livmedcancer.blogg.se

Härom veckan så satt vi och åt frukost, det var en grådassig morgon och klockan var väl sådär en kvart över sju på morgonen. Det var inte så att jag varken var jättepigg men heller inte sådär gravt medvetslös av trötthet heller. En ganska vanligt förekommande morgon helt enkelt. Jag och barnen satt där vid köksbordet och åt vår frukost och jag satt halvt som halvt försjunken i dagens tidning, ja jag får numera klassa mig själv som retro då jag fortfarande har en papperstidning i brevlådan varje morgon och inte läser tidningen på en platta eller smartphone. Ville sköt helt plötsligt ifrån sin stol från köksbordet och gled ner på golvet och gick bort till en fototavla som innehåller ett kollage med bilder på Mia.

Efter Mia dött så framkallade jag en massa bilder på henne som jag sedan satte in i den här tavlan där olika bilder utgör ett kollage. Tavlan satte jag sedan upp i köket på ett sådant ställe där det är oerhört lätt att lägga märke till bilderna. Tanken med att göra det var dels att jag själv skulle kunna titta på Mia men även att barnen skulle kunna se deras mamma när de själva ville det.

Så då står Ville där framför tavlan och säger rakt upp och ner, ”pappa, här är inte mamma död och där sitter jag i mammas knä”. Snacka om att jag vaknade upp ur min något morgonslöa läsning, det var jag absolut inte beredd på just där och just då. Varför han kom på att han ville prata om mamma precis då har jag ingen aning om. Stina var inte sen att haka på att kommentera bilderna som satt där. Bilderna visar en massa olika skeende i Mias liv från fest till vardag, den röda tråden med tavlan är att bilderna antingen visar att Mia inte är sjuk eller så syns det inte att hon är sjuk. Jag vill att barnen ska ha bilden av Mia utan kortisonsvullen kropp, utan slangar kopplade till sig och utan hopp om att få fortsätta leva. Därför har jag valt glada och lyckliga bilder.

Vi pratade om bilderna på ett väldigt naturligt sätt och Ville konstaterade att där satt han i knät på mamma och där gick mamma på stranden, ”undra om det var varmt där mamma gick?” Stina förklarade att mamma var på Mallorca och gick i strandkanten och att det visst var varmt, hon hade minsann varit med och gått där på stranden men det var innan Ville fanns. Vi diskuterade och pratade om mamma ett bra tag innan det blev naturligt att Ville hoppade upp på sin stol och samtalet försvann iväg till något annat.

Det som hände den morgonen var knappast beroende på att det hängde en tavla med bilder på mamma. Bilderna visar snarare på värdet av att ha symboler eller kalla det kulturella artefakter för den delen, för att underlätta för oss här hemma att få ha Mia närvarande hos oss. Att ha bilder uppe är garanterat inget unikt i ett hem men att barnen vågar och vill diskutera och prata om mamma om hur hon var och vad hon gjorde på bilderna är ett sådant tydligt tecken att vi lyckats hitta ett tillåtande förhållningssätt till det hemska som hänt. Bara det att vi tillåter oss att prata om Mia som den fantastiska person hon var utan att nämna sjukdomen är otroligt befriande. Jag vill att mina barn ska minnas mamma för den hon var, jag vill inte att de kopplar ihop mamma med helvetessjukdomen och blir ledsna så fort de ska prata om mamma. Den sorgen kommer alltid ligga där ändå oavsett vad vi tycker om det. Men att kunna koppla bort den sorgen och prata om lyckliga minnen det är en sund kultur, det är en levande mammakultur.

Stor fredagskram på er

//Jocke

Ja nu har mer än ett år gått sen min bästa vän gjorde den enda resa jag inte kunde följa med på. En fruktansvärd situation eftersom vi ditintills gjort alla resor tillsammans oavsett om resorna hade varit fysiska eller mentala. Att hon sedan var tvungen att slita sig ifrån sitt jordeliv, sin älskade make och framförallt sina fantastiska barn som älskade henne över allt annat. Det var såklart smärtsamt (om nu någon inte trodde det).

Ibland försöker jag titta tillbaka på det här året som har gått med någon form av hellikoptervy. Alltså att objektivt försöka se på det här året och med klarsynta ögon utan att dimman av sorg ska täcka sikten av vad som har hänt. Det har varit ett privat helvete det tror jag ingen som följt oss tvivlar på och de eldar som har brunnit har brännmärkt både mig och våra barn så pass att vi helt klart har förändrats som människor för alltid. Men när jag har stått där fastnaglad på glödande kål och känt huden koka av värmen så har det varit bra att frigöra mig och tillåta mig flyga iväg upp i himlen för att se ner på mig själv bara för att upptäcka att jag inte alls står still utan är i en konstant rörelse framåt på en brännhet bädd av kol.

Ni som inte har testat att gå på glödande kol (och nu menar jag bokstavligt) borde testa det då man lär sig symboliken i att inte fastna i negativa och oproduktiva vanemönster. Jag själv testade en gång för många år sedan på en Workshop-dag på det universitet jag studerade vid då. Instruktionen var då att stanna aldrig för då bränner du dig. Det var helt enkelt så att när jag hade tagit första steget på kolbädden så fanns bara en väg och det var framåt.

Det är en känsla som jag ofta har haft under det här året och det är att jag står fast vid en punkt och bara trampar. Känslan är att jag inte kommer någonstans utan jag står där och låter elden från mitt privata helvete våldföra sig på mig. Lågorna liksom slickar mina ben till att bli förkolnade stumpar. Men när jag tillåter mig själv att lyfta blicken och flyga upp och sedan blicka ned på den resa vi befinner oss i så ser jag att inget kunde vara mer fel. Jag har aldrig stått still, jag har aldrig stannat och gett upp även fast det känts så alldeles för många gånger. Till och med när jag har legat däckad och tittat upp i taket eller när jag legat med en fantastiskt enerverande migrän och en orkeslöshet som bitit sig fast likt en hyenas starka käkar så har det varit en del i processen mot ett liv till framtiden. Ett liv som jag egentligen inte har en aning om men som jag behöver sträva mot. Inte bara för att jag skulle förtäras av de heta lågorna om jag stannade upp utan även för att det var min frus sista vilja. En önskan om att gå vidare i livet och göra det med rak rygg och en stolthet av vad vi skapade. Den raka ryggen och stoltheten behöver hon inte oroa sig för då jag vet att vi under våra 14 år tillsammans uträttade fantastiska saker för varandra, för oss som par och för våra barn. Det är målet att vandra vidare so, har varit utmaningen det är helt klart. Det är i den frågan som tvivlen och misströstan finns och det är just här jag har behövt påmint mig själv att livet går framåt.

Så visst har jag i perioder stått still och låtit elden fjättra mig men tids nog har jag slagit mig loss och vandrat några mödosamma steg för att sedan fastnat i elden igen. Men att jag har tagit tydliga steg mot att samla ihop skärvorna av vårt liv som det var då och lagt de i säkert och ömt förvar samt att jag tagit med mig de erfarenheter jag skaffat mig och börjat lägga ut riktningen för mig och mitt liv det kan jag inte blunda för. Jag kan inte heller bortse ifrån att jag står här med rak rygg och en stolthet, inte bara över den historia jag och min fantastiska fru delar utan även en stolthet i att jag står här som en person som faktiskt vågar titta framåt på livet och helt ärligt börjar fundera på vad som finns bakom nästa krön.

Livet är fortfarande inte lätt och jag undrar om jag någonsin kommer att känna att det bara flyter på. Å andra sidan vem har sagt att det ska vara lätt här i världen. I vilket fall som helst så vet jag att Mia är med mig och jag hoppas hon tycker att jag börjar leverera hennes sista önskan.

//Jocke