livmedcancer.blogg.se

Den här bloggen skrivs av Mia och Jocke Samuelsson och det här är vår historia: Hösten 2012 så fick Mia besked om att hon hade livmoderhalscancer. Beskedet kom kort tid efter att hon hade fött vårt andra barn, en son som heter Ville. Innan Ville kom till oss så har vi en dotter som heter Stina. Mia dog av sin sjukdom i januari 2015 efter knappa två och ett halvt års kamp. Jag har valt att driva bloggen vidare för att fortsätta berätta vår historia. En historia som inte avslutas med ett dödsfall utan en historia som skapas kontinuerligt av vår familj. Vill ni maila frågor eller liknande gör det på: livmedcancer@gmail.com

Så nära men ändå så långt borta

Publicerad 2016-11-23 21:10:22 i Allmänt

Jag satt för några dagar sedan och läste morgontidningen, jag är nog för övrigt en dinosaurie när det kommer till hur jag konsumerar mina nyheter. Jag gillar liksom den där papperstidningen på morgonen. Jag fläker upp den över köksbordet när det är frukostdags och Ville och Stina brukar glatt kommentera bilder och annat som står i tidningen. Ni kan försöka förklara för en nioåring vad kommunfullmäktige är mellan tuggorna på en frukostmacka. Oftast så hamnar jag själv en stund vid bordet efter att barnen har smitit iväg. Det är en skön stund då jag läser tidningen i något sånär lugn och ro.

Den här morgonen så satt jag precis på det här sättet och vänder blad för att se vad för nyheter som döljer sig bakom nästa uppslag. När jag gör det så kommer det upp en bild på vår gamla vicehyresvärd från en lägenhet innan barn. Mia och jag tyckte alltid att han var en kul filur så jag blev förvånad när jag upptäckte ett för mig igenkänt ansikte. Instinktivt så höll jag på att ropa på Mia för att hon skulle komma och se bilden på den före detta vicevärden men precis innan jag hann ropa ut det hela så kom jag på mig själv och lyckades då hejda mig.

Den känslan som kom över mig då var lika delar märklig som sorglig. För en sekund så fanns Mia här hemma hos mig. Hon satt inte med mig vid köksbordet för då hade jag inte behövt ropa utan hon borstade väl tänder eller bäddade sängen eller något annat morgonbestyr. Hon kändes så levande det där korta ögonblicket precis som om hon aldrig hade försvunnit från mig. När det uppenbarade sig att det bara var en känsla från ett annat liv som passerade förbi så stack det till så där fruktansvärt obehagligt i kroppen. Sticket fick mig att känna mig ensam igen, känslan av ensamhet har nämligen lyst med sin frånvaro relativt länge vilket jag är tacksam för. Men ensamheten gick fort över och jag skrattade till när jag satt där. Ett skratt för att jag tycker det är lustigt hur kroppen kommer ihåg de där till synes oviktiga men härliga detaljerna i livet. Men just de där stunderna är inte oviktiga, det är helt uppenbart att det är väldigt viktigt.

Så för en kort stund kunde jag ha min fru nära mig trots att hon är så långt borta. Det var härligt om än bara för ett kort ögonblick.

 

//Jocke

Kommentarer

Postat av: Anonym

Publicerad 2016-11-23 23:17:15

Bästa idag😍😍

Postat av: Tessan

Publicerad 2016-11-25 07:39:53

Så fint! ❤️ Hon stod nog och tittade över axeln på dig.

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela