livmedcancer.blogg.se

Den här bloggen skrivs av Mia och Jocke Samuelsson och det här är vår historia: Hösten 2012 så fick Mia besked om att hon hade livmoderhalscancer. Beskedet kom kort tid efter att hon hade fött vårt andra barn, en son som heter Ville. Innan Ville kom till oss så har vi en dotter som heter Stina. Mia dog av sin sjukdom i januari 2015 efter knappa två och ett halvt års kamp. Jag har valt att driva bloggen vidare för att fortsätta berätta vår historia. En historia som inte avslutas med ett dödsfall utan en historia som skapas kontinuerligt av vår familj. Vill ni maila frågor eller liknande gör det på: livmedcancer@gmail.com

Fortsättning följer

Publicerad 2015-03-26 01:06:04 i Allmänt

Nu har jag slutligen bestämt mig för att fortsätta med bloggen. Jag läste igenom ett antal kommentarer på de sista inläggen och jag blir uppriktigt rörd över alla fina ord. Det skänker en tröst och styrka till mig som slutligen fäller avgörandet som gör att jag väljer att fortsätta skriva här i bloggen. Tack!!!! Jag kommer att skriva i den takt som min kropp tillåter och kommer inte lägga press på mig själv att prestera inlägg. Samtidigt har jag funderar på vilken roll jag vill att bloggen ska ha framåt sett. Jag känner helt ärligt en förundran över det värde som skapats genom alla våra gemensamma bidrag i form av kommentarer och inlägg som hittills har gjorts. Att inte "förvalta" det känns som ett slöseri. Det finns så mycket att säga om vårt privata helvete men även om cancerhelvetet i stort. Två saker som jag vill beröra framåt sett. Vad jag än skriver här kommer Mia aldrig tillbaka till oss och jag kommer aldrig kunna bota cancer. Men kan det få någon att känna tröst i sin sorg eller att få en, bara en, person att gå och göra cellprov, så är det värt det. Det hade Mia tyckt!

//Jocke 

Avskedstal

Publicerad 2015-03-17 16:22:15 i Allmänt

Här kommer ett tal som jag bad prästen läsa upp på begravningen. Tycker att texten passar in bland resten av inläggen så här kommer den:
 

Den här texten är tillägnad till min älskade fru. Jag klarar inte av att läsa upp det här själv så Andreas kommer att göra det i mitt ställe. För det är jag enormt tacksam.

 Att säga de tre magiska orden ”jag älskar dig” kan göras på oändligt många olika sätt. Det kan vara i förbifarten över ett kort telefonsamtal om hur många liter mjölk man ska köpa med hem efter jobbet, eller varför inte passionerat och innerligt över en middag på tu man hand med levande ljus och vit duk. Oavsett på vilket sätt eller i vilket sammanhang man uttrycker den magi som finns mellan sig och personen man älskar så spelar det ingen roll, så länge det är genuint och ärligt. Just att vara genuin och ärlig mot sig själv och den eller de människor man älskar är fundamentalt, men lika viktigt är det att sätta ord på och kommunicera ut sina känslor till den omvärlden. En sådan sak som att förstå att ”jag är älskad” är bomull för själen för vilken människa som helst.

 Jag minns inte exakt vid vilket tillfälle när jag för första gången sa till Mia att jag älskade henne, men det jag kommer ihåg var att jag själv blev förvånad när orden fullkomligt hoppade ur munnen på mig. Anledningen till min förvåning var så enkel som att vårt förhållande var fortfarande väldigt ungt och det faktum att orden formligen flög ur munnen på mig. Om jag minns rätt så spelade Mia rollen som den förvånade mottagaren helt klanderfritt och tittade storögt på mig med sina klarblå ögon. Ögon som jag för övrigt alltid haft en hobby med att drunkna i. Jag kanske inte formulerade mig varken passionerat eller innerligt men det var rätt och slätt ärligt den saken är odiskutabel. Som tur var så misstyckte inte Mia till min något spontana ärlighet och vi kunde fortsätta att odla vår relation, och som den växte……

 För knappt 2,5 år sedan så ändrades hela vår värld, alla tidigare referensramar och uppfattningar om vad ett ”normalt” liv borde innehålla flyttades steg för steg. Långsamt så bet sig Cancern hårdare fast i Mias kropp och inkräktade mer och mer på hela vår familj. Vad cancern har gjort med Mias kropp är ett obeskrivligt övergrepp, ett övergrepp som fick det mest tragiska och smärtsamma slut. Men nu var det just ”bara” hennes kropp som förtärdes, om man nu kan prata om ”bara” i det här sammanhanget. Från första stund tillsammans med sjukdomen så vägrade hon den sin person, sin själ. Hennes person var med oss ända in i slutet och där var hon obeveklig. Bepansrad med skinande rustning så stod personen Mia stark och stolt pall för allt det hemska och tröstlösa som Cancern med full kraft attackerade henne med. Hon vägrade vara ett offer. Mia brydde sig alltid om alla i sin närhet, hon omfamnade alla med sin omtänksamhet och ödmjukhet väl inlindat i ett presentpapper av energi och med ett snöre av humor. Så var hon för mig och det ändrades aldrig och för det älskar jag henne ändlöst mycket.

Hoppet är det sista som överger en brukar man säga. Men hoppet om att Mia skulle bli frisk släcktes definitivt på sensommaren förra året. Att veta att ens liv är på väg att ta slut inom en snar framtid och hur det känns går inte att föreställa sig för någon annan än för Mia själv. Mia valde att tackla detta faktum med att målmedvetet ta vara på de stunder när hon fick känna sig pigg. Hon var alltid en fantastisk mamma, när hon var med Stina och Ville var hon alltid just där och just då. Hon sög åt sig den energi hon fick när hon var med barnen och hon älskade dem villkorslöst. Hon var alltid en fantastisk fru, och min allra bästa vän. Så gott som varje dag sista halvåret så tittade hon mig allvarsamt i ögonen och sa ”du vet att jag älskar dig otroligt mycket va?” Hon formulerade det som en fråga men menade det som ett påstående och hon sa det på ett sätt som var både passionerat, innerligt, genuint och inte minst ärligt. Vi båda förstod innebörden av det hon sa; att jag för alltid kommer att bära med mig insikten av hur mycket hon älskar mig. Att leva här och nu är något som man med lätthet kan säga men att genomföra det med samma lätthet är inte alls lika troligt. Det vi hade tillsammans var här och det var nu, det visste vi. Morgondagen var ett helt annat liv som fortfarande låg dolt. För vad vi visste så kanske det inte ens kom en morgondag. Jag tror att Mia valde att säga så till mig just för att det enda hon var säker på var att hon var just här och just nu.

 Jag hoppas att andra kan se tillbaka på sina möten med Mia och minnas dem med värme och glädje, för i mina ögon var Mia en stor människa som påverkade andra och spred den där värmen och glädjen vart hon än gick. Jag är övertygad om att de dagarna och de ögonblicken som vi alla har fått med Mia kommer att följa med oss och påverka oss, vart vi än väljer att gå.

 

Jag tror även att hon innerligt önskar att vi alla tar en dag och ett ögonblick i sänder.

 

Det var det gott folk

//Jocke

Hitta tråden igen

Publicerad 2015-03-10 22:47:21 i Allmänt

Hur tar man vid igen, det har gått lång tid sedan jag skrev (med undantag för talet till Mia på begravningen) och livets förutsättningar har ändrats. Jag fick bara en känsla av att nu, nu var det dags att skriva några rader igen, hur mycket, hur långt och om vad känns inte så viktigt. Det var bara läge att skriva.

Att det börjar närma sig två månader sedan dödsfallet och snart en månad sen begravningen känns helt galet. Jag har inte kommit, som jag ser det, närmare någon form av distans till allt som har hänt utan allt är bara upp och ner. Det är verkligen ett vakuum eller en bubbla som inte har tänkt sig att spricka. Det som ger struktur åt dagarna är att barnen måste till skola och dagis och de måste hämtas hem därifrån. Självklart så försöker jag emellanåt att aktivera mig genom olika aktiviteter men soffan och Netflix är fortfarande bästa flykten från smärtan, sorgen, gråten, tyngden, maktlösheten, orkeslösheten, frustrationen, uppgivenheten. Jag vet fortfarande inte hur jag ska komma vidare med livet och hur jag ska skapa ett liv ensam utan Mia. Det känns väldigt avlägset att ha ett ”normalt” liv utan Mia men även utan Cancern och alla sjukhusbesök och allt annat som har följt i kölvattnet av sjukdomen. Det låter kanske konstigt att sakna sjukdomen och allt det den förde med sig men vi levde ändå med ett enda livsmål under knappt 2,5 år, vilket var att få Mia frisk, så när Mia nu är borta så finns en tomhet kvar, en tomhet som ligger på så många plan. Jag saknar inte sjukdomen på det sättet som man saknar sin hund när man är på jobbet men lämnar man allt annat som man normalt sett anser sig själv vara till förmån för sjukdomen så är det ganska naturligt att när sjukdomen försvinner så blir det just ett tomrum. Vem är jag utan Mia och vem är jag som inte behövs för att hålla koll på vart vi ska vara, när vi ska vara och varför vi ska vara? Jag är en egen person med egna åsikter och intressen så visst går det att hitta tillbaka till sig själv det är inte det jag säger. Men när man minimerar sig själv under lång tid till att bara göra det som vi gjorde, leva med cancer, så blir det en period av vakuum efter något sådant här.

Något jag vet att jag är och som inte har ändrats så är det att jag fortfarande är pappa till min två barn, det är en sak som är säker. Ungar, när eller om ni någonsin läser det här så glöm aldrig att pappa älskar er.

 

//Jocke

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela