livmedcancer.blogg.se

Då var det dags igen, på måndag sätter vi oss i flaggskeppet som stavas Ford Fiesta och drar till Residensstaden. Efter förra cellgiftsomgångens lite sådär halvbra utgång (ja det var ironi) så vill Onkologen att Mia kommer in två dagar tidigare än vad vi gjort tidigare. Så istället för inläggning på onsdag blir det måndag istället. Den enda egentliga anledningen till det är att vi inte gör avsteg från behandlingen utan att Mia kommer få alla cellgifter som hon fick förra gången. För att undvika den monsterallergichock som hon fick med det sista cellgiftet ska den ges under mycket längre tid den här behandlingen. Mia får alltså inte bara lyxen (var det ironi igen månne?) att ligga lite längre på sjukhuset utan hon kommer även att få en bodyguard när det sista cellgiftet ges i form av en sjuksköterska som helt enkelt ska sitta med henne hela tiden. Personalen på onkologen är kanon men jag kan inte tänka mig att det är den roligaste eller mest varierande arbetsuppgiften den personen kommer att ha under sin karriär. Det är väl möjligen nöjet att få umgås med min fru som skulle kunna lyfta upp den arbetsuppgiften!

Sista tiden har faktiskt varit en relativt bra tid med en Mia som förhållandevis har haft rätt bra med energi. Det är skönt att kunna släppa sjukdomen för några stunder och kunna göra något annat än bara tänkta på den hela tiden. Givetvis följer Herr Cancer alltid med oss och vi behöver förhålla oss efter vad han tycker och tänker men vi har åtminstone kunnat ignorera honom bitvis, och det är skönt!

Efter den här behandlingen är det dags för ytterligare en röntgen. Den kommer visa om tumörerna har svarat på den nya behandlingen. Vi har pratat om viktiga besked förut i bloggen men det svaret vi får från den röntgen går ju inte säga annat än att det är ett ödesbesked. Det är för långt bort och för stort att ta till sig så jag varken kan eller vill spekulera i det svaret. Men att det är ett fruktansvärt viktigt besked det vet jag.

//Jocke

Jag är uppvuxen i en familj där man som i många andra familjer väljer att döpa sina barn. Kanske inte just för att min familj varit direkt aktivt kristna utan att det helt enkelt varit en trevlig tradition. Sen att dopet egentligen handlar om att ta upp en ny medlem till Svenska Kyrkan samt erkänna inför prästen att "jo men vi ska absolut uppfostra vårt barn enligt den kristna tron" , ja det är liksom lite sånt "man får på köpet".

Vi valde att inte döpa våra barn då vi ville slippa ljuga i kyrkan.... Nja, inte riktigt kanske men vi vill ge Stina och Ville möjligheten att själva välja om de ska gå med i Svenska Kyrkan när de blir större. Fortsätter Stina i den takt hon håller nu då hon gått med i miniorerna (Svenska Kyrkans barngrupp som träffas varannan vecka)och sjunger jesussånger för allt vad hon är värd kommer hon säkert vilja döpas någon gång. Men det ska vara hennes egna val...

Varken jag eller Jocke är med längre i Svenska Kyrkan, Jocke tror definitivt inte på någon Gud och jag har inte heller någon större tro på en skäggig gubbe i lucianattlinne. Men det är ändå en stor sak där som skiljer oss åt, och det är att jag i alla fall tror på "något". Jag har så svårt att tro att det bara ska "ta slut" den dagen man dör, det känns så "bortkastat" eller hur jag ska förklara. Här lever vi våra liv i nästan 100 år (vissa av oss i alla fall) och en vacker dag så slutar kroppen att fungera och då ska vi bara försvinna!? Vad händer med det som egentligen "är" en människa? Jag kallar det själen, vill någon annan kalla det något annat så varsågod. Men jag tror verkligen att vi går vidare till något annat "syfte" än att just bara försvinna.

Den senaste tiden har dessa tankar kommit väldigt ofta. Jag förstår de som är väldigt djupt religiösa och riktar sin tro på en av alla gudar som finns, det är väldigt skönt när man är uppgiven och ensam i sina tankar att kunna "luta sig" mot något, även om det bara är i tanken. Det är smidigt att ha någon/något att kunna rikta både ilska och sorg mot som inte finns fysiskt. Då kan man gå igenom hela registret och ändå känna trygghet i att man ändå alltid har sin tro som stöd bakom ryggen.

Av alla er som läser så kan jag garanterat gissa att minst 95% av er någon gång i tysthet bett till någon/något om lite extra tur eller t.o.m. visat lite tacksamhet uppåt då något som gått snett kanske tillslut redde upp sig riktigt bra. Men var det så att situationen ändå gick åt skogen, ja då ”lutar” man sig mot att det var ödet! Det fanns helt enkelt en mening med att tvättmaskinen skulle gå sönder just nu, det var ju idag jag hittade en billig tvättmaskin i reklambladet. Det är meningen att vi ska köpa den….och så helt plötsligt så mår man genast bättre än man gjorde för 1 minut sen då man var vansinnig och ledsen över att tvättmaskinen gått åt helvete.

Jag har tidigare varit en människa som trott väldigt mycket på ödet och att allt har en mening! Speciellt efter att jag träffat på min blivande man, det var liksom en situation över det normala, så det är klart att ödet spelade en roll där. Vi hittade vårt underbara hus efter ca 1 år av letande och när vi skulle sälja vår lägenhet då så var det högsäsong för försäljningar så vi fick en rejäl vinst att stoppa in i vårt nya hus…..klart det fanns en mening med att vi inte skulle hitta ”vårat” hus förrän nu!

Jag fick cancer……Hur ska jag kunna skylla på ödet här? I början så var det dock rätt lätt att hitta ödets roll lite här och var. Ja, det var garanterat ödet som gjorde att vi fick Ville just då, för hade vi inte planerat honom så hade jag inte gjort cellprov och då hade vi kanske aldrig hittat cellförändringarna innan det var alldeles för sent.

Hoppsan, 1:a återfallet….Hmmm, jo men det var en mening med att jag skulle få det så att jag den här gången skulle få riktigt ordentligt med behandling.

Ehhhh återfall Nr 2…..helt plötsligt drog det lite kallt bakom ryggen. Var fanns tryggheten jag kunnat luta mig emot den senaste tiden? 

Den tryggheten som det så kallade ödet gav mig är i dagsläget tyvärr som bortblåst, och jag har även svårt att tro att även den mest hängivna aktivt troende personen inte skulle vackla till i sin tro om detta hände personen i fråga…

Jag har funderat, vridit och vänt på var någonstans jag kan få fram en förklaring till vad för jävla mening det finns med den här förbannade sjukdomen. Det bästa jag kommit fram till är att ”Ja, men nu är det tredje gången gillt förstår ni, så nu ska allt fixa sig” Nej…..det gör inte det den här gången, det kommer inte fixa sig utan jag kommer dö tidigare hur ogärna jag än vill det, och det jobbigaste i det här är att jag tidigare känt en stor trygghet i min egna lilla ”tro”, men vad ska jag ta till nu när mörkret kryper närmre och ryggen är bar…

Jag kanske skulle ta Stinas bibel och börja läsa den, eller så tar jag och tittar på Bröderna Lejonhjärta istället och hoppas på att få landa i körsbärsdalen….

Vi ses i Nangijala…

/Mia