livmedcancer.blogg.se

Den här bloggen skrivs av Mia och Jocke Samuelsson och det här är vår historia: Hösten 2012 så fick Mia besked om att hon hade livmoderhalscancer. Beskedet kom kort tid efter att hon hade fött vårt andra barn, en son som heter Ville. Innan Ville kom till oss så har vi en dotter som heter Stina. Mia dog av sin sjukdom i januari 2015 efter knappa två och ett halvt års kamp. Jag har valt att driva bloggen vidare för att fortsätta berätta vår historia. En historia som inte avslutas med ett dödsfall utan en historia som skapas kontinuerligt av vår familj. Vill ni maila frågor eller liknande gör det på: livmedcancer@gmail.com

2:a varvet

Publicerad 2016-05-07 23:18:15 i Allmänt

Idag har Stina fyllt år. En stor dag för henne och hon har blivit rejält uppvaktad av släkten som var på plats för att få lämna paket och få ta sig en kopp och prata och ha det trevligt. Men det har även varit telefonsamtal och en massa sms (till min telefon, tro inte att hon har en egen än) där gratulationerna har duggat tätt. Nu när jag sitter som alla andra kvällar när barnen har gått och lagt sig och tystnaden trycker sig på så blir det ofta en stund för tankar som får och vill komma fram. Jag kom och tänka på att nu är jag inne på andra varvet. Jag har sprungit ett 400 metersvarv på friidrottsarenan och har precis sprungit förbi mållinjen för att gå in på andra varvet. Nä jag svamlar inte i nattmössan utan det är så att Stinas födelsedag förra året var den första högtid som jag skulle fira som ensamstående förälder. Det var inte bara ett brustet hjärta som fanns i kroppen utan jag skulle säga att hela kroppen var bruten, skavd och ärrad. Det var knappast den känslomässiga delen i mig som genomförde det födelsedagsfirandet det kan jag vara helt ärlig med, det var min vansinniga målmedvetenhet och tjurskallighet som bara konstaterade att ”din dotter fyller år, det är bara att du gör det här till en bra födelsedag för henne annars ska du se på fan, hon är din ögonsten och att du är vek ska inte få negativa konsekvenser för henne”. Lyckligtvis lyssnade jag på den delen av mig och genomförde födelsedagen som en födelsedag ”ska vara”, hur nu en födelsedag ”ska vara”. Mitt mål om hur det ”skulle vara” mätte jag i hur Stina skulle må och vad hon skulle uppskatta med sin födelsedag. Det blev en, för Stina, bra födelsedag vill jag minnas men för mig en utmanande och utmattande historia. Som allting annat i och för sig men eftersom det var den första högtiden så var det väldigt väldigt arbetsamt och tungt. Sen ser jag mig inte som ”vek” på något sätt men jag kan ibland ta till hårda ord mot mig själv för att stålsätta mig inför jobbiga och svåra utmaningar. Å andra sidan så vaddå om man är vek ibland, eller svag? Det kan även det vara tecken på en styrka, men det är en annan historia så nog om det nu.

Idag så var det dags igen alltså, ett år har tydligen gått och det känns ibland som ett helt liv sedan medan det ändå finns en känsla av närvaro som om det vore igår som är svår att förklara. Men det är klart det ÄR faktiskt ett helt liv sedan. Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess och helt ärligt så har jag i mina förberedelser till den här dagen inte reflekterat så vidare värst mycket om att Mia inte kommer kunna vara med oss och fira vår fantastiska dotter. Det är inte så att jag har glömt bort eller väljer att förtränga faktumet om någon nu skulle få för sig det utan det handlar helt enkelt om acceptans och distans skulle jag säga. Acceptans för situationen och att agera utifrån det man har och det man kan påverka. Distans genom att just vatten har flutit under broarna, vi är inne på andra varvet av friidrottsarenan eller helt enkelt, för att prata klarspråk, att tiden löper på, ett år för att vara exakt. Hur länge ska man välja att vara en produkt av sitt förflutna? Hur länge ska man ta avstamp i det svåra som varit och hur länge ska man identifiera sig med den tiden som ett före och ett efter? Det jag menar är hur länge ska jag prata om mitt liv utifrån perspektivet ”före Mias bortgång” och hur länge ska jag prata om mitt liv utifrån ”efter Mias bortgång”. Det är klart att det faktumet att mitt liv förändrades radikalt av allt som hände men det var en process där hennes dödsfall var en del i en större helhet. Den helheten kommer alltid finnas och kommer vara (förhoppningsvis) mitt livs största vändning. Om jag vill så kan jag leva hela mitt liv i ett ”före” och ett ”efter”. Jag kan välja att när Stina fyller femton välja att fira hennes födelsedag utifrån det perspektivet att nu är det den åttonde födelsedagen jag får fira utan Stinas mamma. Alltså ett ”efterperspektiv” på det hela. Troligen kommer resultatet av det vara en fruktansvärt olycklig pappa och en dotter som tycker att hennes pappa väljer att vara ganska dålig på att fira hennes födelsedag. Anledningen att jag kommer vara olycklig är för att jag skulle vägra att acceptera situationen för vad den är och önska mig bort ifrån verkligheten och måla upp en fantasibild där Mia står i köket och pratar med gästerna samtidigt som hon uppmärksamt håller koll på hela sällskapet och om det är någon som skulle kunna tänkas vilja ha något. Den uppmålade bilden kommer endast generera sorg, vanmakt och ilska. ”va fan!! Hur kunde det bli såhär!?”. Det är då bitterheten kommer komma smygandes och förtära en själv och folket som har otur att behöva vistas i närheten av mig.

Den rätta vägen för mig är att försöka acceptera och förstå att mitt tidigare liv är historia, en historia som så klart aldrig kommer bli bortglömd men en historia som måste lära mig att gå framåt istället för bakåt. För nu är det faktiskt så att jag har en dotter som faktiskt fyller år idag och hon gillar att få fira sin födelsedag. Jag är helt övertygad om att hon skulle känna på sig om jag inte skulle välja att fira det med hjärtat och vad är jag för person om jag väljer att inte göra det jag kan föra att göra min dotter glad. För när jag vet att hon är glad och tillfreds, ja då är jag också glad. Så varför inte ta det året som har varit med alla förstagångshögtider och lägga de till historien? Varför inte glädjas åt att jag fick äran att vara min fantastiska dotters pappa ännu ett år (för det är ingen självklarhet att få uppleva det kan man lätt konstatera)? Varför inte sitta i roddbåten och titta bakåt på historien för att kunna ha kraft att ro framåt? Jag kommer aldrig kunna göra det ogjort men jag kan påverka det som är här och nu vilket jag vill försöka anamma.

Så varför inte bara säga stort grattis till dig min fina fina älskling som fyller år idag. Pappa är fantastiskt stolt över dig och du har ett hjärta av guld och en vilja av stål. Du slutar aldrig imponera på din pappa för vad du har fått genomgå skulle kunna knäcka den starkaste. Jag önskar att jag kommer få följa dig och ditt liv och dina val länge än, för jag är din pappa oavsett vad och jag älskar dig så otroligt mycket.

 

//Pappa Jocke

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela