livmedcancer.blogg.se

Den här bloggen skrivs av Mia och Jocke Samuelsson och det här är vår historia: Hösten 2012 så fick Mia besked om att hon hade livmoderhalscancer. Beskedet kom kort tid efter att hon hade fött vårt andra barn, en son som heter Ville. Innan Ville kom till oss så har vi en dotter som heter Stina. Mia dog av sin sjukdom i januari 2015 efter knappa två och ett halvt års kamp. Jag har valt att driva bloggen vidare för att fortsätta berätta vår historia. En historia som inte avslutas med ett dödsfall utan en historia som skapas kontinuerligt av vår familj. Vill ni maila frågor eller liknande gör det på: livmedcancer@gmail.com

Livet i en flyttkartong

Publicerad 2016-09-10 01:14:31 i Allmänt

Vad skulle man ta med sig till en öde ö om man bara fick ta med sig ett högst begränsat antal saker? Här tänker jag att det finns några olika vägar att gå. Ska man resonera så som Bear Grylls (ni som inte vet vem han är så är han en fruktansvärt duktig tokstolle som överlever i extrem natur och sen visar det på TV) och ta ett fullständigt "survival kit" för att hålla ut så länge som möjligt på den där fruktansvärt avlägsna och ogästvänliga ön. Eller ska man gå åt andra hållet och ta med partytält, Boombox (kan vara läge att kolla upp för vissa och ja jag refererar till en gammal pryl) och två flak av ens favoritöl. Resonemanget "better to burn out than fade away" fungerar alldeles utmärkt om man väljer att gå på den något mer dekadenta stilen på ön.......

I somras så valde jag att till slut ta tag i det här med Mias kläder och personliga saker. Jag har sen hon dog, långsamt samlat ihop hennes saker runt om i huset. Första steget var att städa ur sjukdomen. Allt sjukvårdsmaterial vi hade hemma såsom skydd och kompresser katetrar ja den listan kan göras lång städades ut. Hennes mediciner samlades ihop, jag kan säga att det var en någon fundersam person på apoteket som tog emot mig mig med tio plastkassar med olika typer av mediciner. Då hade jag ändå tagit bort alla onödiga pappersförpackningar. Värdet på gatan på de där pillerna vill jag knappt fundera på. Vi fick faktiskt vid något tillfälle en mailfråga om Mia kunde tänka sig att sälja en del morfin från någon som gjort den fantastiskt intelligenta slutsatsen att hon borde sitta på en del starka saker. Personen avfärdades bestämt och inte så vänligt. När det var gjort så började jag tids nog samla ihop hennes personliga saker och en del slängdes faktiskt men så fort jag inte orkade ta beslutet om det skulle sparas eller slängas så lade jag det i hennes garderob. Det där blev en riktigt bra strategi för mig för då kunde jag börja anpassa resten av huset till att Mia inte fanns och att det skulle passa mig och barnen utan att känna att jag slängde ut Mia ur huset. Så fort det var en sak eller pryl som jag inte kunde eller orkade ta ställning till så lade jag in det i garderoben. På det sättet så undvek jag skuldkänslor och det där tvivlet med att jag eventuellt skulle kasta något som jag skulle ångra senare. Till slut så fanns det då inga fler pinaler runt om i huset utan allt låg i den där garderoben. Sen började dansen runt garderoben likadant som katten runt het mjölk. Dörrarna var minerade och jag var livrädd att öppna upp dem. Jag upptäckte att det var baksidan av min strategi. Jag kom liksom inte till avslut. Tanken från början var att ha garderoben som mellanlandning men det tog tid, väldigt lång tid att orka ta sista steget. Drygt 1,5 år för att var mer exakt. Men jag behövde uppenbarligen den tiden.

Då slutligen i somras så tog jag tag i det, under ett antal sena kvällar och nätter så öppnade jag garderobsdörrarna och tittade in och började den slutliga rensningen. Jag insåg att jag inte kunde spara allt utan jag var tvungen att fundera skapligt rationellt i mina val. Vilka saker ska jag ha med mig till den här öde ön? Mitt mål var att hitta saker som var kärnan i Mia. Vilka saker skulle kunna få mig och barnen att minnas Mia som den fantastiska person hon var? Formen blev en flyttkartong, en flyttkartong som ska representera ett helt liv och och en helt fantastisk människa. Det var inte lätt och det var rätt tunga nätter som genomleds. Men till slut så stod kartongen där. Fylld av känslor, dofter, minnen och mycket mycket kärlek. Självklart valdes saker och kläder med stor omsorg och som vittnade om vem Mia var, INTE Mias sjukdom.

Vissa kanske kan undra varför jag inte valde att behålla garderoben som den var. Men det hade varit att fastna i livet. Det låter kanske konstigt men allt eftersom tiden gått så kommer insikten, om att tiden som varit inte kommer att komma tillbaka, på mer än ett intellektuellt plan. Det känns liksom i hela kroppen att det förhåller sig så. Om någon skulle tro att det är smärtfritt så bjud mig på en öl eller kaffe så ska jag förklara hur det är med den saken.

Jag gjorde i alla fall ett val när det kom till just den här resan till den här specifika ön. En annan dag eller en annan resa så hade jag kanske valt annorlunda men nu gjorde jag ett val och tog jag ett stort steg framåt och för det känner jag en stor stolthet.

//Jocke

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela