livmedcancer.blogg.se

Den här bloggen skrivs av Mia och Jocke Samuelsson och det här är vår historia: Hösten 2012 så fick Mia besked om att hon hade livmoderhalscancer. Beskedet kom kort tid efter att hon hade fött vårt andra barn, en son som heter Ville. Innan Ville kom till oss så har vi en dotter som heter Stina. Mia dog av sin sjukdom i januari 2015 efter knappa två och ett halvt års kamp. Jag har valt att driva bloggen vidare för att fortsätta berätta vår historia. En historia som inte avslutas med ett dödsfall utan en historia som skapas kontinuerligt av vår familj. Vill ni maila frågor eller liknande gör det på: livmedcancer@gmail.com

Biverkningar!

Publicerad 2014-10-31 22:58:20 i Allmänt

Ja nu när jag väl fått behandling så väntar återigen mellan 7-9 dagar med ett vansinnigt illamående och den här gången är det värre än någonsin....

Min allergireaktion la sig rätt så fort så de kunde smyyyyga i mig den sista droppen medicin! 
Men jag mår som sagt förjävligt och ni vänner som väntar på svar eller kanske bara ett telefonsamtal får tyvärr vänta ett bra tag den här gången. 😁 jag måste komma på fötter ordentligt innan jag kan ta in något annat förutom bara att min kropp ska fungera! 

Må väl ALLIHOPA!!!! ❤️❤️❤️❤️❤️

On the road again...

Publicerad 2014-10-27 12:32:03 i Allmänt

Tänker börja med att tacka er alla för underbart peppande kommentarer!!! Vi uppskattar dessa som satan! 

Som rubriken lyder, nu kör vi 3:e omgången och iom denna så innebär det att ny röntgen är på tapeten om ca 2-3 veckor. 
Har aldrig varit så förbannat nervös inför någon annan röntgen och iom att ALLT som har med den här jävla sjukdomen att göra är återkommande negativa besked så är väl min optimism inte direkt sprudlande! MEN, nu ska jag inte vara sån utan här lever vi på hoppet! 

Hör ni det? Era förbannade tumörer... 

De senaste dagarna så har vår stora tjej varit mycket ledsen, mycket för att jag ska sova borta nu igen men även en ledsamhet för att hon förstår att jag kommer dö av sjukdomen. Det gör så förbannat ont i mig när tårarna rinner nedför hennes små kinder. Jag ligger alltid hos henne nu på kvällarna när hon ska sova. Då vill hon att jag ska hålla om henne och det gör jag mer än gärna. Då kommer hon ålandes in i min famn och jag känner hur hela hon slappnar av när jag lägger armen om henne.  Sen vissa kvällar gråter vi en skvätt, ibland skrattar vi oss kissnödiga pga. något roligt som sagts sen vissa kvällar så pratar vi om livet i övrigt och jag blir lika fascinerad varje gång över hur hon resonerar och hur hon tänker.  Jag märker verkligen hur hon gått o filurat på något som sen resulterat i en fråga. 
Fast lika fascinerad som jag blir, lika ledsen blir jag över att hon som 7-åring ens ska behöva fundera på hur "tumörerna ser ut" eller "varför medicinen inte ser skillnad på friska och sjuka celler i sin framfart" . 

Livet är så satans orättvist! 

Hej på er! 
Mia

Ny cellgiftsvecka

Publicerad 2014-10-25 08:33:18 i Allmänt

Då var det dags igen, på måndag sätter vi oss i flaggskeppet som stavas Ford Fiesta och drar till Residensstaden. Efter förra cellgiftsomgångens lite sådär halvbra utgång (ja det var ironi) så vill Onkologen att Mia kommer in två dagar tidigare än vad vi gjort tidigare. Så istället för inläggning på onsdag blir det måndag istället. Den enda egentliga anledningen till det är att vi inte gör avsteg från behandlingen utan att Mia kommer få alla cellgifter som hon fick förra gången. För att undvika den monsterallergichock som hon fick med det sista cellgiftet ska den ges under mycket längre tid den här behandlingen. Mia får alltså inte bara lyxen (var det ironi igen månne?) att ligga lite längre på sjukhuset utan hon kommer även att få en bodyguard när det sista cellgiftet ges i form av en sjuksköterska som helt enkelt ska sitta med henne hela tiden. Personalen på onkologen är kanon men jag kan inte tänka mig att det är den roligaste eller mest varierande arbetsuppgiften den personen kommer att ha under sin karriär. Det är väl möjligen nöjet att få umgås med min fru som skulle kunna lyfta upp den arbetsuppgiften!

Sista tiden har faktiskt varit en relativt bra tid med en Mia som förhållandevis har haft rätt bra med energi. Det är skönt att kunna släppa sjukdomen för några stunder och kunna göra något annat än bara tänkta på den hela tiden. Givetvis följer Herr Cancer alltid med oss och vi behöver förhålla oss efter vad han tycker och tänker men vi har åtminstone kunnat ignorera honom bitvis, och det är skönt!

Efter den här behandlingen är det dags för ytterligare en röntgen. Den kommer visa om tumörerna har svarat på den nya behandlingen. Vi har pratat om viktiga besked förut i bloggen men det svaret vi får från den röntgen går ju inte säga annat än att det är ett ödesbesked. Det är för långt bort och för stort att ta till sig så jag varken kan eller vill spekulera i det svaret. Men att det är ett fruktansvärt viktigt besked det vet jag.

 

//Jocke

Ett ögonblick....

Publicerad 2014-10-21 22:10:02 i Allmänt

Idag har vi varit på Fotofabriken då vi fått detta av våra underbara grannar! Vi är så enormt tacksamma för den här plåtningen för hade de inte fixat den så hade vi inte haft ork eller energi att utföra detta själva.
 
Det kändes bra att för en kort stund få föreviga vår familj på bild. Det tar en sekund att ta ett foto, men innebörden är längre än all tid i världen.
Det var stundtals väldigt jobbigt, för vem är kvinnan som sitter med på korten? Jag känner inte igen mig själv och det gör mig så ont. När nära och kära kommer att titta på dessa bilder år framåt så är det inte den människan på bilderna jag vill att de minns...
 
/Mia

Att ha en tro...

Publicerad 2014-10-10 22:56:38 i Allmänt

Jag är uppvuxen i en familj där man som i många andra familjer väljer att döpa sina barn. Kanske inte just för att min familj varit direkt aktivt kristna utan att det helt enkelt varit en trevlig tradition. Sen att dopet egentligen handlar om att ta upp en ny medlem till Svenska Kyrkan samt erkänna inför prästen att "jo men vi ska absolut uppfostra vårt barn enligt den kristna tron" , ja det är liksom lite sånt "man får på köpet".

 

Vi valde att inte döpa våra barn då vi ville slippa ljuga i kyrkan.... Nja, inte riktigt kanske men vi vill ge Stina och Ville möjligheten att själva välja om de ska gå med i Svenska Kyrkan när de blir större. Fortsätter Stina i den takt hon håller nu då hon gått med i miniorerna (Svenska Kyrkans barngrupp som träffas varannan vecka)och sjunger jesussånger för allt vad hon är värd kommer hon säkert vilja döpas någon gång. Men det ska vara hennes egna val...

Varken jag eller Jocke är med längre i Svenska Kyrkan, Jocke tror definitivt inte på någon Gud och jag har inte heller någon större tro på en skäggig gubbe i lucianattlinne. Men det är ändå en stor sak där som skiljer oss åt, och det är att jag i alla fall tror på "något". Jag har så svårt att tro att det bara ska "ta slut" den dagen man dör, det känns så "bortkastat" eller hur jag ska förklara. Här lever vi våra liv i nästan 100 år (vissa av oss i alla fall) och en vacker dag så slutar kroppen att fungera och då ska vi bara försvinna!? Vad händer med det som egentligen "är" en människa? Jag kallar det själen, vill någon annan kalla det något annat så varsågod. Men jag tror verkligen att vi går vidare till något annat "syfte" än att just bara försvinna.

 

Den senaste tiden har dessa tankar kommit väldigt ofta. Jag förstår de som är väldigt djupt religiösa och riktar sin tro på en av alla gudar som finns, det är väldigt skönt när man är uppgiven och ensam i sina tankar att kunna "luta sig" mot något, även om det bara är i tanken. Det är smidigt att ha någon/något att kunna rikta både ilska och sorg mot som inte finns fysiskt. Då kan man gå igenom hela registret och ändå känna trygghet i att man ändå alltid har sin tro som stöd bakom ryggen.

 

Av alla er som läser så kan jag garanterat gissa att minst 95% av er någon gång i tysthet bett till någon/något om lite extra tur eller t.o.m. visat lite tacksamhet uppåt då något som gått snett kanske tillslut redde upp sig riktigt bra. Men var det så att situationen ändå gick åt skogen, ja då ”lutar” man sig mot att det var ödet! Det fanns helt enkelt en mening med att tvättmaskinen skulle gå sönder just nu, det var ju idag jag hittade en billig tvättmaskin i reklambladet. Det är meningen att vi ska köpa den….och så helt plötsligt så mår man genast bättre än man gjorde för 1 minut sen då man var vansinnig och ledsen över att tvättmaskinen gått åt helvete.

 

Jag har tidigare varit en människa som trott väldigt mycket på ödet och att allt har en mening! Speciellt efter att jag träffat på min blivande man, det var liksom en situation över det normala, så det är klart att ödet spelade en roll där. Vi hittade vårt underbara hus efter ca 1 år av letande och när vi skulle sälja vår lägenhet då så var det högsäsong för försäljningar så vi fick en rejäl vinst att stoppa in i vårt nya hus…..klart det fanns en mening med att vi inte skulle hitta ”vårat” hus förrän nu!

 

Jag fick cancer……Hur ska jag kunna skylla på ödet här? I början så var det dock rätt lätt att hitta ödets roll lite här och var. Ja, det var garanterat ödet som gjorde att vi fick Ville just då, för hade vi inte planerat honom så hade jag inte gjort cellprov och då hade vi kanske aldrig hittat cellförändringarna innan det var alldeles för sent.

Hoppsan, 1:a återfallet….Hmmm, jo men det var en mening med att jag skulle få det så att jag den här gången skulle få riktigt ordentligt med behandling.

Ehhhh återfall Nr 2…..helt plötsligt drog det lite kallt bakom ryggen. Var fanns tryggheten jag kunnat luta mig emot den senaste tiden? 

 

Den tryggheten som det så kallade ödet gav mig är i dagsläget tyvärr som bortblåst, och jag har även svårt att tro att även den mest hängivna aktivt troende personen inte skulle vackla till i sin tro om detta hände personen i fråga…

Jag har funderat, vridit och vänt på var någonstans jag kan få fram en förklaring till vad för jävla mening det finns med den här förbannade sjukdomen. Det bästa jag kommit fram till är att ”Ja, men nu är det tredje gången gillt förstår ni, så nu ska allt fixa sig” Nej…..det gör inte det den här gången, det kommer inte fixa sig utan jag kommer dö tidigare hur ogärna jag än vill det, och det jobbigaste i det här är att jag tidigare känt en stor trygghet i min egna lilla ”tro”, men vad ska jag ta till nu när mörkret kryper närmre och ryggen är bar…

 

Jag kanske skulle ta Stinas bibel och börja läsa den, eller så tar jag och tittar på Bröderna Lejonhjärta istället och hoppas på att få landa i körsbärsdalen….

Vi ses i Nangijala…

 

 

/Mia

 

 

 

Omgång 2 avklarad.....

Publicerad 2014-10-05 11:33:58 i Allmänt

Ja nu har jag gått igenom min andra behandling i Linköping, dock så ska ju allt jävlas med mig konstant så även denna gång!
 
Jag hade fått 2 av 3 cellgifter, den enda som var kvar var cisplastinet som jag brukar må sämst av. Min sköterska kopplade upp mig på 2 timmar som det tar för cisplastinet att gå in, sen gick hon ut och jag la mig tillrätta för att slösurfa lite på datorn.
Efter ca 10 min så smäller det till i magen och jag blir panik illamående, helvete vilken magkatarr tänkte jag och lyckades ta mig till toaletten. Väl därinne så försökte jag med alla medel att få kräks för jag höll på att få panik, men det gick inte! Sen började hela toaletten att snurra och det enda jag tänkte var att komma tillbaka till sängen för att kunna trycka på "röda knappen". (Sen att jag hade kunnat rycka i ett snöre på toaletten och larmat tänkte jag inte alls på då utan jag hade lite lätt panik då jag även började få svårt att andas) Tog mig på nåt sätt tillbaka till sängen och lyckades trycka på knappen, sen minns jag inte jättemycket för jag måste ha däckat precis efter. När jag vaknade upp så var hela rummet fullt med läkare och sköterskor och jag hade handdukar omkring mig som de stod och baddade mig med då jag var helt sjöblöt. Jag kände hur det rann vatten ner för hela ansiktet, mycket obehagligt. Tillslut så kunde jag öppna mina ögon och se mig omkring och ser då 3 läkare som står och dividerar om vad de ska göra mer, sen såg jag 5-6 sköterskor och så märkte jag att jag hade en blodtrycksmanschett runt armen som hoppade igång var 5:e minut. 
Så kom en av läkarna fram till mig och förklarade att jag fått en mastodont allergireaktion på cisplastinet. Eller rättare sagt platinan som cisplastinet är uppbyggt av. Så det var en jävla tur rent ut sagt att jag hann till sängen och trycka på knappen för han jämförde min reaktion med en reaktion som de som är nötallergiker får om de får i sig en nöt. Jag hade kunnat trillat av pinnen pga av den reaktionen. De förklarade också att de tittat på min överkropp och jag hade haft stora mörkröda fält som blossade upp helt plötsligt men som nu äntligen började lägga sig efter de pumpat i mig massa adrenalin och tavegyl. När jag vaknat till lite mer och kunde prata och dricka lite så blev jag övervakad i två timmar av en sköterska men jag sov konstant då tavegylen har en lätt "däckande" effekt.
 
Detta är första gången jag är med om en allergisk reaktion, jag har aldrig i hela mitt liv varit allergisk mot något men så jäkla skraj jag var när allt hände så fort. Jag trodde för en sekund mitt i allt att nu dör jag.....vidrigt!
 
Nu är jag hemma i alla fall och mår lite småilla som jag alltid gör efter behandlingen men iom att jag bara fick i mig pyttelite cisplastin så kanske jag får lyckan att må bättre fortare än jag fått tidigare! Håll tummarna....
 
Nu ska jag sova en stund....
 
Mia

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela