livmedcancer.blogg.se

Ikväll satte jag mig och läste igenom samtliga kommentarer från senaste inlägget. Jag tackar så hemskt mycket för alla fina ord och peppande tankar. Att Mia kommer vara saknad av många råder det inget tvivel om. Det skänker tröst det gör det, sen kommer smärtan finnas kvar länge länge, om den någonsin kommer försvinna?

Vad händer med bloggen nu då? Ja det är frågan, hur kom det sig när den här lilla obetydliga informationskanalen till de närmsta vännerna svällde och blev en angelägenhet för människor vi inte kände och att vi någonstans på vägen lämnade det grundläggande informationssyftet och gav uttryck för våra känslor i texterna? Jag är den förste att erkänna att jag är förvånad. Men som vi har skrivit tidigare så har det funnits ett terapeutiskt behov av att skriva av sig. Det behovet är hos mig allra säkrast inte mindre efter vad som precis har hänt.

Men det här var något Mia och jag gjorde tillsammans. Som allt annat så var vi ett team när vi skapade innehållet här. Det blev Cancer ur olika perspektiv, från den sjuke, från den anhörige, från den desperata föräldern, men alltid ur perspektivet från ett kärlekspar. Nu är hälften av det borta och hur tar man upp efter det? Ärligt talat så vet jag inte? Ska jag låta det här bli det sista inlägget eller ska jag fortsätta skriva?

Det jag vet är att jag har så mycket att säga (har alltid haft lite svårt att hålla käft om jag ska vara helt ärlig) och det vi har byggt upp här på bloggen skulle kunna vara ett bra forum. Jag har fortfarande ett skrivbehov för att hantera sorgen av Mia samt skriva om hur livet för vår familj ska kunna återgå till någon form av normalitet. Skriva om Cancer i stort men livmoderhalscancer i synnerhet för att sprida information om sjukdomen. Skriva om mina tankar och tillvägagångssätt som jag använt mig av när det varit stunder när situationen har känts så nattsvart att man inte vet vart man ska ta vägen. För helt ärligt så tror jag att man måste ha sina knep för att orka i de knappa 2,5 åren som vi kämpade.

Cancern har varit så stor del av mitt liv så länge, både mentalt men även praktiskt i form av sjukhusbesök, behandlingar, komplikationer och så ytterst död. Att den praktiska konsekvensen av sjukdomen försvinner är ganska självklart, vi har inga läkarbesök att passa, inga cellgifter, inga blodtransfusioner. Men när man har lagt ner hela sin själ i detta och styrt hela sitt liv efter en enda sak så blir det tomt på mer än ett sätt. Den här bloggen har blivit en ganska god vän mitt i all vedervärdighet som vi har gått igenom med sitt varma kärleksfulla sätt alltid har stöttat och pushat oss. Det tack vare alla fantastiska kommentarer som vi får från er som läser. Ska man bara vända en god vän ryggen? Det går emot mina principer. Sen vet inte jag om bloggen enbart var Mias och min gemensamma vän och om vi borde gå skilda vägar?

Jag vet inte hur jag ska göra och jag kan inte göra det jag alltid gjort när jag inte har varit riktigt säker på något val jag behöver göra, fråga min älskade kloka fru vad hon tycker…..

Det är många som undrar hur det är med Mia vilket är en berättigad fråga med tanke på att hon är anledningen till att vi skriver.

Sen hon gjorde sitt senaste inlägg så har läget varit stabilt, och med stabilt menar jag då inte bra utan att läget har varit relativt oförändrat. Det som gjordes direkt när röntgensvaren kom var att vi stoppade allt intag genom munnen. Då menar jag mat, all form av dricka samt alla tabletter hon åt. Detta för att inte påfresta tarmsystemet mer än nödvändigt. Man kan ju tänka sig tarmsystemet som en lång vattenslang och kniper du åt i mitten av slangen men fortsätter trycka på med vatten ja du blåses vattenslangen upp likt en ballong. Samma princip när det kommer till Mias tarm. En tarm kan säkerligen töjas eftersom det ska passera mat och annat därigenom men den har också en gräns för hur mycket den kan spännas upp. På röntgen som Mia skrev om så konstaterades stoppet på tjocktarmen och att tarmen även var förstorad, eller utspänd om man vill använda det uttrycket. När kirurgerna var nere hos oss så fick vi information att om tarmen är 10 cm i diameter så är risken för att tarmen spricker akut och då behöver man normalt sett operera omgående. Mias tarm mätte 12 cm…….

Vad händer då om tarmen spricker? Jo det fick vi en snabblektion i och gör den det så blir det ett inflammatoriskt tillstånd i hela bukhålan vilket är smärtsamt och man avlider relativ snabbt. Det finns inget att göra då helt enkelt. Så det här har vi levt med i en vecka nu men tarmen har skött sig.

Mia har varit medveten och klar så hon har kunnat prata och diskutera och även orkat med besök. Hon är helt sängliggande nu på grund av de starka smärtstillande hon får vilket gör henne svag i benen och att hon förlorar merparten av känseln från midjan och ner.

Och så här har det varit, fram till igår fredag…… jag fick ett samtal från Mias läkare på förmiddagen eftersom jag var hemma och andades lite. Det var ju en syssla som jag slutade med när hon ringde det kan jag ju säga. Hon förklarade snabbt att det inte var någon fara. Efter en pulsökning på 300 % och andningsuppehåll så kunde jag tillfälligt slappna av. Mias läkare hade inte sett henne på några dagar och ville stämma av läget eftersom hon tyckte att Mia var så trött. Efter ett kort samtal satt jag i bilen på väg till sjukhuset och mycket riktigt hade läget förändrats för henne. Nu låg hon mest och sov och var inte speciellt medveten om att jag kom in till henne. Så var det under hela fredagen, vi kunde prata lite grann men mest så låg hon i dvala eller sov. Jag har fått förklarat för mig att vi går in i ytterligare en fas nu helt enkelt och det är inte att förvänta att hon blir bättre eller mera medveten.

Det som känns bra är att hon är skapligt smärtlindrad så hon slipper ha ont i alla fall. Det är så många faktorer nu som spelar in så att säga när eller vad som slutligen kommer fälla avgörandet är helt omöjligt. Det vi vet är att hon har ett friskt hjärta och att hon är stark.

//Jocke