livmedcancer.blogg.se

Den här bloggen skrivs av Mia och Jocke Samuelsson och det här är vår historia: Hösten 2012 så fick Mia besked om att hon hade livmoderhalscancer. Beskedet kom kort tid efter att hon hade fött vårt andra barn, en son som heter Ville. Innan Ville kom till oss så har vi en dotter som heter Stina. Mia dog av sin sjukdom i januari 2015 efter knappa två och ett halvt års kamp. Jag har valt att driva bloggen vidare för att fortsätta berätta vår historia. En historia som inte avslutas med ett dödsfall utan en historia som skapas kontinuerligt av vår familj. Vill ni maila frågor eller liknande gör det på: [email protected]

Just nu så känns det…..

Publicerad 2015-05-26 00:19:34 i Allmänt

……..känns som om bröstet vill invertera sig själv och blotta insidan på revbenen för datorskärmen. Det gör fysiskt ont i hjärtat, så ont att man kan börja fundera på om det inte är en hjärtinfarkt. Ögonen är grumliga av tårar som stör synfältet men som jag låter bero. Det är ett av många ”anfall” av sorg som kommit och gått under hela våren. Skillnaden från tidigare är att jag började skriva när sorgeanfallet inte gick över. Jag hoppas att det kan vara ett sätt att få ur sig sorgen. När sorgen kommer så skulle jag närmast beskriva det som en flodvåg som rullar in mot land och sen sköljer bort allt som kommer i vägen. Det är svårt att överhuvudtaget ta intryck från något annat runt omkring. Kroppen stänger ner allt förutom att fokusera på smärtan i bröstet som ömsom bränner ömsom river upp vad som verkar vara stora sår. När såren väl är öppna så börjar en värme sprida sig. Det är inte den där sköna behagliga värmen som man kan känna när man sitter framför en brasa och vinden tjuter utanför husknuten. Nej det är glödande brännande ilska som börjar sprida sig ut i kroppen. Inte sällan har de här sorgeanfallen slutat med att jag liggandes slår näven med full kraft i golvet samtidigt som jag vrålar rakt ut.

Det är förlösande att skrika och slå ut sorgen. Jag ser sorgen men framförallt de negativa symptomen som ett gift som måste ut ur kroppen. När sorgen mullrar upp genom kroppen så kan man inte bara svälja den, eller varför inte knyta näven i fickan. Det är helt fel väg att gå, man måste låta sorgen komma och den måste ut för jag vill tänka på sorgen som en hink som står under en vattenkran och där hinken är ens kropp och vattnet som kommer ut ur kranen är sorgen. Hinken fylls på undan för undan. Ibland så är kranen på max och då fylls hinken snabbt och ibland så kan kranen mest droppa. Hur än vattenkranen beter sig så måste hinken tömmas. Försöker man sätta på ett lock på hinken så kan man räkna med att vattnet hittar in likt förbannat. Till slut så kommer hinken att spricka av trycket som byggs upp. Jag tror alltså att om man inte tar hand om sina sorger så kommer de förtära en och det kommer ske undan för undan.

Just idag kom jag aldrig dit till att slå näven i golvet, för det är inte varje gång anfallen blir så pass starka att jag ligger däckad på golvet. Idag var en sådan dag till exempel. Jag ramlade inte ihop som ett korthus och den vrede jag kände blev ”bara” lite ljummen. Det är någonstans här som jag plockade upp datorn och började skriva. Nu så har det värsta klingat av och värken har mildrats något.

Jag vill tro att jag red ut den här stormen med, med tom hink och ny vattnad gräsmatta (någonstans måste man göra av vattnet) så är det bara att ställa den under kranen igen och vänta tills hinken blir full igen. Hur lång tid det kommer ta går inte att veta, tio minuter, en dag, två veckor?  

 

//Jocke

Kommentarer

Postat av: Inga

Publicerad 2015-05-26 06:34:00

<3 kram på dig. Förhoppningsvis kommer det att ta längre och längre tid för hinken att bli full, även om den alltid kommer stå där under kranen som droppar. Måste vara skönt att kunna skriva av sig. Va rädd om dig/er.

Postat av: Sofi Tornmalm

Publicerad 2015-05-26 07:02:15

Jocke, du är så klok och resonerar så rationellt! Det låter som en du är en kreativ människa, en skapare. Låt det ta tid, låt hinken rinna över, du hittar egna verktyg för att hantera situationer och förhoppningsvis fylls hinken mer sakta med tiden. Du är så stark! Tänker på er <3

Postat av: Åsa K

Publicerad 2015-05-26 13:11:20

Du skriver så bra Jocke, det får mig att fokusera och ta till vara på dem och det jag har.
Tack för att du delar med dig av tankar och känslor.
Fortsätt kämpa, förhoppningsvis fylls inte hinken lika fort med tiden.
Stor kram och styrka till dig och barnen.

Postat av: Petra Jacobsson

Publicerad 2015-05-26 13:17:40

Jag lider med dig som går igenom detta! Det gör tom ont i min kropp när jag läser hur du känner och vad som händer för dig. Skönt att du iaf kan vattna gräsmattan då och då! Jag tror, precis som du skriver, att kunna få ur dig sorgen är viktigt för att kunna fortsätta leva!

Postat av: Anonym

Publicerad 2015-05-26 15:53:06

💜

Postat av: Jag tror att du bearbetar din sorg på precis rätt sätt för dig. Du har en sån styrka i din sorg och det gör ont i mig att läsa om din sorg men samtidigt ventilerar du och delar med dig. ❤️

Publicerad 2015-05-26 17:05:24

Det gör ont i mig att läsa om din sorg men det måste få va så och jag tror att du gör på precis rätt sätt för just dig i din sorg.❤️❤️

Postat av: M

Publicerad 2015-05-26 20:14:51

Jag önskar att det fanns något att göra, inte bara för dig, men för alla familjer som får leva med sorgen och tomheten efter en saknad familjemedlem. Tyvärr kan ju fina ord, köttgryta och kramar bara göra so much. Jag önskar dig själslig fred, och ork att vara den fantastiska man och far du verkar vara.

Postat av: Therese Götberg

Publicerad 2015-05-27 17:22:11

Tänker på er varje dag! Tack för att du fortsätter att dela med dig av er berättelse och dina kloka tankar. ❤️❤️❤️

Postat av: Anonym

Publicerad 2015-05-27 22:51:30

❤️

Postat av: Johanna Ljung

Publicerad 2015-05-30 22:39:39

Postat av: Petra

Publicerad 2015-06-01 05:57:20

Bra att du får ur det Jocke......men ont gör det, och ont kommer det göra.....men sen om en tid så kommer det ta längre tid mellan tillfällena då hinken fylls på!
Du beskriver så bra hur det verkligen känns, tack för att du orkar dela med dig och sätta ord på den tuffa sorgen. Kram

Postat av: Catharina

Publicerad 2015-07-04 01:19:27

Sorgens alla ansikten....
Det är så jag har fått det beskrivet för mig. Jag tror precis som du Jocke, sorgen måste ut. Du beskriver så otroligt bra!!!! Och ibland känner man kanske att sorgen inte var så tung "den här gången"...man får ett hopp om att... "okay, är jag på väg åt rätt håll nu?". Men så kommer bakslagen. Och jag tror inte det finns några genvägar eller kryphål undan sorgen. Om man försöker låtsas att den inte finns, eller som du beskrev, lägger locket på så tar den sig till slut andra uttryck.

Hoppas ni orkar, du och barnen!

Ta emot hjälp om ni blir erbjudna. Det kan handla om att någon kommer med fikabröd, erbjuder er en båttur, en grillkväll, bara en tyst stund tillsammans.....

Kram!!!!!!!!

Postat av: Anette Holmström

Publicerad 2016-12-27 21:31:02

Läser om hur du beskriver hur det känns när sorgen kommer - känner igen mig helt och hållet i dina ord. Jag och min man Magnus har alldeles nyss förlorat vår älskade dotter Emma Diamond i den fruktansvärda cancern (livmoderhalscancer). 24 år ung och alldeles för tidigt. Sorgen kommer närhelst den behagar och knockar en fullständigt - oavsett tid, oavsett plats.
Tack för att du sätter ord på hur det känns.

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela