Helgerna avklarade
Då har 2015 gått och blivit 2016 helt plötsligt och hela schabraket avslutades med julhelger och nyårsafton. Det blev julfirande i vårt hem även i år med julpynt och klappar under granen. Min inställning till julen det här året var att göra det för barnens skull och att de skulle få en så positiv upplevelse som möjligt av det hela. För min del så hade jag kunnat skippa julen helt och hållet och grävt ner mig i ett hål. Jag är fortfarande förvånad över hur laddad hela juletiden från december och framåt upplevdes för mig, jag som normalt sett inte tar högtider så jätteallvarligt tyckte helt plötsligt att det var ganska jobbigt. Jag skulle säga att det beror på ett antal saker…..
….dels så har julen en institutionell ställning i samhället som en otroligt stark familjehögtid där kärnfamiljen står i fokus. Titta bara till exempel på medias framställning av julfirandet där den lyckliga familjen sitter vid granen och är sådär fullkomligt lyckliga över hela livet tack vare paket, granar och gemenskap. Jag som då inte längre faller in i den normen kände definitivt av en känsla av ensamhet. Ganska intressant eftersom jag under tidigare år innan sjukdom och allt levde i normen och då inte reflekterade alls över det här. Jag och en gammal vän pratade om det här och han kände också av en viss ”deppighet” som han uttryckte det under juletiden. Personen i fråga lever ett singelliv och passar då heller inte riktigt in i hur julen framställs. Så att vi blir påverkade av samhällets syn på hur traditioner, i det här fallet julen, står ganska klart.
.….dels så var jag gift med en kvinna som älskade julen och det var en väldigt viktig högtid för henne sedan hon var barn. Mia är uppvuxen med en stark jultradition hemifrån och tog med sig den värderingen in i vårt förhållande. Hon var liksom loket i hela julen från 1:a advent till själva julhelgen med pysslande, pyntande och bakande aktiviteter. När Stina var tillräckligt gammal så var det en självklarhet att hon skulle vara med och hjälpa mamma. Nu när då loket saknar förare och det finns förväntansfulla barn som mer än gärna vill fira jul som de är vana vid ja då får den något motsträvige lokvikarien hoppa in och rossla igång jultåget, för barnens skull om inte annat.
Men efter lite om och men så klarades julhelgen av och faktiskt över förväntan skulle jag säga. Vi hade trevliga stunder med bra människor och trots att allting sög fruktansvärt mycket energi så kom vi (läs jag) igenom det någorlunda helskillnad. På julaftonskvällen när barnen hade somnat så gick jag ut och satte mig på trappen (ja det var ganska kallt), tog några djupa andetag, tittade upp i himlen och lyssnade på tystnaden, det var kallt, mörkt och stilla. Den stunden var höjdpunkten på hela dagen, inte för att visa någon disrespekt till de jag firade julafton med utan för att jag just hade klarat av kulmen på den högtid min fru gillade allra bäst, utan henne.
//Jocke
