livmedcancer.blogg.se

Den här bloggen skrivs av Mia och Jocke Samuelsson och det här är vår historia: Hösten 2012 så fick Mia besked om att hon hade livmoderhalscancer. Beskedet kom kort tid efter att hon hade fött vårt andra barn, en son som heter Ville. Innan Ville kom till oss så har vi en dotter som heter Stina. Mia dog av sin sjukdom i januari 2015 efter knappa två och ett halvt års kamp. Jag har valt att driva bloggen vidare för att fortsätta berätta vår historia. En historia som inte avslutas med ett dödsfall utan en historia som skapas kontinuerligt av vår familj. Vill ni maila frågor eller liknande gör det på: livmedcancer@gmail.com

Hitta tråden igen

Publicerad 2015-03-10 22:47:21 i Allmänt

Hur tar man vid igen, det har gått lång tid sedan jag skrev (med undantag för talet till Mia på begravningen) och livets förutsättningar har ändrats. Jag fick bara en känsla av att nu, nu var det dags att skriva några rader igen, hur mycket, hur långt och om vad känns inte så viktigt. Det var bara läge att skriva.

Att det börjar närma sig två månader sedan dödsfallet och snart en månad sen begravningen känns helt galet. Jag har inte kommit, som jag ser det, närmare någon form av distans till allt som har hänt utan allt är bara upp och ner. Det är verkligen ett vakuum eller en bubbla som inte har tänkt sig att spricka. Det som ger struktur åt dagarna är att barnen måste till skola och dagis och de måste hämtas hem därifrån. Självklart så försöker jag emellanåt att aktivera mig genom olika aktiviteter men soffan och Netflix är fortfarande bästa flykten från smärtan, sorgen, gråten, tyngden, maktlösheten, orkeslösheten, frustrationen, uppgivenheten. Jag vet fortfarande inte hur jag ska komma vidare med livet och hur jag ska skapa ett liv ensam utan Mia. Det känns väldigt avlägset att ha ett ”normalt” liv utan Mia men även utan Cancern och alla sjukhusbesök och allt annat som har följt i kölvattnet av sjukdomen. Det låter kanske konstigt att sakna sjukdomen och allt det den förde med sig men vi levde ändå med ett enda livsmål under knappt 2,5 år, vilket var att få Mia frisk, så när Mia nu är borta så finns en tomhet kvar, en tomhet som ligger på så många plan. Jag saknar inte sjukdomen på det sättet som man saknar sin hund när man är på jobbet men lämnar man allt annat som man normalt sett anser sig själv vara till förmån för sjukdomen så är det ganska naturligt att när sjukdomen försvinner så blir det just ett tomrum. Vem är jag utan Mia och vem är jag som inte behövs för att hålla koll på vart vi ska vara, när vi ska vara och varför vi ska vara? Jag är en egen person med egna åsikter och intressen så visst går det att hitta tillbaka till sig själv det är inte det jag säger. Men när man minimerar sig själv under lång tid till att bara göra det som vi gjorde, leva med cancer, så blir det en period av vakuum efter något sådant här.

Något jag vet att jag är och som inte har ändrats så är det att jag fortfarande är pappa till min två barn, det är en sak som är säker. Ungar, när eller om ni någonsin läser det här så glöm aldrig att pappa älskar er.

 

//Jocke

Kommentarer

Postat av: Sessan

Publicerad 2015-03-11 06:22:52

Jag du Jocke, jag vet knappt vad man ska skriva..
Mer än att jag tycker att du är så himla stark, men det vet du att jag tycker & du vet att jag tänker på er hela tiden <3 <3
Kram till er <3

Postat av: Anonym

Publicerad 2015-03-11 06:41:42

💜

Postat av: Inga

Publicerad 2015-03-11 07:39:53

Va skönt det var att få ett inlägg från dig <3 jag har tänkt på dig och barnen varje dag även om jag inte känner er alls mer än genom bloggen. Sorg tar tid och du måste ge dig den tiden. All styrka till dig i framtiden <3

Postat av: Jenny

Publicerad 2015-03-11 10:53:59

Skönt att höra från dig Jocke. Tänker på dig & barnen. Styrka & kramar! ❤️

Postat av: maria

Publicerad 2015-03-11 11:40:16

Att sörja och hitta nya stigar att gå på det tar tid och måste få ta tid. En klok diakon som jag träffade några gånger när han föreläste för de verksamheter jag drev på den tiden sa alltid att det tar ett år att börja sörja.... Jag tror det stämmer först ska ett år gå och alla de högtider eller andra saker man brukar göra tillsammans bearbetas. Sen ska nya "seder" utvecklas och man ska hitta en ro i det nya livet. Just det här när någon är så sjuk länge och sen lämnar jordelivet ger ju en tomhet på så många plan. Både den djupa saknaden av en älskad nära men också all tid som man tillbringat tillsammans på olika vårdinrättningar mm. Mitt i all sorg så är det kanske bra att vissa rutiner finns kvar som att barnen ska till skolan mm.... Det är så underligt för när man är i sin bubbla så känns det som om hela världen stannar men det rullar vidare där utanför som om inget hänt. Jag hoppas innerligt att du och barnen får stöd från era nära och vänner-det behövs mer än någonsin när livet förändrats så!!

Postat av: Anonym

Publicerad 2015-03-11 15:10:20

Du har förlorat en del av ditt hjärta och en stor del av din trygghet. Det ni skapade tillsammans och den verklighet ni levde i var guld värd för er båda. Vem kan planera in sjukdom, behandlingar och död i sina liv och ändå få en vardag kärleksfull, glädjefylld och med framtidstro? Ni två gjorde allt som stod i er makt för att nå dithän, ni gav oss som följde er så mycket gott. Ni hade hela tiden varandras bästa för ögonen. Det kommer en tid när du och barnen får känna lycka igen. Fram till den dagen så tillåt dig att sörja, vara förtvivlad, känna dig otillräcklig.. Du gör allt du förmår och ingenting mer behövs. En kort stund av glädje varje dag är ett steg på väg fram.

Postat av: Helen

Publicerad 2015-03-11 18:26:25

Vad skönt att höra livstecken från dig. Jag har ofta skänkt dig och barnen en tanke, och ser med tillförsikt fram emot att få läsa om er framöver.

Postat av: Helen

Publicerad 2015-03-11 18:33:59

Vad härligt att få lite livstecken från dig! Jag ser med tillförsikt fram emot att få fortsätta följa dig och barnens vardag framöver.
En bamsekram till Er!

Postat av: Madde

Publicerad 2015-03-11 18:42:57

Tänker på dig och barnen💗... All styrka till er💗...

Postat av: Lina&Martin

Publicerad 2015-03-11 18:56:26

All styrka till er! Dagarna blir ljusare💜

Postat av: Anonym

Publicerad 2015-03-11 20:17:51

När tiden är inne byter du ut Netflix mot andra möten. När den tiden är inne känner du det. Vilken tur Netflix finns just nu så du kan fara iväg, kroppen är fantastisk på många vis och det är nog det du behöver just nu. Har varit med och hejat längs vägen och tänker att hejarklacken finns där fortfarande Jocke.

Postat av: Frida

Publicerad 2015-03-11 21:43:47

Tack för att du är tillbaka. Känner er inte men följt eran resa på bloggen genom barnen på samma fsk. När jag ser eran fina son med de blå vackra ögonen så vattnas mina ögon med tanke på er. Sorg tar tid Jocke och alla hanterar den olika sätt. Mina tankar är hos er dagligen
Kram

Postat av: Petra Jacobsson

Publicerad 2015-03-11 21:47:02

Jag har kikat in på bloggen nästan varje dag, undrat hur ni har det o tänkt på hur konstig o overklig er vardag måste vara när en av pusselbitarna nu saknas! Jag kan inte ens sätta mig in i hur tufft o sorgset det är för er! Jag tycker du gör rätt i att ta det lugnt om dagarna o mest slappa framför an etflix. Att landa tar tid o låt det få ta den tid det tar!

Postat av: lena

Publicerad 2015-03-11 22:14:33

Sorgen tar sin egen väg, den försvinner aldrig men man lär sig (eller är tvungen) att gå bredvid den.
När jag miste min man i cancer kom jag i kontakt med Vimil ( vi som mist någon mitt i livet) jag vill därför tipsa om det.
Träffas i olika delar av landet samt en grupp på facebook där man kan ventilera känslor med de som varit och är i samma situation . Det har varit och är min livlina.
Om du orkar så gå in på vimil.se och läs.
Stor kram till dig./ lena

Postat av: Eva

Publicerad 2015-03-12 09:17:39

Tack för att vi får höra av dig igen. Tänker på er ofta fast jag aldrig har träffat er. Låt sorgen ta sin tid, förstår att livet ter sig tomt och meningslöst just nu konstigt vore det ju annars.

Postat av: virre

Publicerad 2015-03-12 11:26:21

hejsan, härligt att se att du skriver av dig lite. det är sunt och vad som sen skrivs och hur det skrivs är inte så viktigt. att ventilera är det viktigaste. det va kul att se dig om det ändå va som snabbast här om dagen och det va kul att leka med barnen. kramar till er så ses vi snart igen även om det bara är en vink genom fönstret

Postat av: Tessan

Publicerad 2015-03-12 20:51:47

Skönt att få läsa några rader från dig. Låt det få ta tid Jocke och tillåt dig sörja. Ni finns i mina tankar. Stor kram.

Postat av: Helen

Publicerad 2015-03-13 20:22:04

Jag är så otroligt glad över att du ändå hittar en bit av tråden. Jag kan inte släppa erat öde och jag hoppas du vill fortsätta skriva för man går och funderar. Och sedan som jag skrivit förut är det en stor hjälp att skriva.
Vet inte vad du har för intressen men kanske träning skulle hjälpa dig. Att hitta fokus på något som man konkret kan hålla fast vid. Jag har själv mått dåligt och då har träningen hjälpt mig att hitta tillbaka.
Hoppas du hittar flera trådar och låter oss vara med dig och barnen.
Det du är med om är så otroligt smärtsamt att orden inte räcker till.
Kram till er alla och även många tankar på din fina fru.

Postat av: Prenumerant

Publicerad 2015-03-13 22:02:12


Kramar dina ord 💜

Postat av: Catharina

Publicerad 2015-03-13 22:17:52

Jag har tittat in här då och då för att se om du skrivit något.

Det är inte konstigt att det blir ett vakuum, ett tomrum och kanske t o m en "Vem är jag NU?-känsla". Men precis som du skriver är du pappa till era fantastiska barn. OCH du är en av de människor som hela tiden fanns där för Mia. Du är värld all kärlek i världen också ifrån DIG SJÄLV.

Sorg tar tid och ingen kan tala om för någon annan varken hur, hur länge eller på vilket sätt man ska sörja. Det är så individuellt.

Jag hoppas att ni orkar vidare, du och barnen, kanske behöver ni göra NYA hjulspår så småningom men inte heller när det gäller detta kan någon annan avgöra tidpunkt eller tillvägagångssätt.

Sorgen smärtar och man vill kanske bara ur den fort som bara den. Men den behöver få ta den tid den tar.

Har saknat dina inlägg här. Har full förståelse för om du inte orkar.

Men skriv om du känner för det.

Tänker på er varje dag fastän jag inte känner er. Går in NÄSTAN varje dag för att se om du skrivit något.

Era barn har den bästa pappa de kan få. Och DU har den bästa Jocke du kan få. Med tiden kommer du att finna honom igen.

Postat av: Anonym

Publicerad 2015-03-14 23:51:14

Även om man för evigt lever med saknaden av en älskad anhörig någonstans djupt inom sig så innebär varje vardagligt bestyr, varje samtal med familj och vänner, varje ensam stund och varje tänkt tanke ett litet, litet, litet steg ut ur det vakuum du beskriver. Det tar tid och kräver många små steg, men på sikt släpper vakuumkänslan - jag lovar.

Många varma tankar

Postat av: lenis

Publicerad 2015-03-15 22:41:23

Du är en käpe! Det bästa man kan göra är just det du gör ta små små steg frammåt våga känna efter och ta dagarna som dom kommer.
Du är en sådan vardags hjälte inte bara för att du kämpar och tar dig framåt utan för oss som du tillåter få vara med i ditt öppna hjärta och inte minst för dina fantastiska barn! Käpa och kriga på! Många styrkekramar

Postat av: Milla Larsdotter

Publicerad 2015-03-16 08:28:24

*håller om* Ja du Jocke, det suger verkligen! Kändes otroligt skönt att "se" dig skriva igen. Du fattas oss också.<3

Postat av: Helena

Publicerad 2015-03-16 19:39:29

Tänker på er ofta. Låt sorgen ta sin tid, förstår att livet ter sig tomt och meningslöst just nu konstigt vore det ju annars. Sorgen tar och måste få ta sin tid. Kämpa för barnen i dom finns Mia! Kramar med styrka till Er.

Postat av: Hanna

Publicerad 2015-03-17 09:00:43

Tänker på er ofta om hur ni har det och mår?
Så himla fin begravning och brevet du skrev var så fint. Kan tänka mig att varje dag är en kamp. Kämpa på Jocke och ta en dag i taget. Din fina relation till dina barn som man såg tydligt i kyrkan ni är så fina. Kramar i massor till dig o barnen.

Postat av: Ulrika svedbo

Publicerad 2015-03-17 19:58:34

Tänker på er ❤️❤️❤️

Postat av: Malin W

Publicerad 2015-03-17 20:17:41

Jocke... Inga ord! Du är grym!
Stark som få och en underbar pappa!
Kram

Postat av: Anonym

Publicerad 2015-03-23 20:42:35

Jadu, vad ska man säga ??? Att på nåt sätt get back on track är nog en uppgift för dem få men dock ej omöjlig, men en svår uppgift är det. När man läser eran / din blogg så blir man mer än imponerad över din styrka, hur du orkar med denna resa. Visst, du måste, dina barn kräver det, men du är ju människa som alla oss andra. Ett stort gäng styrkekramar till dig Jocke.

Postat av: Elin Alenteg

Publicerad 2015-03-25 07:54:58

Kramar!

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela