livmedcancer.blogg.se

Den här bloggen skrivs av Mia och Jocke Samuelsson och det här är vår historia: Hösten 2012 så fick Mia besked om att hon hade livmoderhalscancer. Beskedet kom kort tid efter att hon hade fött vårt andra barn, en son som heter Ville. Innan Ville kom till oss så har vi en dotter som heter Stina. Mia dog av sin sjukdom i januari 2015 efter knappa två och ett halvt års kamp. Jag har valt att driva bloggen vidare för att fortsätta berätta vår historia. En historia som inte avslutas med ett dödsfall utan en historia som skapas kontinuerligt av vår familj. Vill ni maila frågor eller liknande gör det på: [email protected]

Ibland blir man trött

Publicerad 2015-11-11 21:32:00 i Allmänt

Ja faktiskt så är det så. Ibland så kör jag liksom slut på energin och då blir jag hör och häpna; trött. Efter galan Tillsammans mot Cancer så var jag faktiskt riktigt riktigt sliten. Jag har tagit en helt medveten paus från cancern ett tag (så mycket som jag nu kan ta paus ifrån den……..) Jag var inte helt beredd på att jag skulle känna så om jag ska vara helt ärlig. Visst jag hade såklart en föreställning om att det skulle vara en tuff kväll, vilket det också var. Men det var arbetsamt på ett annat sätt än vad jag föreställt mig. Det är ett tungt ämne som avhandlades och alla var där för en orsak, C.A.N.C.E.R. Jag gled in på galan vid straxt efter halv fem och fick helt enkelt mingla omkring bland människor som på ett eller annat sätt sett sjukdomen i vitögat. Det var företrädare för patientföreningar, människor som själva var sjuka och självklart människor från Cancerfonden, bland många andra. Efter minglet var det middag tillsammans med alla de här fantastiska människorna innan vi slutligen tog plats och vi kablades ut i TV.

Det som så här i efterhand blev så arbetsamt var att någonstans var vi alla där för att vi bar på en sorg över vad sjukdomen gör eller har gjort med oss alla. Oavsett om vi var anhöriga, sjuka eller bara vill utrota Cancer så har den berört oss alla med någon gemensam nämnare. Jag väljer att kalla det sorg för det tror jag är det närmsta man kan komma den känslan som jag hade därinne. Sorg över människors fruktansvärt tuffa situationer, sorg över de som vet att de inte kommer att bli friska, sorg över de som tvingas lägga så orimligt mycket tid, energi och kraft på att bli friska när de skulle kunna använda all den energin åt att umgås med sina barn eller andra nära och kära för den delen. Sorg att veta att vi som var därinne bara är ett fåtal av alla därute som har det svårt. Att ha äran att sitta och prata med Cengiz och Linnéa, som gjorde liknande inslag som jag själv, och höra på deras historia och hur de väljer att tackla sina respektive sjukdomar, det gjorde fantastiskt starkt intryck på mig. Att ha den styrkan som de besitter det är något enormt! Så även om jag genom hela kvällen kände en stor sorg så kände jag även en fruktansvärt stor ödmjukhet och beundran över människors styrka och vilja att leva. Jag måste säga att jag blev inspirerad av att få vistas tillsammans med dessa människor men samtidigt stolt att få vara en del i ett så kraftigt avståndstagande från Cancern som galan ändå manifesterar. Men att få så starka och till antalet många olika intryck och känslor under den här dagen gjorde mig helt matt. Det tog två dagar att bli människa igen! Det var inte så att jag låg däckad av min egen sorg men jag bara kände mig totalt urlakad på energi som om jag hade sprungit konstant i fyrtioåtta timmar. Men när den känslan nu har lagt sig något så när så är det den där inspirerande känslan som fortfarande sitter i. Jag tänker en hel del på Linnéa och Cengiz och deras fantastiska personligheter, för jag tänker att kan de driva på så kan jag. Orkar de gå upp på morgonen fast varje cell skriker att de måste ligga kvar, ja då kan jag också. Deras nej till cancer är så tydligt när de likt ett tåg matar sig fram igenom sjukdomen med målet att lämna Cancern bakom sig och gå mot ett bättre liv.

Att sjukdomen har varit en händelse i våra liv som förändrat mig i grunden står nu helt klart. Det är klart att jag intellektuellt mycket väl förstått länge att sjukdomen har förändrat mitt liv för alltid. Men att bjuda Cancern på mer än den redan har förövat mig vill jag inte. Cancern har ärrat mig och helt ärligt så finns fortfarande många öppna sår men jag tänker att den inte ska få mer av mig än så. Den ska inte komma åt min person och förvanska den utan jag ska se till att bli bättre, bara för att reta gallfeber på cancern. Mia lyckades med just det här, hon vägrade sjukdomen sin personlighet och hon bet sig stenhårt fast vid den övertygelsen. Så kan hon som var så kroppsligt sjuk av Cancern så kan jag göra det, jag som inte ens är sjuk. I det här så tänker jag även att kan jag så kan du. Du kan låta bli att bjuda cancern på mer. Visst har man Cancern hemma och man ska ta sig en kopp kaffe nog fan måste man bjuda cancern med, men låt den jäveln dricka skiten kallt och sätt fanskapet på den oskönaste pinnstolen du har. Bara för att den inte är värd mer än så. Det finns så mycket fantastiska saker att uppleva och cancer är absolut inte en av dessa. Cancern är en tuff historia som kräver mycket men kan vi hjälpas åt att bära varandra så finns alltid någon där och hjälper till att hålla Cancern stången när ens egen ork tryter. Cancern kommer inte försvinna som sjukdom bara för att man tänker att den ska försvinna och det är inte det jag menar heller. Det räcker med att cancern förövar så många på så mycket när det kommer till det kroppsliga och fysiska. Den ska inte få ta vår omtanke om våra vänner eller glädjen i att få träffa sina barn, eller varför inte känslan av att andas in klar luft en septembermorgon.

Den är bara inte värd det…….

 

//Jocke

Kommentarer

Postat av: Milla Larsdotter

Publicerad 2015-11-11 23:23:17

Vill skriva något klokt o vettigt men kommer inte på något. Galan påverkade stor men ännu mer denna gång då man helt (fortfarande) oförstående såg bilderna på Mia som dök upp i rutan. O så du o barnen. Kändes fortfarande som ett jävligt dåligt skämt. Men det är otroligt att se alla kämpa och som du säger kan dom gå vidare och kämpa så kan vi! Kunde Mia kan vi! <3 Känns fjuttigt att säga, men fan vad du är bra mitt i allt!

Postat av: Anonym

Publicerad 2015-11-13 12:17:04

Än en gång Jocke, vilket insiktsfullt anhörigperspektiv du förmedlar.

Sjukdom och död är ju något vi alla drabbas av förr eller senare. Trots att detta är något gemensamt ser det så olika ut beroende på vilka vi är och vad vi går igenom. Att befinna sig bredvid sjukdom och död innebär ju att en annan form av kamp måste utkämpas, en annan sorts maktlöshet genomlevas och ett annat slags ansvar tas. Dessutom lever allt detta vidare hos de som blir kvar när sjukdomen blir till död. Kanske är det till och med så att en del av meningen med vår, ibland svårhanterliga, tillvaro handlar om att hantera och förvalta de erfarenheter vi gör då vi, på olika sätt, möter livets samtliga skeenden.

Postat av: Mia Roth

Publicerad 2015-11-17 03:28:52

Ibland måste man bara ta en paus. Jag säger att vi tar en cancerfri dag...

Postat av: Therese Götberg

Publicerad 2015-12-08 09:36:45

Som alltid är du lika klok och fantastisk! Underbara Jocke!
❤️❤️❤️

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela