livmedcancer.blogg.se

Den här bloggen skrivs av Mia och Jocke Samuelsson och det här är vår historia: Hösten 2012 så fick Mia besked om att hon hade livmoderhalscancer. Beskedet kom kort tid efter att hon hade fött vårt andra barn, en son som heter Ville. Innan Ville kom till oss så har vi en dotter som heter Stina. Mia dog av sin sjukdom i januari 2015 efter knappa två och ett halvt års kamp. Jag har valt att driva bloggen vidare för att fortsätta berätta vår historia. En historia som inte avslutas med ett dödsfall utan en historia som skapas kontinuerligt av vår familj. Vill ni maila frågor eller liknande gör det på: livmedcancer@gmail.com

Några rader från säng 5:3

Publicerad 2013-12-27 14:26:59 i Allmänt

3:e omgången cellgifter är jag inne på nu och idag gjordes min 13:e strålning. Nu är jag i det här läget där jag glider in i väntrummet på strålbehandlingen tittar mig lite omkring, ser antingen ”Berit” eller ”Siv” (väljer av respekt att hitta på egna namn) och hälsar på dem, pratar lite om hur det har varit. Ser en sköterska som skiner upp i ett leende som sätter sig 1 min för att prata med mig om hur det är. Allt runtomkring är lugnt och tyst….Ingen stress här inte.  Det kommer ut en ny sköterska, Mia,  nu är det du! Jag får en arm om axlarna samtidigt som vi går in i vad jag kallar ”bunkern” , får igen frågan om hur allt är om jag fått hjälp av diverse läkare, dietister, smärtläkare etc. De slänger fram en våg som jag får ställa mig på. –Neeeeej du fröken! Nu får du allt se till o äta lite mer! Får en uppmaning att jag nu inte bör gå ner mer i vikt.  Jag lägger mig på britsen och hela tiden pratar någon med mig eller så står någon bara o klappar mig lite lätt på armen. När jag är klar så åker jag hemåt eller som idag då går jag vidare till stället där jag får cellgifterna.  Glider in på avdelningen och möts även här av varma leenden och igenkännande blickar.  Jag får ropat till mig vilken säng jag ska ha och så kommer ”min” sköterska  in till mig o ger mig världens kram och sen är det även här 100 frågor om hur allt är. Jag känner mig helt enkelt inte längre som ”bara” en cancerpatient, utan jag har en helt ny familj omkring mig, det är inte alla som har 4 olika "mammor" som frågar allt mellan toalettvanor till om man äter.  Tjejerna som jobbar här är helt underbara, jag hävdar att rekryteringen som görs här på onkolgen inte kan vara den lättaste, men jag kan lova att de verkligen träffat rätt!

Hur mår jag nu då??

Ja det är en rätt intressant fråga! Efter min första cellgiftsbehandling så störtade jag ner i mörka hålet och satt så jävla fast som man jag bara kunde.  Jag mådde skit och tänkte att jag fixar inte ut det här, mår jag såhär dåligt efter 1 jäkla omgång hur ska jag då klara 4 till? Det som ska tilläggas är att jag även fick en ny liten pilleridutt från min smärtläkare som heter Lyrica och det var garanterat den som fick mig att må sämst, så den slängde jag så långt bort jag bara kunde. Sen har jag faktiskt sakta men säkert kommit längre o längre upp ur hålet. Jag mår inte riktigt lika illa men jag är vansinnigt trött mer eller mindre hela tiden.  Mitt illamående har jag provat en hel drös olika preparat för och mitt i det så har jag även en magkatarr att ta hänsyn till….ooooo inte nog med så har jag ju även en stomipåse som spottar ut tabletter i tid o otid så de kan inte ge mig vad som helst heller. Jag är inte direkt deras favoritpatient ur den synpunkten…..

Men som sagt, jag mår allt lite bättre, och tur är väl det för varje gång jag får en ny cellgiftsomgång desto mer bryts kroppen ner. Hoppas hoppas jag får må såhär tiden ut för nu är det nääääästan halvtid!

 

Puss o kram på er!!!

Mia

När Julen kom till stan

Publicerad 2013-12-23 21:30:46 i Allmänt

Då var det dags igen, den kanske mest laddade av alla helger på året, julen. Jag hade alltid en stående fråga inför varje jul till Mia om vi skulle ta en sista minuten, bara hon och jag. Det blev aldrig så utan vi firade alltid jul hemma, vilket var mycket trevligt det med. Men sen hände något som kallas barn. Det var då julen fick en nytändning på något sätt. När jag var barn så var jag liksom jul upphöjt i 10 med tomtemössa från första advent! När jag blev äldre kändes det ändå lite avslaget i mellanåt. Men när barnen kom in i bilden så blev liksom den där tomtemössan aktuell igen, i år har jag inte haft den sedan första advent men likväl från tredje….. För när jag ser Stinas ögon lysa av sådan förväntan så är det svårt att inte tycka att julen är kul.

I år har vi någon form av undantagstillstånd när det kommer till julstök, lussebak och dopp i grytan. Mia har precis avklarat vecka nr 2 av totalt 6 veckors behandling. Tyvärr är den bistra sanningen att det varit en känslomässig berg och dal bana då hon har varit riktigt dålig stora delar av de här två veckorna. Mycket sängliggandes för hennes del med andra ord. Men på något sätt så kommer den där julafton infinna sig i alla fall, det är liksom bara att gilla läget. Oavsett om man sitter ensam med TVn som enda sällskap eller om man har hela tjocka släkten inklusive sin systers brors kusins morbrors hamster på besök så kommer man ändå vakna upp till en ny dag och då är allt över. Så varför stressa med allt, så länge man är nöjd med det man väljer. Sedan vet jag också att alla inte har den lyxen att kunna välja en sådan här dag, men det kan man troligen skriva hyllmeter om bara det. Jag tycker bara att hur man än väljer att spendera sin jul så får man inte glömma bort kärnan i det hela. Om du ska ha hela släkten på besök gör det verkligen något att det inte är kliniskt rent i hörnen eller att laxen ligger på rätt fat, är det inte viktigare att njuta av att ha nära och kära hos dig? Sitter du hemma framför TVn alldeles själv varför inte pröva på att stänga av dumburken för en tid och njut av stillheten, det var väl troligen därför du valde att vara själv?

Vi själva har dragit ner julen till ett minimum med samma minimala julkänsla till följd. Fokus ligger någonstans i att Mia ska orka igenom sin behandling så vi kan få uppleva många fler jular tillsammans och tillsammans se våra barns ögon lysa så där som bara barns ögon kan.

Men på något sätt så har det lilla vi gjort räckt mer än väl, Stina sprack nästan av förväntan inför imorgon, julstrumpa, undersöka om någon tomtenisse ätit av pepparkakorna i julgranen, åka till Mormor och Morfar för att äta julbord, få julklappar, listan kan göras lååååååång.

Nu håller jag tummarna att Mia orkar följa med till Mormor och Morfar imorgon, men jag har sagt det förr och säger det igen: Hon är en hård en…..

Vi vill slutligen önska alla en riktigt God Jul vad ni än bestämmer er för att göra. Hoppas ni alla blir nöjda med just er julafton hur stor och svulstig eller hur spartansk ni än väljer att göra den.

 

//Jocke

Då har en vecka gått.

Publicerad 2013-12-14 12:41:19 i Allmänt

En veckas behandling är över för Mia och jävlar vilken vecka……. Det har varit strålbehandlingar, en cellgiftsbehandling och andra undersökningar och möten med sjukgymnaster och andra läkare. En visdom att dra efter den första veckan är att släppa kontrollen och bara åka med. Vi satt ambitiöst och försökte planera in i våra kalendrar så långt som vi hade fått information om, bara för att få tiderna ändrade, och ändrade igen, och igen. Det verkar som att de ser verkligen till att individualisera behandlingen så den blir så effektiv som möjligt, därför alla ändringar hit och dit. Som sagt bar att hänga med som nått litet löv i en stormvind.

Annars måste jag säga att veckan har gått bra i den meningen att alla behandlingar har genomförts och inga andra biverkningar än de som dem har förvarnat innan för har dykt upp.

Själva strålningsbehandlingarna tar ju inte mer än 5-10 minuter effektiv tid så på det sättet är det ju bra. Cellgiftsbehandlingen tog då lite längre tid, cirka 6 timmar. Mia fick då 3 påsar koksaltlösning om 1 liter styck, alltså 3 liter totalt. I en av påsarna var cellgiftet utblandat. Först 1 liter vanligt koksalt sedan cellgiftsblandningen och sist 1 liter koksalt. Sjuksystrarna gav lite skön kuriosa genom att informera om att om cellgiftet skulle hamna på huden, till exempel om man skulle spilla lite, så skulle huden bli irriterad och att det skulle uppstå sår. Nä men vi trycker in det i blodet, inga problem!!

En halvtimme in på cellgiftspåsen så bara rann färgen av Mia, tjoff sa det bara så var hon blek som ett lakan. Hade hon klätt av sig naken och ställt sig mot en vit vägg hade ingen sett henne, jag lovar!! Men hon mådde ändå inte så dåligt av behandlingen så där på direkten, hon blev trött sa hon. Men det är klart hon fick den lilla dosen av 34 tabletter (tror jag det var) på ett bräde för att motverka andra biverkningar som illamående. Dä ä bar å svälj som Gunde hade sagt!

Hon är som sagt trött och sliten just nu, hon har mest legat i sängen snart ett dygn i sträck och sover mest. Men mår nog ändå inte så dåligt i övrigt såsom illamående etc. förutom tröttheten och utmattningen.

Det är bra med två dagars paus känner jag, så hon får vila upp sig lite. Ja för min del också känner jag. Det är fruktansvärt att stå bredvid det är inget snack om det.

 
//Jocke
 

Min nya partner...

Publicerad 2013-12-10 10:57:03 i Allmänt

Gårdagen, vilken var startdagen för hela altet gick bra! Det kändes som om jag var med i en siencefiction film och att jag skulle teleporteras när jag la mig på britsen och skulle strålas. Shit pommes vilken apparat! 

Så nu är då dag Nr 2 och jag har kopplats ihop med min nya partner som jag kommer hänga ihop med 6 timmar 1 gång i veckan. Han är lite smal men fåordig, han kan dock komma med lite "giftiga" kommentarer......... Bara så ni vet så kommer det komma fler Göteborgsskämt under den här perioden.

Men som sagt, en pålitlig partner är han den här Bengt, eller Göran.... Har inte riktigt bestämt än vad jag ska döpa honom till. 


Vi hörs! 
Mia o Bengt....eller Göran! 



Alla reagerar vi olika!

Publicerad 2013-12-07 20:11:23 i Allmänt

Alla när vi ställs inför jobbiga situationer reagerar olika! Vanligtvis när JAG ställs inför tuffa situationer så åker hakan fram, pannan ihop o sen så kör jag. Det är inte mycket som jag misslyckats med där jag verkligen gett mig fan på det... Men när jag tänker på vad jag ska börja med på måndag så känner jag för första gången rädsla inför vad som ska komma, jag är på riktigt jätterädd.
 
Cancerfonden har en reklam som de kört på tv ett tag där en kvinna som blivit cancersjuk säger "Jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att vara sjuk", det är precis så jag känner. Jag är så jävla rädd inför hur min kropp ska må både under tiden av behandlingen men främst långt efteråt då tanken är att man ska leva ett "normalt " liv.....
 
På måndag kör det som sagt igång med allt, 25 behandlingar med strålning utifrån, 5 behandlingar inifrån (japp, ni läste rätt...INifrån) samt 5 omgångar med cellgifter. 2 dagar i veckan blir jag där hela dagen, de övriga kommer jag åka dit o strålas ca 10 min sen är det o åka hem igen.....
 
Förresten så slänger jag iväg en liten ursäkt till mina vänner då jag isolerat mig den senaste tiden och inte hört av mig, men jag vet ju att ni älskar mig ändå....för jag älskar er! <3 
 
See you on the other side.....
 
/Mia
  
 

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela