livmedcancer.blogg.se

Den här bloggen skrivs av Mia och Jocke Samuelsson och det här är vår historia: Hösten 2012 så fick Mia besked om att hon hade livmoderhalscancer. Beskedet kom kort tid efter att hon hade fött vårt andra barn, en son som heter Ville. Innan Ville kom till oss så har vi en dotter som heter Stina. Mia dog av sin sjukdom i januari 2015 efter knappa två och ett halvt års kamp. Jag har valt att driva bloggen vidare för att fortsätta berätta vår historia. En historia som inte avslutas med ett dödsfall utan en historia som skapas kontinuerligt av vår familj. Vill ni maila frågor eller liknande gör det på: livmedcancer@gmail.com

Feber, splintar o Hotell Vrinnevisjukhuset!

Publicerad 2014-07-31 23:00:45 i Allmänt

Ja, att det är någon högre makt som gillar att jävlas med mig, det har jag redan förstått! Point taken, så nu kan du/den/det väl bara lägga ner så jag kan få casha in mitt karmakonto som vi det här laget borde vara proppfyllt på plussidan. Men nej, jag var väl tvungen att få ”testas” lite extra…

 Jag började känna i måndags när jag vaknade att det var något som inte riktigt stämde i kroppen. Jag var lite trött, hade muskelvärk och kände mig lite ”ur form” eller hur jag ska förklara. Dagen gick och framåt kvällen så kände jag mig och mer hängig så samtidigt som jag stod och borstade tänderna så stoppade jag in febertermometern i örat och upptäckte att jag hade 39 grader. När man som jag går på cellgifter så är det bara att kasta sig på telefonen för att ringa in till onkologen då det kan vara riktigt farligt om mina värden samtidigt är åt skogen. I alla fall, klockan var väl 22.00 när snälla grannen slängde in mig i bilen och vi fick åka till akuten. Där blev jag senare vidareskickad till KK för att få ta prover och få träffa en läkare. (Att de skickar mig till KK beror på min diagnos, livmoderhalscancer) Jag tog en jäkla massa prover sen fick vi vänta en bra stund innan de fått svar och kommit fram till hur de skulle göra. Proverna visade inte tillräckligt dåligt då för att ge mig antibiotika eller blod, utan läkaren frågade om jag ville stanna där över natten för att ta nya prover dagen efter eller om jag ville åka hem…..ja, ni gissade rätt! Jag åkte hem…..dumt misstag!

 

Klockan var ca 01 när vi kom hem och då störtade jag direkt i säng. Natten var hemsk, jag vaknade var o varannan minut och tillslut så visste jag inte ens om jag var vaken eller sov. När jag i alla fall vaknade till ordentligt runt kl 06 så höll jag nästan på att avlida, varje liten millimeter gjorde ont i mig och jag kunde bara få ut små pustar av luft från lungorna för annars hade jag spytt ner hela Jocke då jag låg vänd åt det hållet. Lyckades efter ett par minuter ta mig runt till min vattenflaska så jag fick i mig lite vatten. Jocke vaknade på 2 sekunder och upptäckte att jag inte mådde så bra så han hämtade febertermometern som denna gång visade på 39,7. Samtidigt som han ringde runt till alla olika berörda avdelningar så lyckades jag på något sätt få på mig ett par mjukisbrallor o en tröja för att sen krypa/vanka ner i källaren för att kunna få känna lite svalka. Väl därnere så somnade jag i soffan och vaknade en halvtimma senare och var helt sjöblöt av svett, jag misstänkte först att någon hällt vatten på mig men nej, min kropp toksvettades från varenda jäkla por som den har. Återigen så ställde världens bästa granne upp trots att hon inte ätit frukost på att skjutsa mig till KK, kom in där och fick ett eget rum direkt. Sen togs det återigen en sjujäkla massa prover och de såg att mitt blodvärde var nere på 83 samt att sänkan var högre än gårdagen så de behöll mig där för vidare utredning.

 

De började med att misstänka min njursplint som jag har insatt mellan vänster njure och urinblåsan, för den skulle jag egentligen bytt i augusti men nu fick jag byta den direkt och så kom överraskningen att jag även skulle få en på högra sidan då även det njurbäckenet börjat bli utspänt pga. att en av de där jävla tumörerna ligger och trycker på den högra uretären så det stannar liksom urin i njuren som behöver komma ner, och resultatet blir då smärta samt att kroppen kan reagera med feber.

Sååååå dagen efter när jag fotfarande mådde som en soppåse som legat ute en varm sommardag fick jag så fint hoppa upp i en gynstol för att få insatt TVÅ nya splintar via urinröret……japp ni läste rätt och det är fan den värsta procedur jag vet!

 

Men, efter detta och 5 omgångar antibiotika så vaknade jag upp på onsdagen och mådde riktigt bra! Så jag misstänker starkt att det var den lilla splintuslingen som åstadkom det här! Så som en extra present fick jag även reda på att istället för att byta splintarna var 6:e månad så ska jag byta var 4:e…..yeeyyyyyyyyy!

 

I alla fall, idag torsdag den siste Juli fick jag i alla fall komma hem efter att även fått 2 påsar blod så nu mår jag bra igen! Eller så bra jag kan må trots allt annat skit.

 Må gott i värmen!

 

/Mia

Från o med nu bor jag i källaren!

Publicerad 2014-07-24 11:38:11 i Allmänt

Givetvis så ska den varmaste och ”bästa” sommaren infalla när jag ska gå på tunga cellgifter. Jag brukar aldrig vara bitter över saker/situationer som uppstår utan jag försöker se det positiva i allt. Men nu är det svårt….

När mannen tog våra uppspelta barn och åkte till badhuset med massa kompisar då sved det i hjärtat att inte kunna följa med. Jag klarar helt enkelt inte den här värmen som är, så jag tog mitt pick o pack ner till källaren där jag har just nu 22 grader svalt! Underbart o bitterljuvt…

 

I övrigt så har jag i alla fall lyckats fullfölja ett mål denna sommar! Vi skulle hämta hem vårt stora barn som kom flygandes ner från Jämtland efter en vecka hos sin farfar och då gjorde vi två flugor på smällen och bokade ett hotellrum på Scandic Hasselbacken för att ha en helkväll på Gröna Lund. Jag hade innan kollat av med smärtenheten att jag kunde få pilla i mig lite extra kortison för att klara av dagen och det var nemas problemas så vi åkte till Arlanda, slängde in henne i bilen och drog direkt till Grönan! Kvällen blev precis som vi tänkt oss med massa karusellåkning och Stina och Jocke lyckades även vinna både kexchoklad och chipspåsar (totalt innehåll var BARA 36st kexchoklad o 8st olika chipspåsar) Vi kraschade i de otroligt sköna hotellsängarna när klockan var 23 och när vi vaknade på måndagen så trodde jag i alla fall att jag skulle avlida på direkten! Men det var värt varenda liten minut av smärta, för så glad som Stina var efter den kvällen….priceless!

 

Sen har det tyvärr gått neråt för mitt mående, jag har haft ett par köriga nätter och jag har helt enkelt känt mig som om jag har åkt på världens influensa. Det känns som om alla muskler skakar helt okontrollerat och jag är helt galet trött hela tiden. Jag fick ett samtal igår från onkologen då de fått in mina provsvar från igår och då var visst mina blodvärden åt skogen igen, så på fredag blir det inte bara cellgifter utan även ännu en blodtransfusion och även ett läkarbesök. Hoppas verkligen att jag får må bättre igen efter det nya blodet.

 

Hoppas ni tar hand om er ordentligt i värmen!

 

/Mia

Vi lever i uppochned vända världen...

Publicerad 2014-07-18 12:51:53 i Allmänt

Ja det är faktiskt precis så vi kan beskriva känslorna just nu! Vi sitter återigen på Avd. 11 på onkologen och jag är uppkopplad till Göran som lydigt ser till att cellgifterna åker in i min kropp.
 
Förra veckan så gjorde jag en skiktröntgen som jag skrivit om tidigare för att se så inte cancern gått bananas i lungorna och levern (vilket är vanlig spridning för denna cancer) så vi hade turen idag att få prata med den enda specialistläkaren som är i tjänst.
 
Hon kunde konstatera att de kommit fram till att det INTE fanns några förändringar i varken lungorna, levern eller i lymfkörtlarna. Det hon dock kunde se var att den ena tumören som ligger mot bäckenet har troligtvis spridit sig lite till skelettet, men hon var inte så orolig för den då den behandlingen jag redan går på bör kunna klara ut den. Det de också hade sett var att nu även mitt högra njurbäcken kanske såg lite förstorat ut. Jag har ju sen ett halvår tillbaka en uretärsplint som sitter i min vänstra njure då det njurbäckenet blev skadat efter mina operationer.
 
Så när jag och o Jocke gick från hennes tjänsterum så kändes det som om 3 ton sten fallit från vårat bröst och det var ju hur positiva nyheter som helst.....Vad gör väl att tumören satt sig i skelettet? Eller att min högra njure kanske också håller på o krasha?....nu kanske ni förstår att vi lever i uppochned vända världen......
 
 
Jag kämpar på med ny energi som detta besked gav mig och ger cancern ännu en hård spark i arslet för att den ska flytta ut för gott.....

En form av normalitet i ett liv fullt av kaos.

Publicerad 2014-07-15 20:35:00 i Allmänt

 Det är lite så jag känner för tillfället, de senaste dagarna eller rättare sagt senaste veckan så har jag faktiskt mått rätt så bra! Jag har fått känna mig normal, eller rättare sagt….så normal det går inom detta sjukdomshelvete. Om jag jämför hur jag mådde i början på min första cellgiftsbehandling så är det ljusår från hur jag mår nu.

 

Den början var hemsk och jag mådde konstant illa i flera veckor. Visst, denna gång har väl inte riktigt varit en dans på rosor men det jag har behövt brottats med denna gång är inte illamående utan en vansinnig smärta i mitt ben där tumörerna sitter. Jag hade ett par riktigt svettiga nätter där om jag haft en slägga så hade jag utan att tveka dragit den i mitt eget huvud för att inte bli galen! Det är tur att jag har en suverän kontakt med smärtenheten i Linköping,  för efter mycket olika kombinationer där jag tokproppade i mig mängder morfin (utan något som helst resultat)  så fick jag börja med en rätt så hög dos kortison…..och den natten sov jag som ett barn! SÅ mitt ”livselixir” för tillfället heter Dexametason! Dock ska det tilläggas att även om kortisonet ger mig både smärtstillande och mer energi än en hel burk koffein tabletter så bidrar det tyvärr med en del mindre trevliga biverkningar som gör att jag måste trappa ner det och gärna sluta äta det helt o hållet.  Det känns inte som om jag någonsin vill släppa kortisonet men att utmana ödet och få bl.a. diabetes känns inte heller så lockande. Sen ska tilläggas så SKA ju cellgifterna göra sitt och krympa tumörerna så smärtan ska/bör försvinna av sig självt.

 

Iom att jag denna gång får betydligt starkare cellgifter så var det även dags att säga hejdå till håret. Jag är en människa som verkligen inte vill vakna upp med kudden full med hår och jag vill definitivt inte utsätta Stina för att se sin mamma bli tunnhårig eller se när jag drar bitar av hår från huvudet. Så jag bestämde att istället för att utsätta henne för något som kan vara traumatiskt så gjorde vi en rolig grej utav det. Jag tog ut en sax och Jockes trimmer och sa till Stina att nu får du klippa mig precis som du vill…..det var två stora bruna ögon som såg på mig med förvåning. Sen fyrade hon av ett leende som sträckte sig runt hela huvudet och tog glatt saxen och började skapa. Vi hade riktigt kul och båda mina barn fick se när håret försvann. När Jocke sedan tog över och trimmade bort det sista så stod både Ville och Stina och skrattade och klappade mig på huvudet, och sen var det inget mer med det! Mamma har nu mer inget hår och det är inget konstigt med det……Det kunde inte gått bättre!

 

I övrigt så försöker jag leva på så normalt jag bara kan, nu har Jocke semester också så jag är så tacksam för att jag slipper illamående och att jag kan njuta av tiden med min familj samt njuta av att äta mat och verkligen känna att det smakar gott! Att jag även kan orka hjälpa min man med barnen och ”hushållsgöra” gör att mitt samvete också får må riktigt bra. Visst, de mörka tankarna och det berömda djupa hålet som jag brukar hoppa ner i ibland finns där lurandes bakom. Men det var längesen nu jag satte mig där, det är skönt att få må bra psykiskt och känna att jag har orken/lusten som tidigare var helt bortblåst.

 

Hoppas ni alla får njuta av sommaren!

 

/Mia

 

 

Väntan på ännu ett ödesbesked

Publicerad 2014-07-09 21:09:43 i Allmänt

Väntan har blivit vår ofrivillige kompis, lite som den där jobbige killen/tjejen som bara står där utanför dörren och bjuder in sig på kaffe enbart för att få en ursäkt att låna med sig 1 liter mjölk, lite tvättmedel och slutligen ta sig friheten att provköra motorcykeln lite. Nu kan alla som vi känner som eventuellt läser det här pusta ut, ni är inte träffade. Vi har beskrivit väntan i tidigare inlägg så ni som hängt med ett tag vet säkert vad vi tycker om att vänta. Det blir inte lättare med tiden kan jag meddela……

 

Idag har Mia varit på en skiktröntgen, syftet med röntgen är att få reda på om cancern har spridit sig utanför bäckenet. När vi fick beskedet om återfallet för några veckor sedan så röntgades bara bäckenet, vilket är helt i sin ordning. Det som inte var ordning på var ju just metastaserna som hade uppkommit. Så nu behöver vi vänta ca 2 veckor på besked om cancern finns någon annan stans, till exempel i lungor eller lever som tydligen är vanligt att cancern sprider sig till.

 

Man behöver inte vara av knivskarpt intellekt för att dra den slutsatsen att mer tumörer är dåligt besked (och då uttrycker jag mig löjligt milt) och inga ytterligare tumörer är bra besked (för då är det ju bara tre tumörer att tampas mot……..).

 

Så nu sitter vi med vår objudne gäst och dricker det där jävla kaffet, och det ska vi alltså göra i cirka två veckor till!? Jag vet fruktansvärt mycket trevligare folk att umgås med i två veckor i sträck än att umgås med Mr V. Äntan.

 

//Jocke

Vilodag från sjukvården

Publicerad 2014-07-02 15:31:19 i Allmänt

Idag är det vilodag från resande, från undersökningar och behandlingar. Den enda dagen den här veckan som inte fylls med olika typer av sjukvårdsbesök. Ett välbehövligt andningshål för Mia har just nu väldigt ont i höften och svårt med att hitta smärtlindring som biter. Det är nämligen i höger höftparti som två av de där jävlarna sitter och trycker.

Vi andas och pustar lite i veckans halvlek (för att prata fotbollstermer, det är trots allt VM) och kör vidare med nya besök i Linköping under Torsdagen och fredagen.

//Jocke

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela