livmedcancer.blogg.se

Den här bloggen skrivs av Mia och Jocke Samuelsson och det här är vår historia: Hösten 2012 så fick Mia besked om att hon hade livmoderhalscancer. Beskedet kom kort tid efter att hon hade fött vårt andra barn, en son som heter Ville. Innan Ville kom till oss så har vi en dotter som heter Stina. Mia dog av sin sjukdom i januari 2015 efter knappa två och ett halvt års kamp. Jag har valt att driva bloggen vidare för att fortsätta berätta vår historia. En historia som inte avslutas med ett dödsfall utan en historia som skapas kontinuerligt av vår familj. Vill ni maila frågor eller liknande gör det på: livmedcancer@gmail.com

Något av en årskrönika

Publicerad 2016-01-04 23:13:00 i Allmänt

Det är rätt populärt att sammanfatta sitt eget 2015 för sig själv och på sociala medier. Jag kan inte säga att jag gjort en djupdykning i årskrönikornas värld men de jag har läst brukar berätta om upp-och nedgångar under året. Lite dåligt brukar varvas med lite bra men i största allmänhet så är det en övervägande positivitet som råder när jag läst klart. Instinktivt så känns det inte ens värt att summera mitt 2015 som ändå blev kulmen på ett antal års svårt lidande. Varför ens bemöda sig att återigen vältra sig i sin egen skit för att då må ännu sämre? Det vore som att rulla naken på glödande kol, jag skulle bli bränd, skavd och ärrad. Jag tycker jag har mina ärr och skavanker som det är så det är nog bäst att låta bli att spä på den samlingen ytterligare. Men om jag återvänder till tanken att summera mitt 2015 trots att instinkten säger ”Nej bort från det där jävla skitåret så fort det bara går!!”, så kan jag välja att lyfta fram en hel del positiva bitar ändå. Visst jag får gräva lite och vända och vrida på tanken lite men det går faktiskt att hitta. Att summera de negativa bitarna med mitt liv är och blir i det här sammanhanget ganska larvigt eftersom man när som helst kan gå tillbaka och läsa tidigare inlägg vilka inte vanligtvis osar positivitet..... Om jag istället tar avstamp i min verklighet att livet de sista åren har visat sig från sin mest negativa sida och utifrån det sammanfattar mitt 2015 och vad jag har åstadkommit så öppnar det nya möjligheter att inte skriva allting i svart.

I början av året var herr Samuelsson helt bränd, både fysiskt och mentalt. Fysiskt så var min kropp helt slutkörd efter fysiska påfrestningar såsom stress, oro, sorg, sömnbrist, brist på träning, dålig kosthållning (vem fan bryr sig om mat i ett sådant här läge?). Mentalt så gick jag runt i en grå dimma av sorg. Det var det djupaste mentala hål jag någonsin varit i och det fanns ingen väg upp.

Men nu skulle jag fokusera på de positiva bitarna!

Om jag börjar med mina barn så sammanfattar deras utvecklingssamtal på skola och förskola hur de mår och fungerar. Omdömet för Stina är att hon är glad, gillar att leka och har mycket kompisar. Hon är duktig i skolämnena och klarar kraven galant och mer därtill. Ville är trygg bland fröknar och kompisar, han busar och har en rejäl portion energi. Som en vän till mig konstaterade för ett tag sedan att han nog inte sett Ville gå mer än 10 meter i sträck, resterande sträcka avklaras alltid springandes. Jag kan inte beskriva den glädjen och lättnaden att få sitta på mötena och höra hur bra det går för dem och att de är trygga och säkra i sig själva. Lärarnas och pedagogernas positiva omdömen ekar i huvudet på mig. Det kanske låter konstigt att jag reagerar på det sättet men med tanke på vad de har fått genomlida så skulle det kunna se så annorlunda ut. De skulle kunna vara asociala, rädda, Stina skulle kunna ha problem med inlärningen i skolämnena och inte ta till sig det hon behöver och därigenom komma efter i utvecklingen. Jag är så fruktansvärt glad, tacksam men framförallt stolt över att Mia och jag orkade investera i den tiden och ta energi åt att göra barnen delaktiga i hela sjukdomsprocessen, jag tror det är en avgörande faktor till hur de är idag och hur de mår. Hur vi orkade vet jag inte men vi höll vårt löfte till varandra att se till att barnen hade det så bra som det bara gick under hela tiden. Det låter säkert hårt, kallt och okänsligt men det värsta har redan hänt och det är att deras mamma dog. Efter det blev det inte värre, i alla fall inte om man väljer det att se på det utifrån ett barns perspektiv. Ett barn har en randig sorg. – nu är jag ledsen! – Nu orkar jag inte vara ledsen så då är jag glad! Vi vuxna hanterar det inte så krasst som barn gör, men ibland kanske vi skulle må bra av att förhålla oss till sorg på det sättet. Det här är i alla fall min upplevelse av barns sorg.

För min egen del så började 2015 vid foten av ett berg, blodig av alla öppna sår efter att ha fallit hela vägen ner efter att en del av berget rasat, tillsammans med rasmassorna låg jag och kippade efter luft som knappt fanns. Men så någon gång i april (tror jag) så började jag höra en röst viska i huvudet att jag var tvungen att resa mig. Sakta sakta så flyttade jag på stenar som låg på mig, allt för att frigöra tyngd från min kropp. Jag satte mig långsamt upp på knä, sen en fot i backen så som en fotbollsspelare på nedre raden står vid fotograferingar. Sen satte jag händerna i backen och tryckte allt vad jag kunde och ställde mig mödosamt upp. Där stod jag med båda fötterna bland stenar och rasmassor och tittade, sen började jag klättra. Fruktansvärt långsamt och mödosamt så klättrade jag uppåt igen. Verktygen jag använde var att fokusera på min fysiska hälsa på daglig basis genom att långsamt återgå till bättre kosthållning samt att jag långsamt började aktivera kroppen. I början var det promenad runt kvarteret för att sedan krascha i sängen med en fruktansvärd migrän och en trötthet som inte är av denna värld. Men jag gav mig inte, jag utökade promenaderna kontinuerligt och rätt som det var så kunde jag jogga i intervaller, väldigt korta sådana men ändå var det intervaller. Så framåt slutet av sommaren så löpte jag kontinuerligt flera gånger i veckan. Det kändes som en renande process att få gå ut och springa, glömma den mentala påfrestningen och känna hur kroppen blev starkare och starkare. Jag jobbade såklart med den mentala biten men där har jag haft hjälp av terapeut under hela vägen. Vi har diskuterat, vänt och vridit på saker och ting. Jag har fått med mig tankeställare som jag löpande har jobbat med och under tiden utvärderat för att se om det går att hitta andra tankemönster än de som för tillfället var inpräntade.

Genom det här så började jag långsamt klättra uppåt på bergsvägen igen. Visst jag har under året tappat greppet och rasat ner längs bergets sida men innan jag har nått botten har jag fått fäste och fortsatt klättrat uppåt igen. Under året har jag hittat avsatser där jag kan vila kortare stunder innan den hårda och mjöksyretyngda klättringen fortsätter uppåt. Men alternativet att stanna finns inte för jag ska upp till toppen det är bara så. Sen får det ta den tiden det tar.

Jag känner en stolthet att jag likt fågel Fenix reser mig ur askan och fortsätter och försöker få rätsida på livet och att jag fortsätter kämpa för mig och mina barns skull.

Så eftersom det här är min ”positiva” sammanfattning av 2015 så känner jag en stolthet över den resa som jag gjort från att gå från spillror till att vara en person igen. Lättnad över att mina barn inte hämmas i deras personliga utveckling av det som hänt och att de fortsätter vara de fantastiska individer de redan är. Glädje att jag fortfarande har så många fantastiska människor omkring mig som ger mig så otroligt mycket. Tacksamhet för människors omtanke och engagemang.

Så nu har formen på min årskrönika varit att avhandla lite dåligt, lite bra men med en avslutning som andas tillförsikt och positivitet. Att det finns mörka moln som hopar sig på himlen tar jag idag och bortser och ifrån och fokuserar på de solstrålar som faktiskt tränger igenom molnen.

Varför jag gör det? För att det värsta redan har hänt…….

 

//Jocke

Kommentarer

Postat av: Lisa

Publicerad 2016-01-05 08:11:50

Himla bra beskrivning Jocke. Jag är så imponerad av dig och ditt varma hjärta. Stor kram

Postat av: Helen

Publicerad 2016-01-05 08:24:06

Ditt år har som du skriver varit det värsta tänkbara men härligt att du ändå kan hitta ljusglimtarna. Och jag kan förstå att det är en underbar känsla att barnen gått igenom allt och klarat skolan.
Jag hoppas ni får ett bra 2016 och kan resa er sakta men säkert ur askan.

Styrka till er alla

Postat av: Natalie

Publicerad 2016-01-05 11:31:40

Jag har kommenterat här någon gång tidigare, jag förlorade min syster i samma sjukdom i februari ifjol. Vi har läst bloggen fram och tillbaka och gråtit floder, både jag, mina föräldrar och min svåger. Alla känslor som svider och gräver inuti sätter du så exakt de rätta orden på. Stort TACK till dig som delar med dig av dina kloka tankar!

Postat av: Anna-Karin

Publicerad 2016-01-06 19:15:46

Stort tack för din fina årskrönika! Vilken skrivartalang du har! Så målande, klokt och känslosamt! Jag hoppas nu på ett riktigt fint
2016 för dig och barnen! Kram

Postat av: Anonym

Publicerad 2016-01-07 07:12:46

💪😙💜

Postat av: Anonym

Publicerad 2016-01-07 07:56:00

Så duktig du är Jocke som skriver så fantastiskt. Önskar dig barnen och resten av era nära o kära ett fint 2016. Kram

Postat av: Anonym

Publicerad 2016-01-09 18:20:51

Känner inte dej Jocke,men har läst er blogg hela tiden.Du är en sådan stark person,allt gott till dej o barnen.Kramar Anne-Lie.

Postat av: Anna-Karin

Publicerad 2016-01-10 09:20:33

Efter att ha följt er resa i stort sett från start så tror..obs tror...jag att Mia är skitstolt över dig idag! Ni var som jag och min man kallar en "VI" känsla..kände varann utan och innan..visste och kände när, hur och varför. Tex att du skulle ringa henne och säga..så ringde hon och sa det du hade tänkt ringa och säga..Jag tror hon skulle vara skitstolt över allt du gör för barnen i alla lägen :)Du är en fin människa, man och pappa! NI/DU gör mig glad <3

Postat av: Anonym

Publicerad 2016-01-10 14:58:05

❤️

Postat av: M

Publicerad 2016-01-12 00:31:49

Fint skrivet. Kul att läsa att du börjar fungera som människa igen. Som sagt, det värsta är över.

Postat av: Anonym

Publicerad 2016-02-15 08:22:32

<3 Helen

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela