Åtta år sedan
Kärlek är vänskap som har fattat eld. Den är tyst förståelse, ömsesidigt förtroende, att dela och förlåta. Kärleken är lojalitet i medgång och motgång. Den nöjer sig med det som inte är perfekt och tillåter mänsklig svaghet. Löftet att ingå äktenskap är också ett löfte att behålla tanke och hjärta öppna för varandra. Att varken ord eller brist på ord skall tillåtas bringa tystnad mellan er. Hindren skall ni tillsammans övervinna. Vårda nu ömt era drömmar, med livslång respekt för varandra. Glöm aldrig det löfte om trohet för livet som ni nu har avlagt. Lev med varandra i inbördes aktning, kärlek och förtroende, och besinna ert ansvar mot kommande släkten.
Det var en torsdagseftermiddag den 9:e augusti 2007 och vi var samlade på Baldersnäs Herrgård i Dalsland. Vi stod på en liten kobbe nere vid Laxsjön, solen lös så vattnet glittrade och det var faktiskt sådär svenskt lagom varmt i luften. Man kan tro att jag hittar på det för sommaren 2007 hade en hel del att önska vädermässigt om jag kommer ihåg rätt. Men just den här dagen när vi stod där och tittade varandra så djupt i ögonen så allt annat försvann så lös solen för oss. Det kan jag svära på än idag att så kändes det och jag tror att alla som var med fortfarande kan känna likadant. Orden ovan är en del av det som vigselförrättaren anförde under ceremonin därute på kobben. Vår närmsta familj, släkt och vänner var samlade för att bevittna när vi skulle bli man och hustru och jag tror alla njöt av den otroligt fina och vackra stunden som vi hade där på Herrgården.
Det är på dagen åtta år sedan vi gav varandra löftet att älska varandra i nöd och lust. Vi hann leva i knappt fem år i lust och resterande i övervägande nöd. Men vi svek aldrig löftet om kärlek till varandra, det gjorde vi aldrig.
Att kärleken är en lojalitet i både med och motgång är något som vi utan några som helst tvivel levde efter. Att sluta vara lojala mot varandra eller mot våra barn genom att vända varandra ryggen hade inte enbart betytt ett brutet löfte från den dagen för åtta år sedan, det hade även betytt att vårt redan skakade familjeliv hade brutit samman i fullständigt kaos. Vi lät heller aldrig ord eller brist på ord komma emellan oss, vi kommunicerade alltid med varandra även om det ibland bara var att hålla handen i sjukhussängen eller sitta uppe en hel kväll och prata om allt från våra barn till hur det skulle bli när Mia inte längre skulle vara med oss.
Jag kommer för alltid att högakta vårt äktenskap som något av det finaste jag fått tagit del av. Jag kommer alltid respektera dig Mia och jag bär min vigselring som ett tecken på den otroliga vördnad jag känner inför dig. Jag vet att du är med mig när jag går vidare genom livet för att hitta mina egna vägar och du kommer applådera, skratta, gråta men framförallt respektera min val som jag nu gör men även respektera de val jag kommer göra i framtiden.
Det är livslång respekt och förbi det…..
//Jocke
