En storm....
...rörde upp sig efter Mias inlägg i förrgår, både här på bloggen och på sociala medier. Jag vill att ni ska veta att jag är helt mållös över att så många skriver så mycket fint. Det är inte bara det att ni känner en sorg över att den väg som har varit uttstakad en tid alldeles straxt kommer ta slut för Mia, många har skrivit om att de blivit berörda så pass att de blivit bättre människor genom att läsa om hennes kamp.
Det för mig känns som något väldigt stort och skänker mig värme och någon form av tröst. Det helvete som framförallt Mia har gått igenom de sista åren känns ändå någonstans inte lika meningslös om nu våra texter här kan ha bidragit till att någon annan lärt sig bli lyckligare (i någon form av mening) och uppskatta sig själv och det/de man har omkring sig. Vi hade ju upplevt helvetet i vilket fall som helst menar jag.
Mia berör många, har alltid gjort, så länge jag har känt henne så har hon alltid varit den starka positiva kraften som vänner, sambo ( läs jag), make (läs jag), i idrotten etc kunnat se upp till och känna ett stöd i. Att hon gör det fortfarande när dagar verkligen är räknade känns bara så Mia! När Stina och Ville blir äldre så kommer jag få dem att förstå att deras mamma var en stor människa, det som alla ni har skrivit här på bloggen kommer givetvis vara ett fantastiskt vittne på att deras mamma var en sann stålkvinna som hade ett fantastiskt stort hjärta och lämnade få oberörda.
Så därför säger jag tack till alla er som hjälper Stina och Ville att förstå att deras mamma verkligen är något utöver det vanliga.
//Jocke
