livmedcancer.blogg.se

Den här bloggen skrivs av Mia och Jocke Samuelsson och det här är vår historia: Hösten 2012 så fick Mia besked om att hon hade livmoderhalscancer. Beskedet kom kort tid efter att hon hade fött vårt andra barn, en son som heter Ville. Innan Ville kom till oss så har vi en dotter som heter Stina. Mia dog av sin sjukdom i januari 2015 efter knappa två och ett halvt års kamp. Jag har valt att driva bloggen vidare för att fortsätta berätta vår historia. En historia som inte avslutas med ett dödsfall utan en historia som skapas kontinuerligt av vår familj. Vill ni maila frågor eller liknande gör det på: [email protected]

Ett år

Publicerad 2016-01-21 06:39:24 i Allmänt



Ett år har gått och jag saknar dig......

Kommentarer

Postat av: Anonym

Publicerad 2016-01-21 07:34:09

Saknar dig fina mia <3

Postat av: Anonym

Publicerad 2016-01-21 09:11:07

💖💞💖

Postat av: Fina Mia❤️

Publicerad 2016-01-21 12:25:30

Fina Mia❤️❤️

Postat av: Fina Mia❤️

Publicerad 2016-01-21 12:25:31

Fina Mia❤️❤️

Postat av: Petra J

Publicerad 2016-01-21 14:46:33

Jag förstår att det måste känns extra mycket idag! Hoppas ni, trots allt, får en bra dag med många fina minnen i tankarna!

Postat av: 💖💖💖💖

Publicerad 2016-01-21 17:27:51

💖💖

Postat av: Hillevi

Publicerad 2016-01-21 20:00:14

Har tänkt mycket på dig, barnen och Mia idag ❤️

Postat av: Anonym

Publicerad 2016-01-21 21:05:33

Tänker så mycket på Er! Och idag tänder vi ett ljus för Mia ❤️

Postat av: Laira

Publicerad 2016-01-21 21:18:53

Hej!
Kom in på er blogg efter att ha googlat då jag själv är orolig för mig själv.

finns det något inlägg om vilka de allra första symptomen var? Alltså de innan sjukdomen?

Födde min son förra året, opererade bort en polyp i slidan som var "helt ofarlig" och inte behövde tas prov på fast jag ville det. Efter detta har jag haft smärtor i bäckenet, onormala blödningar och jag har sökt vård + tagit cellprov men det enda svar jag får är att allt är normalt. Ingen läkare vill kolla med vare sig ultraljud eller röngten utan det sägs bara att jag är 28 år och då är risken så liten för att få cancer. Ingen tar mig på allvar och försöker därför få reda på symptom som personer haft för att säkra mig själv.

Tack för er historia! Kram!

Svar: Hej,

För det första vill jag beklaga att du känner en oro för din hälsa och att du upplever att sjukvården inte tar dig på allvar.

Nej det finns inget inlägg som beskriver Mias symptom i början av sjukdomen. Dels för att bloggen skapades drygt ett år in i sjukdomsprocessen och dels har vi valt att fokusera mycket av texterna på de utmaningar vi ställts inför och de känslomässiga effekterna av de utmaningarna.

Jag brukar inte svara på inlägg pga den tiden och energin det skulle ta att skriva svar till alla inlägg vilket tyvärr inte finns, men du lät verkligen orolig. På ett generellt plan så är Min uppfattning att man som bloggläsare behöver förhålla sig till det man läser att det är ett subjektivt reportage av författarens personliga verklighet. Den medicinska kunskapen är i vårt fall begränsad och därför skriver vi om sjukdomen på ett sätt vi uppfattar den vilket just ska ses ur ögonen på en sjuk människa och dennes anhörig. För Mias del upptäcktes sjukdomen i så pass tidigt stadium att några egentliga symptom inte hunnit yttrat sig.

Om jag får ge dig ett råd, vilket jag ödmjukt förstår om du vill bortse ifrån, är att om du vill få fördjupad info om livmoderhalscancer och symptom söka det i medicinsk doktrin. Bloggar som vår är en alldeles för otillförlitlig källa att söka medicinsk kunskap. Framförallt så vill jag pusha dig till att inte nöja dig med de svar du fått från sjukvården om du fortfarande känner en oro. Har du symptom samt att du känner oro så tycker jag sjukvården har ett uppdrag att undersöka och hjälpa dig bli kvitt oron samt fastställa om du är frisk eller möjligen någon annan diagnos. Dina symptom kan bottna i mycket och behöver inte vara cancer även om jag har full förståelse för din rädsla för den jävliga sjukdomen.

Hoppas du fick något med dig i mitt svar och stort lycka till!
Jocke Samuelsson

Postat av: Anonym

Publicerad 2016-01-21 22:13:55

❤️

Postat av: Elin Alenteg

Publicerad 2016-01-22 10:40:34

Kram till dig och dina nära <3

Postat av: E

Publicerad 2016-01-23 00:39:54

Kraft och värme till dig och de dina Jocke. <3

Postat av: Hanna

Publicerad 2016-01-24 10:52:59

Ett år går så fort. Kram till er!

Postat av: Catharina

Publicerad 2016-01-26 22:52:56

Tänk att det gått ett år.....det har gått fort ändå, och ändå "känns" det som igår.

Många varma tankar och styrkekramar till dig, barnen och era nära och kära.

<3

Postat av: maria

Publicerad 2016-01-31 10:40:40

Årsdagar är allt speciella.....tankar väcks och allt känns som igår! Sorgen finns men livet har gått vidare på ett förunderligt sätt! Hoppas du och barnen får ett fint 2016

Postat av: Anonym

Publicerad 2016-02-07 06:14:18

Hatar skitcancern 😢

Postat av: Anna-Karin

Publicerad 2016-02-10 07:21:50

Efter att ha följt er från början och "sett" vilken underbar familj ni är!! Så känner jag spontant att jag vill säga att du är en underbar pappa och en härlig & klok person Jocke! Glöm inte att leva själv bara..livet är här och nu.. Mia var en fantastisk tjej, mamma och fru <3 Tack för allt ni delat med er av..NI har fått mig att tänka efter många gånger i mitt liv. Stor Kram till er

Postat av: Anonym

Publicerad 2016-02-13 18:51:07

💕

Postat av: Anonym

Publicerad 2016-02-17 21:00:01

Tankar om sorg från en gammal man.

”Okej, här kommer det. Jag är gammal. Vad det innebär är att jag har överlevt (så här långt) och att många människor jag har känt och älskat har inte gjort det.

Jag har förlorat vänner, bästa vänner, bekanta, kollegor, mor- och farföräldrar, mamma, släktingar, lärare, mentorer, elever, grannar och massor av andra människor.

Jag har inga barn själv och kan inte ens föreställa mig smärtan det måste innebära att förlora ett barn. Med det sagt, här kommer min syn på det.

Jag önskar att jag kunde säga att man vänjer sig vid att människor dör. Det har inte jag gjort. Och det vill jag inte heller. Det river upp ett hål i mig varje gång någon jag älskar dör, oavsett under vilka omständigheter det sker.

Men jag vill inte att det inte ska ”spela någon roll”. Jag vill inte att det ska vara något som bara passerar obemärkt förbi. Mina ärr är ett bevis på den kärlek och det förhållande jag hade med och till den personen.

Om ärret är djupt så var även kärleken det. Så är det.

Ärr är ett bevis på livet. Ärr är ett bevis på att jag kan älska djupt och leva djupt, bli nedbruten och totalt urholkad, men att jag ändå kan läka och fortsätta leva. Fortsätta älska.

Och ärrvävnaden är starkare än vad den ursprungliga huden någonsin var. Ärr är ett bevis på livet. Ärr är bara fula för människor som inte kan förstå det.

När det gäller sorgen så kommer du märka att den kommer i vågor. När skeppet först havererar så dränks du, med vrakdelar överallt omkring dig. Allt som flyter runtom dig påminner dig om den skönhet och prakt från skeppet som var, men som inte längre är.

Allt du kan försöka göra är att hålla dig flytande. Du hittar någon del från vraket och klamrar dig fast ett tag. Kanske är det ett fysiskt objekt. Kanske är det ett lyckligt minne eller ett fotografi. Kanske är det en person som, likt dig, också flyter omkring.

Under en period är allt du kan göra att hålla dig flytande. Hålla dig vid liv.

I början är vågorna 30 meter höga och kraschar över dig utan nåd. De kommer med 10 sekunders mellanrum och ger dig inte ens chansen att hämta andan. Allt du kan göra är att klamra dig fast och hålla dig flytande.

En tid därefter, kanske veckor, kanske månader, så upptäcker du att vågorna fortfarande är 30 meter höga, men de kommer inte lika ofta. Men när de väl kommer så störtar de över dig och utplånar dig. Däremellan kan du dock andas, du kan fungera.

Du vet aldrig vad som utlöser sorgen. Det kan vara en sång, en bild, en vägkorsning, lukten av en kopp kaffe. Det kan vara nästan vad som helst… och vågarna kommer störtande. Men mellan vågorna, där är liv.

Någonstans längs vägen, när det inträffar är olika för alla människor, kommer du att märka att vågorna bara är 25 meter höga. Eller 15 meter. De kommer fortfarande, men de kommer alltmer sällan. Du kan se dem komma. En årsdag, en födelsedag, under julen eller när du landar på flygplatsen efter semestern.

Du kan se vågorna komma och, för det mesta, förbereda dig själv. När de sköljer över dig så vet du att du på något sätt, återigen, kommer att komma ut hel på andra sidan. Genomblöt och fortfarande fastklamrad vid en vrakdel, men du kommer att komma ut.

Lyssna på en gammal man. Vågorna kommer aldrig att sluta komma och på något vis vill du inte att de ska försvinna. Men du lär dig och du kommer överleva dem. Andra vågor kommer också att komma och du kommer överleva dem också.

Om du har tur så kommer du ha mängder av ärr från mängder av kärlekar. Och mängder av skeppsvrak.”

Svar: Tack för en mycket fin och bra beskrivning av sorg!
Jocke Samuelsson

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela