……..känns som om bröstet vill invertera sig själv och blotta insidan på revbenen för datorskärmen. Det gör fysiskt ont i hjärtat, så ont att man kan börja fundera på om det inte är en hjärtinfarkt. Ögonen är grumliga av tårar som stör synfältet men som jag låter bero. Det är ett av många ”anfall” av sorg som kommit och gått under hela våren. Skillnaden från tidigare är att jag började skriva när sorgeanfallet inte gick över. Jag hoppas att det kan vara ett sätt att få ur sig sorgen. När sorgen kommer så skulle jag närmast beskriva det som en flodvåg som rullar in mot land och sen sköljer bort allt som kommer i vägen. Det är svårt att överhuvudtaget ta intryck från något annat runt omkring. Kroppen stänger ner allt förutom att fokusera på smärtan i bröstet som ömsom bränner ömsom river upp vad som verkar vara stora sår. När såren väl är öppna så börjar en värme sprida sig. Det är inte den där sköna behagliga värmen som man kan känna när man sitter framför en brasa och vinden tjuter utanför husknuten. Nej det är glödande brännande ilska som börjar sprida sig ut i kroppen. Inte sällan har de här sorgeanfallen slutat med att jag liggandes slår näven med full kraft i golvet samtidigt som jag vrålar rakt ut.
Det är förlösande att skrika och slå ut sorgen. Jag ser sorgen men framförallt de negativa symptomen som ett gift som måste ut ur kroppen. När sorgen mullrar upp genom kroppen så kan man inte bara svälja den, eller varför inte knyta näven i fickan. Det är helt fel väg att gå, man måste låta sorgen komma och den måste ut för jag vill tänka på sorgen som en hink som står under en vattenkran och där hinken är ens kropp och vattnet som kommer ut ur kranen är sorgen. Hinken fylls på undan för undan. Ibland så är kranen på max och då fylls hinken snabbt och ibland så kan kranen mest droppa. Hur än vattenkranen beter sig så måste hinken tömmas. Försöker man sätta på ett lock på hinken så kan man räkna med att vattnet hittar in likt förbannat. Till slut så kommer hinken att spricka av trycket som byggs upp. Jag tror alltså att om man inte tar hand om sina sorger så kommer de förtära en och det kommer ske undan för undan.
Just idag kom jag aldrig dit till att slå näven i golvet, för det är inte varje gång anfallen blir så pass starka att jag ligger däckad på golvet. Idag var en sådan dag till exempel. Jag ramlade inte ihop som ett korthus och den vrede jag kände blev ”bara” lite ljummen. Det är någonstans här som jag plockade upp datorn och började skriva. Nu så har det värsta klingat av och värken har mildrats något.
Jag vill tro att jag red ut den här stormen med, med tom hink och ny vattnad gräsmatta (någonstans måste man göra av vattnet) så är det bara att ställa den under kranen igen och vänta tills hinken blir full igen. Hur lång tid det kommer ta går inte att veta, tio minuter, en dag, två veckor?
//Jocke
I hela mitt liv har jag fått upp bilder inuti mitt huvud om hur jag skulle vilja göra i vissa bestämda situationer. Till exempel när jag var liten och gick ut på fotbollsplanen inför en match så hade jag redan sett bilden av hur vi vann matchen, jag skulle göra den perfekta brytningen eller sätta avgörande målet. När jag har varit ute och haft gig med något band så har jag alltid tänkt igenom konserten och sett hur det kommer se ut när vi går ut på scen, hur mycket folk det kommer att vara etc. Jag vet inte riktigt varför jag undermedvetet skapar en bild för att sedan visa upp den för mitt medvetna jag men det är helt enkelt så jag fungerar.
Jag spelar även upp redan inträffade händelser i mitt huvud och ändrar på scenariot till hur jag tycker jag borde ha reagerat och handlat. Allt för att bli bättre till nästa gång. Den här företeelsen har jag nog lyckas ändra på en del för jag märkte att det ofta blev ganska negativt för mig eftersom jag helt logiskt inte kan ändra på historien.
De bilder som ploppade upp i huvudet titt som tätt upptäckte jag ganska snart fungerade väldigt bra på det sättet att jag skärpte mig och jobbade ännu hårdare för att uppfylla den bilden jag hade i huvudet och att bilden skulle bli verklighet. Jag började, relativt spontant skulle jag säga, sätta upp målbilder för olika pågående livsprojekt.
Jag satte upp resultatmål i ämnen i grundskolan, jag satte upp mål att jag skulle bli fotbollsproffs (handen på hjärtat hur många 10 åringar vill inte det). När jag hittade musiken ordentligt någonstans vid 12-13 års ålder såg jag mig själv åka över hela världen och spela men ävenleva gott på det. Om sanningen ska fram så har väl den målbilden inte släpp sitt fasta grepp om mig än…..
Vad är då en målbild egentligen? Jag anser att en målbild är en positiv visualisering där man visualiserar och föreställer sig att man redan har uppnått det man önskar. Målbilden ska vara motiverande, kännas tydlig och konkret men även uppnåbar. När man sen hittar en sådan målbild och har den klar för sig i sitt huvud så kommer man automatiskt att jobba mot den målbilden, både medvetet och undermedvetet.
”….och varför försöker han leka mental coach och varför skriver han om det här….?” Det är kanske inte en helt orimlig fråga som någon av er som läser detta har nu.
Men det här sättet med att visualisera bilder, mål, tillstånd och att kunna hantera att ens fru är allvarligt sjuk i cancer har varit ett av de största hjälpmedlen för mig när det har gått tungt för oss. Det har hjälpt mig att hålla mig på banan för att utrycka mig slarvigt, för när det fanns situationer då det var så kärvt att man var på väg att hämta spaden för att gräva ett så djupt hål så att man aldrig skulle kunna komma upp igen när man väl hoppat ner, då kunde jag plocka fram just den bilden som gjorde att jag kunde motstå den frestelsen. Den var en stadig vän att hålla i handen när det blåste riktigt hårt. Jag har genom de här åren haft en del olika bilder och visualiseringar men det är en som jag känner starkare än andra för. Jag tror jag har skapat den just för att den ska skänka mig styrka. Jag föreställer mig helt enkelt en skinande staty gjord i blänkande stål likt en romersk skulptur med avbild av något som skulle kunna vara kjejsaren av Rom. Det blåser det upp till storm, vinden piskar statyn urskillningslöst och regnet öser ner och är med vindens hjälp dödliga projektiler som studsar verkningslöst mot statyns glänsande yta, det kommer flodvågor som slår emot statyn med en rungande kraft, en sån kraft som skulle kunna få vem som helts att slås medvetslös. Ljudet är öronbedövande och de hotfulla stormmolnen skulle kunna gå att skära med kniv. Men vad som än händer så står statyn där orubblig, skinande och fläckfri. Jag är den statyn och ovädret är allt vi har behövt stå ut med. Lyssnar man riktigt noga så skriker vinden cancer och åskan mullrar död. Det är den här statyn jag har plockat fram när jag var tvungen att gå upp ur sängen och skicka ungarna till dagis och skola trots kroppen skrek så högt den kunde av utmattning. Det var den bilden jag tog fram efter otaliga undergångsbesked av läkare och vi ändå var tvungna att kämpa vidare. Kämpa för vår egen men även för våra barns skull.
Den bilden är varken positiv, motiverande eller uppnåbar vilket medför en konsekvens att jag försöker leva upp till en målbild som inte går att leva upp till. Men någonstans så har pressen inte sällan känts övermänsklig och då antar jag att det krävs en övermänsklig bild för att jag ska kunna lura mig själv att gång på gång försöka uppnå den. Jag imponeras av bilden eftersom den är så stark men samtidigt skulle jag vilja kunna sätta upp en rimligare bild som både är positiv, motiverande och uppnåbar. Den tiden är inte här nu men jag kan bara knäppa händerna och hoppas att jag kan hitta styrka att skapa mig en ny när tiden är mogen.
//Jocke
Idag har det varit Valborgsfirande. Detta har firats med fantastiska grannar som bjöd på Pizza till allas förtjusning och sedan en promenad ner till elden. Det var även det trevligt och Stina träffade så klart massor med kompisar som var där. Känns som Valborg är stort i Stinas värld, jag kan både ha och mista att se elden men för Stina fanns inte mycket till alternativ. Själv uppskattar jag bra sällskap och det fanns ju så det var bra.
Väl hemma och ungarna ligger i säng så kommer en skarp känsla av tomhet, det drar åt i bröstet som ett skruvstäd. Jag har haft den här känslan förr men jag tror inte jag har beskrivit den här.
Saknaden gör sig påmind när allt tystnar. När stojet och bestyren har klingat av ja då sitter jag här själv och då kommer tankar, känslor, förnimmelser och saknad. Här kommer alla känslorna på en och samma gång för att citera Per Gessle (hur bra det citatet nu är….). Men det är faktiskt så det är, det börjar som en känsla i bröstet, en känsla av tomhet som sedan sprider sig i kroppen och tar över andra i grunden positiva känslor och tankar. En realtidsåtergivning av en jobbig, smärtsam och plågsam stund.
//Jocke
