livmedcancer.blogg.se

Den här bloggen skrivs av Mia och Jocke Samuelsson och det här är vår historia: Hösten 2012 så fick Mia besked om att hon hade livmoderhalscancer. Beskedet kom kort tid efter att hon hade fött vårt andra barn, en son som heter Ville. Innan Ville kom till oss så har vi en dotter som heter Stina. Mia dog av sin sjukdom i januari 2015 efter knappa två och ett halvt års kamp. Jag har valt att driva bloggen vidare för att fortsätta berätta vår historia. En historia som inte avslutas med ett dödsfall utan en historia som skapas kontinuerligt av vår familj. Vill ni maila frågor eller liknande gör det på: livmedcancer@gmail.com

2:a varvet

Publicerad 2016-05-07 23:18:15 i Allmänt

Idag har Stina fyllt år. En stor dag för henne och hon har blivit rejält uppvaktad av släkten som var på plats för att få lämna paket och få ta sig en kopp och prata och ha det trevligt. Men det har även varit telefonsamtal och en massa sms (till min telefon, tro inte att hon har en egen än) där gratulationerna har duggat tätt. Nu när jag sitter som alla andra kvällar när barnen har gått och lagt sig och tystnaden trycker sig på så blir det ofta en stund för tankar som får och vill komma fram. Jag kom och tänka på att nu är jag inne på andra varvet. Jag har sprungit ett 400 metersvarv på friidrottsarenan och har precis sprungit förbi mållinjen för att gå in på andra varvet. Nä jag svamlar inte i nattmössan utan det är så att Stinas födelsedag förra året var den första högtid som jag skulle fira som ensamstående förälder. Det var inte bara ett brustet hjärta som fanns i kroppen utan jag skulle säga att hela kroppen var bruten, skavd och ärrad. Det var knappast den känslomässiga delen i mig som genomförde det födelsedagsfirandet det kan jag vara helt ärlig med, det var min vansinniga målmedvetenhet och tjurskallighet som bara konstaterade att ”din dotter fyller år, det är bara att du gör det här till en bra födelsedag för henne annars ska du se på fan, hon är din ögonsten och att du är vek ska inte få negativa konsekvenser för henne”. Lyckligtvis lyssnade jag på den delen av mig och genomförde födelsedagen som en födelsedag ”ska vara”, hur nu en födelsedag ”ska vara”. Mitt mål om hur det ”skulle vara” mätte jag i hur Stina skulle må och vad hon skulle uppskatta med sin födelsedag. Det blev en, för Stina, bra födelsedag vill jag minnas men för mig en utmanande och utmattande historia. Som allting annat i och för sig men eftersom det var den första högtiden så var det väldigt väldigt arbetsamt och tungt. Sen ser jag mig inte som ”vek” på något sätt men jag kan ibland ta till hårda ord mot mig själv för att stålsätta mig inför jobbiga och svåra utmaningar. Å andra sidan så vaddå om man är vek ibland, eller svag? Det kan även det vara tecken på en styrka, men det är en annan historia så nog om det nu.

Idag så var det dags igen alltså, ett år har tydligen gått och det känns ibland som ett helt liv sedan medan det ändå finns en känsla av närvaro som om det vore igår som är svår att förklara. Men det är klart det ÄR faktiskt ett helt liv sedan. Mycket vatten har flutit under broarna sedan dess och helt ärligt så har jag i mina förberedelser till den här dagen inte reflekterat så vidare värst mycket om att Mia inte kommer kunna vara med oss och fira vår fantastiska dotter. Det är inte så att jag har glömt bort eller väljer att förtränga faktumet om någon nu skulle få för sig det utan det handlar helt enkelt om acceptans och distans skulle jag säga. Acceptans för situationen och att agera utifrån det man har och det man kan påverka. Distans genom att just vatten har flutit under broarna, vi är inne på andra varvet av friidrottsarenan eller helt enkelt, för att prata klarspråk, att tiden löper på, ett år för att vara exakt. Hur länge ska man välja att vara en produkt av sitt förflutna? Hur länge ska man ta avstamp i det svåra som varit och hur länge ska man identifiera sig med den tiden som ett före och ett efter? Det jag menar är hur länge ska jag prata om mitt liv utifrån perspektivet ”före Mias bortgång” och hur länge ska jag prata om mitt liv utifrån ”efter Mias bortgång”. Det är klart att det faktumet att mitt liv förändrades radikalt av allt som hände men det var en process där hennes dödsfall var en del i en större helhet. Den helheten kommer alltid finnas och kommer vara (förhoppningsvis) mitt livs största vändning. Om jag vill så kan jag leva hela mitt liv i ett ”före” och ett ”efter”. Jag kan välja att när Stina fyller femton välja att fira hennes födelsedag utifrån det perspektivet att nu är det den åttonde födelsedagen jag får fira utan Stinas mamma. Alltså ett ”efterperspektiv” på det hela. Troligen kommer resultatet av det vara en fruktansvärt olycklig pappa och en dotter som tycker att hennes pappa väljer att vara ganska dålig på att fira hennes födelsedag. Anledningen att jag kommer vara olycklig är för att jag skulle vägra att acceptera situationen för vad den är och önska mig bort ifrån verkligheten och måla upp en fantasibild där Mia står i köket och pratar med gästerna samtidigt som hon uppmärksamt håller koll på hela sällskapet och om det är någon som skulle kunna tänkas vilja ha något. Den uppmålade bilden kommer endast generera sorg, vanmakt och ilska. ”va fan!! Hur kunde det bli såhär!?”. Det är då bitterheten kommer komma smygandes och förtära en själv och folket som har otur att behöva vistas i närheten av mig.

Den rätta vägen för mig är att försöka acceptera och förstå att mitt tidigare liv är historia, en historia som så klart aldrig kommer bli bortglömd men en historia som måste lära mig att gå framåt istället för bakåt. För nu är det faktiskt så att jag har en dotter som faktiskt fyller år idag och hon gillar att få fira sin födelsedag. Jag är helt övertygad om att hon skulle känna på sig om jag inte skulle välja att fira det med hjärtat och vad är jag för person om jag väljer att inte göra det jag kan föra att göra min dotter glad. För när jag vet att hon är glad och tillfreds, ja då är jag också glad. Så varför inte ta det året som har varit med alla förstagångshögtider och lägga de till historien? Varför inte glädjas åt att jag fick äran att vara min fantastiska dotters pappa ännu ett år (för det är ingen självklarhet att få uppleva det kan man lätt konstatera)? Varför inte sitta i roddbåten och titta bakåt på historien för att kunna ha kraft att ro framåt? Jag kommer aldrig kunna göra det ogjort men jag kan påverka det som är här och nu vilket jag vill försöka anamma.

Så varför inte bara säga stort grattis till dig min fina fina älskling som fyller år idag. Pappa är fantastiskt stolt över dig och du har ett hjärta av guld och en vilja av stål. Du slutar aldrig imponera på din pappa för vad du har fått genomgå skulle kunna knäcka den starkaste. Jag önskar att jag kommer få följa dig och ditt liv och dina val länge än, för jag är din pappa oavsett vad och jag älskar dig så otroligt mycket.

 

//Pappa Jocke

Kommentarer

Postat av: Tina

Publicerad 2016-05-09 12:42:10

Du är så klok Jocke, tack för att du delar med dig, varma kramar till dig och barnen.

Postat av: maria

Publicerad 2016-05-09 19:48:48

Grattis till Stina på hennes dag! Skönt för dina barn att de har en klok far....

Postat av: Märthy

Publicerad 2016-05-09 20:39:12

Vilka ord underbart, du är en så underbar pappa. Låter som en kanon dag för Stina, med er och släkten.

Postat av: Anonym

Publicerad 2016-05-09 21:31:16

❤❤❤🎂🎁🌞🌼

Postat av: Lina&Martin

Publicerad 2016-05-09 21:36:01

Stort grattis till Stina! Kramar till hela familjen från oss=)

Postat av: Ingela

Publicerad 2016-05-11 09:01:35

Du är en sådan klok pappa!
All heder till dig som t'nker klokt, har det tufft men jobbar så på att få en väl fungerande vardag. Det betyder ju inte att man glömmer. Men som du skriver man accepterar!

Ingela

Postat av: Nathalie

Publicerad 2016-05-15 15:58:42

Du är bara helt fantastisk och din dotter kommer älska dig för den du är. Jag älskar ditt val att acceptera och välja det som du tror är det bästa för dina barn ❤️

Postat av: Moa Andersson

Publicerad 2016-06-01 09:25:00

Hej!

Har nu läst igenom eran blogg. Blir väldigt berörd när jag läser och tycker ni har kämpat otroligt mycket.
Du måste ha väldigt starka barn.

Har arbetat med cancer i skolan och skulle då läsa en blogg där det är någon som har drabbats av cancer och skriva om en cancer.

Lycka till i framtiden!

Postat av: Anonym

Publicerad 2016-06-02 12:31:46

Skickar en varm kram till
dig och barnen ❤️ Hoppas varje dag att du skrivit. Vet inte varför jag bryr mig så mycket om dig och barnen, men ni betyder mycket ❤️ En liten tanke om dagen sänder jag till dig, då jag klickar in på bloggen å kollar om du skrivit. Från en mamma som tror att du gör ett kanonjobb Jocke! Du kämpar och man kan se din vilja och din livsglädje i även tunga blogginlägg.

Kram Mikaela

Postat av: Anonym

Publicerad 2016-06-21 14:43:02

Hej! Har nu läst igenom er blogg.När jag förlorade min Pappa i cancer 2010,trodde jag att jag aldrig skulle kunna glädjas åt något igen. Nu 2016 gläds jag åt mina älskade varn som finns hos mig. /Kicki

Postat av: M

Publicerad 2016-06-28 18:40:12

Fint att du fortfarande skriver i denna blogg. Oavsett hur tragiskt ett trauma än må ha varit så går livet vidare, vare sig man vill det eller inte. Jag tycker du gör rätt i att försöka se ditt liv i ett framåtperspektiv. Det betyder inte att du inte kan sakna vad du hade, utan mer att du måste acceptera vad du har.

Lycka till och många styrkekramar!

Postat av: Catharina

Publicerad 2016-07-13 20:26:09

Och dina barn älskar DIG till månen och tillbaka!

Du är en fantastisk pappa, Jocke!!!
TRO mig: Dina barn känner det.

Bli inte förvånad om du på din 50-årsdag för höra ett känslofyllt tal av dina barn där de lovordar dig och på ett varmt och kärleksfullt sätt berättar om den styrka du har och har haft genom hela er resa. Du kommer en dag att få HÖRA deras vuxna ord om hur du hjälpte dem igenom det svåra, att de då kanske inte kan förstå hur du orkade vara så stark.

Nu vet både jag (trots att jag absolut inte känner er) och många andra att du absolut inte gör något alls för att hamna på piedestal. Mia skulle vara så stolt över det verk du fortsätter att driva framåt, att fostra era guldklimpar till fina individer, till trygga vuxna, till kärleksfulla människor. Men alla vet att du inte tar ett enda steg på denna jord för att få någon form av medalj. Det finns i dig naturligt.

Jocke...tvivla aldrig på din förmåga som förälder, människa...inte på någonting. Du är den bästa pappa dina barn någonsin kommer att ha!

Hoppas ni får en fortsatt fin sommar!

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela