livmedcancer.blogg.se

Den här bloggen skrivs av Mia och Jocke Samuelsson och det här är vår historia: Hösten 2012 så fick Mia besked om att hon hade livmoderhalscancer. Beskedet kom kort tid efter att hon hade fött vårt andra barn, en son som heter Ville. Innan Ville kom till oss så har vi en dotter som heter Stina. Mia dog av sin sjukdom i januari 2015 efter knappa två och ett halvt års kamp. Jag har valt att driva bloggen vidare för att fortsätta berätta vår historia. En historia som inte avslutas med ett dödsfall utan en historia som skapas kontinuerligt av vår familj. Vill ni maila frågor eller liknande gör det på: livmedcancer@gmail.com

Fantastiskt skrivet....

Publicerad 2013-11-26 19:50:28 i Allmänt

Jag börjar med att hälsa från Mia att hon har haft ambitionen att skriva men hon har mått ganska så illa sista tiden. riktigt varför hon gör det vet hon inte riktigt men hon gör det i alla fall. Hon hälsar att hon kommer igen när hon orkar.
 
Klart är i alla fall att strål- och cellgiftsbehandlingen börjar den 9:e december och kommer hålla på i 5 veckor. Med andra ord över jul och nyår. Vi kan återkomma om mer smaskiga detaljer senare.
 
Mia hittade en text från en medlem ur Ung Cancer, den handlar om att hon förlorat sin fästman och i texten beskriver hon sin saknad och sorg. Läs den gärna för jag tyckte den var fantastiskt bra skriven.
 
http://www.ungcancer.se/vem-ar-jag-utan-min-sambo
 
Kom ihåg att det enda vi har är nuet.
 
//Jocke
 

FAAAAN!!

Publicerad 2013-11-24 12:49:02 i Allmänt

FAAAAN!

Igår så brast det för herr Samuelsson, Igår blev det bara för mycket, det var ingen speciell sak som gjorde det men det var lite 25 öre blandat. Ville var jävligt gnällig, jag hade troligen sömnbrist sen natten innan och säkerligen en massa andra faktorer. Jag bara blev så arg och uppgiven. Så arg att jag sa till Mia, ” jag måste ta 10, du får ta hand om dom”. Jag lämnade alltså Mia , som vid det tillfället inte mådde sådär fantastiskt bra själv, med illamående, trötthet med  krävande barn. Jag gick ner till Studion drog på förstärkaren satte upp disten så högt jag kunde och slog så in i helvete på strängarna. Efter ett tag kände jag hur allt liksom började rinna av mig. Jag drog ner disten, lirade lite till, volymen åkte ner och till slut satt jag där och spelade I wanna fall in love med Chris Isaak. För övrigt en riktigt bra låt. Jag återvände från katakomberna och fortsatte med maten vilket var det jag höll på med innan.

Om Clark Kent och hans alias Stålmannen var tänkt att vara en symbol för manlighet, ja det är väl ingen som tvivlar på det påståendet förresten. Hard working man på dagarna och sen räddare av hela stora världen på lediga stunder. Allt detta paketerat i svällande muskler och snygg frisyr så visst är det författarens symbol för manlighet, vad jag tror. Om Clark Kent är allt det där och en massa till så var jag igår Clark Kents misslyckade, nersupne brorsa. Så kändes det för en stund. Jag vet alla otroliga inlägg alla har gjort hur starka och duktiga vi är. I dem flesta stunder känner jag mig stark men igår var annorlunda, åtminstone för en stund. Jag tänker inte be om ursäkt, säga att jag gjorde fel, jag behövde bara spy ur mig det värsta, det är nog sanningen. Men jag kan ta tillfället i akt och säga att jag hatar dig din jävla Cancer, låt oss vara!!!

 

Idag är för övrigt herr Samuelsson lite mer harmonisk. Ta hand om er alla, ni kan väl ge någon nära en helt spontant söndagskram. Det ska jag gå och ge Mia nu.

 

//Jocke

Ett strålande besked

Publicerad 2013-11-18 13:29:35 i Allmänt

I fredags kom brevet som vi bara har gått och väntat på. Det vita kuvertet med den karakteristiska landstingsloggan på var inte helt många sekunder innan Mia sprätte upp det. Om en vecka skulle hon få komma till strålningsenheten för inledande undersökningar och samtal om hur det kommer gå till. Det var på nått sätt skönt att få tillbaka någon form av ram mentalt. För min del funkar det definitivt bättre att vänta med en ram, eller ett mål om man hellre vill säga det. Att bara gå och vänta i ovisshet tycker jag är jävligt jobbigt. Det beror på hur jag är som person, jag gillar inte och vänta överhuvudtaget egentligen, därför kan i alla fall jag se någon form av startlinje där framme. För det är ju tyvärr detta är, en startlinje. Hade varit mycket bättre med en mållinje vid det här laget men man kan ju inte få allt här i världen.
 
- önska sig kan man alltid göra, sa min mamma till mig när jag var 10 år och tittade i julklappskatalogen.
 
Det var för övrigt en fras som innebar att just den julklappen inte kommer finnas under granen. I sak hade min mor absolut rätt, önska sig kan man alltid göra. Men man får inte allt man önskar sig tyvärr.
 
När Mia fick samtalet om att det skulle bli aktuellt med strålning och cellgifter så blev det liksom bara tyst. Mia och jag säger alltid att vi pratar med varandra väldigt mycket, om allt i största allmänhet men om det här med Cancern i synnerhet. Men den dagen då Mia hade pratat med läkaren och vi satt på kvällen i soffan så pratade vi inte alls. Jag tror vi bara inte orkade för en gångs skull att dela med oss vad vi kände till varandra. Det tog säkert en vecka innan vi pratade något nämnvärt om det som skulle komma.
 
Men hur som helst så kan man se fredagens sjukhusbesök som en uppvärmning. Mia provar ut dobbskorna, rushar några gånger fram och tillbaka, strechar rejält och tar ett taktiksnack med coachen. För när startskottet går så lovar jag att mitt bad ass till fru lär vara redo på startlinjen.
 
 

Om du går igenom ett helvete, fortsätt gå....

Publicerad 2013-11-11 21:07:11 i Allmänt

Den där Churchill visste vad han pratade om när han myntade detta.
 
Beklagar den fattiga uppdateringen efter förra inlägget, det känns som om tiden stannade för oss och att vi hamnade i någon sorts vacuum när vi fick beskedet om fortsatt behandling. Men nu när jag har fått en del perspektiv på det så är det precis som gubben Winston sa, det är bara att fortsätta gå!
 
För att klargöra vad jag fick för besked så hade de då fått svaret från patologen där de gått igenom min tumör och kommit fram till att det fanns cancerceller 2,5cm ut från själva tumören, de ansåg att de fått bort den "radikalt" vilket är en form av "måttenhet" som de mäter i när de har att göra med cancertumörer. Att de säger radikalt är bra, så förhoppningsvis så har jag inga cancerceller kvar, men iom att det blev som det blev förra gången samt att det satt celler så pass långt ut från tumören så kör vi det här med strålning och cellgifter.
 
Samma dag som jag fick beskedet så blev det en längre stund jag satt där i mörkret, tankar for och det kändes som om döden satt bakom mig med ett hånflin och bara väntade på att få se mig checka in. Jag grät, jag svor, jag satt tyst.....Men sen tog jag ett djupt andetag, pekade ett långt symboliskt mittenfinger till döden och klev upp, insåg verkligheten och bestämde mig då att om det är det här som krävs....5 veckor av vad som kan gå bra eller även bli ett rent helvete....då får det vara så!
 
Känslan efter att verkligen ha bestämt sig, det spelar egentligen ingen roll vad det handlar om utan det kan vara att man ska sluta röka, söka nytt jobb eller som jag  nu då, ge mig fan på att inte dö. Känslan efter när man verkligen bestämt sig för något "stort" är som ett stort lugn för själen. Jag som är en väldig kontrollmänniska kan tycka att efter man verkligen har bestämt så har man återvunnit lite av kontrollen man inte hade innan. Så de senaste dagarna har jag faktiskt mått rätt så hyfsat.
 
I fredags så fick vi chansen att lämna bort vår lilla plutt sen åkte resten av familjen och träffade våra kära vänner, känslan att få umgås med underbara människor och få känna sig "normal" för en stund är ovärderlig, mycket viktigt för tillfrisknandet.....Så de är så jag ska gå tillväga här nu innan allt för att tanka energi.
 
Herregud vad alla kompisar kommer vara trötta på mig......   =o)
 
/Mia
 
 

Tomhet.

Publicerad 2013-11-05 16:04:33 i Allmänt

Jag hade velat skriva något inspirerande, något lite "kul" och tänkvärt. Ge er ett dagboksinlägg från mitt inre som målar upp passionerade känslor i olika färger och beskriver min situation ifrån ett objektivt perspektiv. Det kommer inte komma ett sådant inlägg idag........
 
FAR ÅT HELVETE JÄVLA CANCER JÄVEL!!!
 
Strålning varje dag i Linköping under 5 veckor samt cellgifter 1gång i veckan där varje behandling tar 6 timmar......
 
Tack livet, verkligen....tack så jävla mycket!
 
 

Veckans antiklimax....

Publicerad 2013-11-01 19:32:11 i Allmänt

Här har vi gått o väntat och våndats över att få en kallelse i brevlådan till Linköping för att få besked, kom det någon idag? Nej givetvis inte....
 
Tänker ringa på måndag för att se om jag kan få någon form av svar för den här väntan har ihjäl mig snart!
 
/Mia

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela