tillfällen under året då livet har varit tufft för dem. Jag har märkt att när vi har gjort något roligt som att åka iväg en sväng och hitta på något så är det inte sällan som tankarna på mamma kommer när det roliga är över. Det är liksom som de saknar att få uppleva saker ihop med henne eller åtminstone få komma hem och berätta för henne om deras upplevelser. Det är ett hål hos dem som jag inte kan fylla och det smärtar något oerhört att det är så…… Ville har kommit till den åldern där han reflekterar över döden och samtidigt som det är väldigt sorgligt så beundrar jag hans härliga 4-års spontanitet. Det var precis innan nyår som han skulle åka skridskor för första gången och jag sitter och hjälper honom på med skridskorna och han helt ogenerat frågar mig om han kan dö. Jag svarar som vanligt ärligt på frågan och han kommer snabbt in på mamma och frågar varför mamma var tvungen att dö. Där sitter alltså han och jag, på en bänk mitt ute i det allmänna och diskuterar om livet och döden och om varför mamma inte kunde leva. Ett helt fantastiskt samtal som var helt utan sorg från hans sida och där han avslutar samtalet med att konstatera att jag har knutit färdigt hans skridskor och att det var dags att gå ut på isen.

Att skriva det jag nu ska skriva kändes väldigt svårt då jag har suddat och skrivit om några gånger men inte blivit nöjd. Att beskriva och erkänna öppet att man har besegrat en av de största rädslorna i kölvattnet av min kära frus bortgång är inte lätt. Men efter så många besegrade rädslor så vet jag att det enda att göra är att just bara göra det. Jag har under årets senare del lyckats träffa en person som betyder något för mig som jag inte känt på länge. Ni vet när man märker att man blir glad av att få ett sms, eller att få den där extra energin av att prata med henne. Att märka att någon tittar på en sådär speciellt, att få samtala om allt och inget. Det har jag börjat fått uppleva igen och tro det eller ej så efter lite (läs en hel del) funderande och grubblande så har jag tillåtit mig själv att njuta av det. Jag har fått öppna en dörr till något jag trodde var begravt och det känns fantastiskt. Det är inte enkelt och det är många frågor som kommer upp men jag har sagt till mig själv att inte analysera sönder det hela utan tillåta mig själv att njuta av känslan och våga vara här och nu tillsammans med den känslan. Att placera in saker och ting i fack eller att gjuta fast sig mentalt i vissa tankemönster är något som jag inte vill och kan göra just nu men Jessica (ja hon heter så) har varit fantastisk i mina önskemål och behov genom att inte döma och inte heller kräva saker av mig. Vad framtiden har att ge behöver vi inte bestämma här och nu utan jag njuter när jag träffar henne och det känns som en lyx som jag aldrig trodde jag skulle få uppleva igen. Är tacksam för den känslan helt klart.

 

Att det har hänt mycket sedan 2016 års första dag råder det ingen tvekan om. Det här är året då jag vågat börja leva igen. Jag har fortfarande svårt att se fram emot saker men jag tänker att det kommer med tiden. Mina barn mår på det hela taget väldigt bra och det skänker mig en fruktansvärd trygghet i vardagen och den tryggheten håller jag hårt i.

Så för att summera min något långa (ursäkta) årskrönika så kan jag konstatera att jag fortsätter att jobba mig framåt i livet genom att ta ett steg framför det andra. Jag har blivit starkare av de sista årens prövningar och trots att det finns väldigt många ärr och skador från tiden som varit så tillåter jag mig själv att leva. För trots allt så handlar det inte om att klara av livet, det handlar om att uppleva livet. Där har jag kommit ett steg närmare den upplevelsen.

 

//Jocke

Tillsammans mot Cancer

Publicerad 2017-01-09 20:50:20 i Allmänt

Just nu sitter jag på galan Tillsammans mot Cancer och det är reklampaus. 


Det är tufft, tungt och sorgligt att höra historier från livet. Samtidigt så osar det hopp, det sprids en värme som jag hoppas går igenom TV rutan.

Vi måste göra det här tillsammans, det kommer inte att gå att få fler friska om vi inte hjälps åt. Så skicka ett fint meddelande till någon du tycker om. Säga att du tycker om din partner och hur du uppskattar den. Vill du göra mer så bidra till forskningen så fler kan botas.

//Jocke

God jul

Publicerad 2016-12-24 22:08:51 i Allmänt

Då var julafton över för vår del. Barnen sover och tystnaden har lagt sig. 
Det har varit en dag med stor barnaglädje men även stunder där tårar hos deras pappa har fällts. Det har både varit glädje men även en brännande sorg och en påminnelse om gammalt lidande som har inrymts i min kropp idag.

Jag har bitvis fått anstränga mig hårt idag men när jag summerar dagen så har den ändå varit ok. Under de förutsättningar som funnits.

Egentligen vill jag bara kort här önska att ni alla har haft en bra dag och att ni har spenderat den på det sätt ni vill. Sen om det är att ha hela tjocka släkten plus grannens hamsters kusin nya flickvän med runt bordet eller om dagen spenderades med att plöja serier på Netflix, så hoppas jag att just du är nöjd med din dag. 

Ta hand om varandra och de ni tycker om och våga även säga eller utrycka det på något sätt. Imorgon kan det vara för sent.

Nu ska jag sätta mig på min trapp och dricka en god rom. Bara för att jag kan.

//Jocke

Pod igen

Publicerad 2016-12-21 21:05:05 i Allmänt

Jag vet! Det var länge sen jag skrev....... 

Ibland så kommer livet in i faser där man får prioritera. Hösten har generellt varit en sådan period där annat har tagit min uppmärksamhet och då har skrivandet fått stryka på foten en del. Lite tråkigt eftersom jag gillar att skriva men det känns även som bloggen och jag har en tät relation och att jag i någon form försummat en bekant. Men jag tror inte bloggen är särskilt långsint. 

Det har hänt en del under hösten och jag har många tankar som jag kommer att dela med mig av. Men det är inte i det här inlägget det kommer ske. Idag är jag lite för trött för att skriva det jag tänker och känner. Tröttheten kommer allra säkrast av att jag idag har spelat in ett Podprogram för Cancerpodden. Det är en pod som uppmärksammar sjukdomen ur en mängd perspektiv och där jag blev tillfrågad om att medverka. Jag ger mycket av mig själv i sådana situationer och blir då rätt uttömd efteråt. Hur som helst så håll utkik här eller i er podcast så bör jag dyka upp där under 2017. 

Jag kommer återkomma med tankar och känslor det lovar jag. Särskilt såhär i juletider så kommer det en hel del av den varan.

//Jocke

Pod

Publicerad 2016-11-30 19:51:27 i Allmänt

Då är podden släppt som jag och mina kompisar Niclas och Tobbe spelade in tidigare i höstas. Den finns i podcaster för IPhone och motsvarande till Androidtelefoner. Man söker på Cancerfonden så är vi avsnitt 2. Programmet finns även på Cancerfondens hemsida.


Som vanligt så är det naket ärligt och ganska genuint trevligt program. Detta trots det fantastiskt tunga ämne vi avhandlar.

MEN vi vägrar vara offer för sjukdomen.

//Jocke

Så nära men ändå så långt borta

Publicerad 2016-11-23 21:10:22 i Allmänt

Jag satt för några dagar sedan och läste morgontidningen, jag är nog för övrigt en dinosaurie när det kommer till hur jag konsumerar mina nyheter. Jag gillar liksom den där papperstidningen på morgonen. Jag fläker upp den över köksbordet när det är frukostdags och Ville och Stina brukar glatt kommentera bilder och annat som står i tidningen. Ni kan försöka förklara för en nioåring vad kommunfullmäktige är mellan tuggorna på en frukostmacka. Oftast så hamnar jag själv en stund vid bordet efter att barnen har smitit iväg. Det är en skön stund då jag läser tidningen i något sånär lugn och ro.

Den här morgonen så satt jag precis på det här sättet och vänder blad för att se vad för nyheter som döljer sig bakom nästa uppslag. När jag gör det så kommer det upp en bild på vår gamla vicehyresvärd från en lägenhet innan barn. Mia och jag tyckte alltid att han var en kul filur så jag blev förvånad när jag upptäckte ett för mig igenkänt ansikte. Instinktivt så höll jag på att ropa på Mia för att hon skulle komma och se bilden på den före detta vicevärden men precis innan jag hann ropa ut det hela så kom jag på mig själv och lyckades då hejda mig.

Den känslan som kom över mig då var lika delar märklig som sorglig. För en sekund så fanns Mia här hemma hos mig. Hon satt inte med mig vid köksbordet för då hade jag inte behövt ropa utan hon borstade väl tänder eller bäddade sängen eller något annat morgonbestyr. Hon kändes så levande det där korta ögonblicket precis som om hon aldrig hade försvunnit från mig. När det uppenbarade sig att det bara var en känsla från ett annat liv som passerade förbi så stack det till så där fruktansvärt obehagligt i kroppen. Sticket fick mig att känna mig ensam igen, känslan av ensamhet har nämligen lyst med sin frånvaro relativt länge vilket jag är tacksam för. Men ensamheten gick fort över och jag skrattade till när jag satt där. Ett skratt för att jag tycker det är lustigt hur kroppen kommer ihåg de där till synes oviktiga men härliga detaljerna i livet. Men just de där stunderna är inte oviktiga, det är helt uppenbart att det är väldigt viktigt.

Så för en kort stund kunde jag ha min fru nära mig trots att hon är så långt borta. Det var härligt om än bara för ett kort ögonblick.

 

//Jocke

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela