livmedcancer.blogg.se

Den här bloggen skrivs av Mia och Jocke Samuelsson och det här är vår historia: Hösten 2012 så fick Mia besked om att hon hade livmoderhalscancer. Beskedet kom kort tid efter att hon hade fött vårt andra barn, en son som heter Ville. Innan Ville kom till oss så har vi en dotter som heter Stina. Mia dog av sin sjukdom i januari 2015 efter knappa två och ett halvt års kamp. Jag har valt att driva bloggen vidare för att fortsätta berätta vår historia. En historia som inte avslutas med ett dödsfall utan en historia som skapas kontinuerligt av vår familj. Vill ni maila frågor eller liknande gör det på: livmedcancer@gmail.com

Hur jag än vänder mig har jag arslet bak.....

Publicerad 2014-05-30 21:35:41 i Allmänt

Jag har länge nu velat skriva ett blogginlägg, jag har länge velat hjälpa min man mer med våra barn, jag har länge velat träffa mina underbara vänner mer..... detta låter som rätt så "vanliga" situationer i livet som man kan känna att man vill men så glömmer man eller så tar den berömda latmasken över. Men när mina tankar mer börjar handla om, jag behöver duscha, men jag orkar inte. Jag behöver äta, men jag känner ingen hunger trots både utebliven frukost o lunch. Jag ser mina barn leka med sin pappa men mitt ansikte bjuder inte längre på ett leende utan i mina ögon börjar det istället fyllas på med tårar och jag känner en ledsamhet. Då blir jag rädd...

Jag har tidigare skrivit mycket om det "mörka hålet" som jag trillar ner i ibland, men jag aldrig tillåtit mig själv att vara där för länge...tills nu. Nu ligger jag i hålet med 3 ton jord över mig och ett energikonto som ligger på minus, och jag vet inte riktigt i vilken ände jag ska börja. För som jag ser det nu så spelar det ingen roll vart jag börjar gräva, för då rasar det ner mer jord på andra sidan.

Detta tycker säkert många utav er som läser är märkligt! Vadan detta?? Hon är ju cancerfri och färdig med alla operationer och ska kunna leva vidare som vanligt nu..... Hahaha, ja just det! "Som vanligt" var de ja.....jag missade nog instruktionsboken för den lilla detaljen när jag åkte hem efter min sista operation, för vem den människan är som visar sig när jag tittar i spegeln, ja vem fan är hon? 
Den människan som stod där för 2 år sen är borta, jag hoppas verkligen att hon kommer tillbaka, för den människan som tagit hennes plats är ingen jag tycker om, hon är ledsen, känner sig otillräcklig, är världens sämsta mamma, världens sämsta fru och hon sitter i skrivande stund o gråter för att allt helt enkelt känns så jäkla svart och att glaset är inte bara halvtomt, det är helt tomt.

Jag åkte hem med tron om att jag skulle få tillfriskna lite bra och att jag sakta men säkert skulle få känna mig bättre, men under dessa 4 veckor efter operationen så har jag mått sämre än sämst. Det är tur att jag har kontakt med en psykoterapeut för han har hjälpt mig att reda ut mina tankar och han ger mig den egoboosten jag behöver för att kunna fylla på mitt energiförråd för att kunna fungera något normalt. 

Läste precis igenom hela inlägget och var 1 sekund från att radera allt, för satan i gatan så mörkt det blev. Men jag tänker inte radera detta, för fast att jag har hört det från flera läkare att man ofta får chocken när "allt är över" så trodde jag inte riktigt på detta förrän när jag nu står här, sönderskuren, stympad och långt ifrån anatomiskt korrekt och med ett psyke som är duktigt påfrestat.  Jag trodde att jag skulle få tillfriskna "ifred" ,men min kropp vill inte som jag vill, så det kommer garanterat ta lång tid innan jag är ikapp. 

Så ni som är med om något traumatiskt i ert liv, bli inte förvånade om livet när ni tror att ni ska få vara ifred drar en tegelsten i bakhuvudet på er....

Jag vill slutligen bara slänga massa ljus på min underbara man, hade det inte varit för honom så vet jag inte hur jag hade klarat av detta! 

Stort och smått, mörkt eller ljust

Publicerad 2014-05-25 00:24:51 i Allmänt

Ibland är det svart som natten, som om man skulle kunna skära i det med kniv och ibland lägger mörkret bara ett dolt skimmer över solen, livet och alla människorna. Vi borde vara vana, vi som lever i det här landet där vi praktiskt taget omfamnar mörkret i halva våra liv. Men det här mörkret är av ett annat slag, det rotar sig in i den ensligaste vrå och sprider sig när helst och hur som helst utan hänsyn eller respekt. Den dagen man vaknar på fel sida eller man blir orättvist behandlad av någon idiot till medmänniska eller varför inte en sådan dag när allt bara går käpprätt åt…..

När man står där mitt i mörkret och allt, stort som smått har gått fel; till frukost hann äggen bli hårdkokta istället för löskokta, lilltån slås blå mot sängstommen, datorn krånglar när den behövs som mest, du råkar i storgräl med dina nära och kära, ja då står man där sur och bitter som en citron eftersom allt har hänt inom loppet av en halvtimme och mörkret bara väller upp inom en. När blicken sedan flackar ut i mörkret och letar efter en ljuspunkt så finns den plötsligt där, varm som en bäbiskram eller varför inte en augustimorgon. Värmen och ljuset byggs upp inom en och man känner att ägget blir gott i alla fall, tån gör inte så ont längre och ett förlåt unisont från båda parter gör att grälet känns mer avlägset en det där kalla mörker man fortfarande befinner sig i. Den värmen och det lilla ljus som hunnit sprida sig släcks brutalt som när man blåser ut ett stearinljus och återigen är man där igen. Bilen ville inte starta när man ska iväg till alla möten och måsten, hämtningar och lämningar. På ett kick dras man tillbaka till sitt för dagen nya mörka jag. Klyschan med att stanna i sängen och dra täcket över huvudet låter som en världslig sanning vid det här laget. Hur som helst passerar ändå dagen förbi och när kvällen kommer är de här motgångarna en parentes, det ordnade upp sig och man klarade av situationerna när de kom. Även fast man drogs mellan hopp och förtvivlan. Förtvivlan i ögonblicket man slog i tån där tanken rusar om att tån är bruten och ett läkarbesök senare visar den bistra sanningen att så är fallet och med alla konsekvenser det medför. Och hopp då man sekunden senare inser att tån höll och att det inte är någon fara.

I smått så blir sådana här prövningar snabbt en parentes och man trycker undan det jobbiga, mörka och svåra till förmån för det roliga, ljusa och lätta. Men i stort när man slängs mellan hopp och förtvivlan så blir prövningen jobbigare och mörkret svårare att hålla sig undan ifrån.

 

-Kommer hon klara operationen? JA! Hon klarade operationen. Va, nej blev det biverkning? Hur ska vi göra nu. Oh vad skönt nu mår hon bra, VA, Nej! Nu mår hon dåligt igen! Vad beror det på? Jaha, ok vad behöver vi göra för att lösa det? Nehej, blev inte det bra?

 

Att hela tiden kastas mellan ljust och mörkt, hopp och förtvivlan, lätt och svårt är jobbigt. Det tar energi men klara av det ska man. Liksom som att komma över motgångarna med blåslagen tå och krånglande bil så tacklar man även de stora prövningarna med skogshuggarflin och ett jävlar anamma. Så visst ska man se till att klara av de prövningar som bjuds, det ligger nog djupt inom oss alla att ha den viljan.

Men är livet till bara för att klara av de saker och de prövningar vi ställs inför, oavsett om vi har tagit oss för dem själva eller blivit välsignade med problemen utifrån? Är det meningen att man i våg efter våg ska sköljas över med nya uppgifter att klara av? Själva meningen med livet, landar någonstans ändå i, att man ska leva det inte bara klara av det. Sen är det varje människas uppgift att klara av att leva sitt liv, vilket säkert kan vara nog så svårt utan en massa prövningar utifrån.

 

I snart två år har vi framförallt i stort men även i smått kämpat oss genom med blod svett och tårar de prövningar som har kommit inför oss. I smått så har problem kommit och gått och blivit parenteser i våra liv men i stort så slits vi fortfarande fram och tillbaka. Vi får nöja oss med att klara av livet just nu och sen leva det när tillfälle ges. Tyvärr börjar det bli så pass lång tid att jag börjar tvivla på om den där parentesen någonsin kommer.

 

Om vi antar att vi har ett Karmakonto så borde vi enligt mig ha en ansenlig slant där vid det här laget. Tycker vi borde få casha in snart i så fall.

 

// Jocke

 

Inte så smidigt som jag trodde.....givetvis!

Publicerad 2014-05-09 11:27:06 i Allmänt

Mmmmm....... Här kommer en liten sen uppdatering men det är först nu jag har energi och ork att skriva ner hur läget är.
 
Som ni läste i tidigare inlägg så gick än dock operationen bra och när jag vaknade upp på onsdagsmorgonen så var jag nästan oförskämt pigg och hade både aptit och ork att knalla runt på hela sjukhuset för att ha något att göra. När ronden hade varit så sa läkaren de magiska orden "är du såhär pigg och mår bra så kan vi prata om utskrivning i eftermiddag"....nämner man utskrivning till mig så är det slaget i sten! Så jag fick helt enkelt åka hem på onsdagskvällen.
 
Resan hem gick bra, inga "olyckor" på vägen hem och inga direkta toalettbesök under hela onsdagen.....torsdagen började jag känna mig lite tråkig och magen började göra ont. På fredagen var jag tvungen att ringa tillbaka till avdelningen då jag inte varit på toaletten enda gång ordentligt sen onsdagsmorgon. Jag hade lyckats få forstoppning så jag fick ett pulver som heter movicol utskrivet och jag började dricka en tokvidrig sörja men som gjorde att det hjälpte liiiitegrann. I alla fall så gick helgen och jag blev inget bättre utan snarare sämre så på måndagen ringde jag tillbaka igen och iom att jag då även hade fått lite feber så var det bara att åka in till akuten för en röntgen som de i Linköping tyckte att jag skulle göra.
När vi väl fått komma in på akuten så började i alla fall magen komma igång lite mer så när läkaren fick tid att undersöka mig så hade magen mjuknat och jag mådde faktiskt lite bättre så det blev ingen röntgen utan jag fick åka hem med några magiska droppar som jag nu tar varje kväll innan jag går och lägger mig, och tillsammans med movicolen som jag dricker så funkar det faktiskt hyfsat. Varför jag blivit förstoppad beror helt enkelt på att jag fortfarande har morfin i kroppen och det gör att tjocktarmen inte arbetar som den ska, så nu är det återigen projekt nedtrappning som väntar. Iom min senare erfarenhet så får den dra ut lite på tiden så jag inte drabbas lika hårt av abstinensen som jag gjorde sist, men förhoppningsvis så när jag blivit av med allt morfin så ska magen kunna fungera någorlunda normalt. Hoppas, hoppas det så jag slipper det värsta nu som är att jag knappt vågar lämna hemmet pga. att behöva en toalett inom 30 sekunder.....
 
Så det går saaaaaaakta åt ljusare tider. Det rimmar inte riktigt med hur jag fungerar som person, men jag bara måste lära mig! Samtidigt så hör jag hur Prebens (en av kirurgerna som opererade mig sist) röst klingar där bakom gällande tillfriskning som cancerpatient.....det handlar inte om en "normal" tillfriskning som för övriga människor som går igenom en operation, det handlar inte ens om att dubbla det jobbiga utan för varje procedur jag går igenom så måste jag gångra eländet efter. 
SÅ den här operationen som än dock var en enkel liten operation har blivit betydligt mycket större för mig, vilket gör att det garanterat kommer ta längre tid för mig att friskna till än vad jag någonsin upplevt eller trott tidigare....
 
 
/Mia

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela