livmedcancer.blogg.se

Idag är det fem månader sedan det hände. Fem månader av ett brinnande glödande helvete. Det var någon timme eller så innan klockan skulle gå över kl. 24 och bli den 22:e januari när Mia lämnade mig kvar här. Vi var där, jag, Mias föräldrar och hennes syster, i sjukhusrummet samlade runt henne när färgen försvann från hennes ansikte och hennes andning slutade. Smärtan som kom över mig ja säkert alla oss som var där var ofattbar. Det spelade ingen roll att vi vetat i cirka sex månader att den här stunden skulle komma. Det var likt förbannat en så ofattbar smärta som träffade mig när jag sittandes bredvid henne, hållandes på hennes underarm ser hur Mia försvinner från hennes egen kropp. Jag grät okontrollerat för slutet var just där och då och det var så definitivt på ett otroligt grymt sätt. När jag för drygt sju år sedan stod och tittade henne djupt i ögonen och lovade att älska henne tills döden skiljer oss åt så kunde jag aldrig föreställa mig att döden skulle komma och slita isär oss på det här sättet och så mycket i förtid. Men nu så stod jag ändå där bredvid Mias sargade kropp, ensam, lämnad. Allt för att någon jävla cancer tyckte det var nödvändigt att sänka den otroligt starka och självständiga kvinna som jag älskade så fruktansvärt mycket. På något sätt vill man väl alltid hålla kvar i dem man älskar och avsked är alltid något som är jobbigt, i alla fall om du frågar mig. Men ett antal timmar tidigare den dagen så tog jag mig mod att säga till henne det jag fruktade att säga mest av allt;

Älskling, det är ok att släppa taget nu, du har kämpat tillräckligt. Du behöver få vila…..

Jag vet inte om hon hörde mig för hon låg i någon form av sömn/medvetslöshet sen ett tag tillbaka. Men om jag får tro så hörde hon mig och hon visste att jag hade gett henne min välsignelse att hon inte behövde kämpa mer, inte för min skull i alla fall. Att säga de orden var fruktansvärt men jag vet att hon vet vad jag menade med att säga det.

Fem månader av helvete har det varit helt klart, den process och det efterspel som varit efter bortgången har bitvis varit bisarr ur många aspekter. Att jag som är en person som alltid har haft en glöd, en passion i det mesta jag tagit mig för kände inte igen mig själv. Jag kände mig som ett tomt skal utan några förmågor överhuvudtaget. Det fanns ingen glöd, ingen glädje, inget jävlar anamma som tidigare alltid hjälpt mig prestera saker jag trott var omöjligt. Ett tomt grått skal det var vad jag var. Det helvete som vi levt med i knappa två och ett halvt år innan kändes som en havsbris i förhållande till vad jag kände efter hennes bortgång.

Men jag skulle ljuga om det inte funnits ljuspunkter under den här tiden. All den omtanke, kärlek och respekt som jag känt från omvärlden är något som faktiskt får mig att häpna. Jag har så otroligt många människor att tacka för så mycket. Om det så är en kommentar på bloggen som hjälp med matlagning när det behövts som mest så är det otroliga handlingar oavsett. Det är inte just handlingen i sig utan den omtanke som finns bakom. Jag skulle så gärna kunna träffa alla människor som tänkt på oss, pushat oss, hjälpt oss på alla tänkbara och otänkbara vis (vissa kanske inte ens vet att de har bidragit) och titta alla i ögonen och säga att tack för du gjort skillnad, på riktigt!

Jag har ibland tänkt på att det aldrig kommer gå att återgälda allt som vi fått från kända och okända människor. Nästa tanke blir då att de handlingar som människor har gjort är av sådan karaktär att det är inte meningen att det ska återgäldas, de är helt enkelt en gåva till oss. Jag kan inte annat än att ta emot alla tankar, handlingar och andra fantastiska initiativ och känna tacksamhet för det. För det har gjort och gör skillnad. Idag kan jag våga titta ut genom fönstren när jag gått upp på morgonen efter ytterligare en natt med alldeles för lite sömn (ja sömnen lyser oftast med sin frånvaro) och ändå känna att det här kommer bli en bra dag. Att få känna den känslan igen är fantastisk! Jag vet även att min kära fru är med mig och jag kan känna att hon ler hela hon för att jag kan börja tänka och känna positiva saker igen.

//Jocke

Igår var det en stor dag för igår var det skolavslutning för Stina. Hon har gladeligen berättat under veckan om förberedelserna de har sysslat med inför avslutningen. De har tränat danser som ska visas upp och de har repat låtar som ska sjungas så starkt att hela området inte kan ta miste på att just idag är det avslutning. Väl där så bänkade jag mig tillsammans med Ville och barnens farmor på ett par väl avvägda platser. Avslutningen började och in kommer Stina glad och förväntansfull tillsammans med alla klasskamrater och de tar plats på ett podium i lokalen.

Det här är såklart frid och fröjd och jag njuter av att vara på avslutning. Men någonstans under programmet så börjar det smärta i bröstet och jag står faktiskt där mitt bland folket med tårar i ögonen och tänker att vi borde ha varit en person till här. Den saknaden blir väldigt påtaglig och ett tag var det den enda saken som jag tänkte på.

Här hade det varit så lätt att bara gräva ner sig i den känslan och låtit resten av skolavslutningen gått åt helvete genom att Stina hade haft en pappa som varit frånvarande och egentligen inte varit där överhuvudtaget. Men jag valde att fokusera på vad Stina och de andra barnen gjorde och fick till slut bukt med de negativa känslorna. Det är just det där med valet som gör det hela väldigt intressant. Jag resonerar så att jag själv har ett val i hur jag ville att den här skolavslutningen skulle bli hos mig. Antingen fokusera på Stina och de andra barnen och glädjas ihop med de andra föräldrarna. Eller så väljer jag att fokusera på de negativa känslorna och då gå in i mig själv.

Att jag kommer bära negativa och oproduktiva tankar med mig även framåt sett är troligen oundvikligt. Det är något som har blivit en del av mig på grund av den historiska ryggsäck som jag ständigt bär med mig. Men det är vad jag gör med de tankarna som är viktigt. Jag är skyldig mig själv men i väldigt hög grad Mia men även mina barn att verkligen reflektera över hur jag vill bli påverkad av allt det negativa som varit.

Att ta skolavslutningen som exempel blev väldigt bra för där i kyrkan gjorde jag ett aktivt val (det lät nästan religiöst märkte jag) att inte låta sorgen påverka mig utan fokusera på min dotters allra första skolavslutning, det var väldigt roligt att vara där.

Jag tror att man kan applicera den här situationen på andras situationer och livsöden. Frågan är hur vill jag bli påverkad av det som händer runt i kring mig? Att Mia dog en alldeles för tidig och smärtsam död är ett faktum och det finns inget jag kan göra åt det nu. Det jag kan påverka är hur jag vill leva resten av mitt liv. Ska jag leva det i skuggan av den ångest, maktlöshet och sorg som de sista åren har ärrat mig eller ska jag tillåta mig själv att lyfta blicken uppåt och tillsammans med mina barn gå framåt? Jag vet vad Mia tycker i den frågan, för vi hann faktiskt prata en hel del om det liv som jag och barnen behövde forma utan henne närvarande. Jag vill knappt tänka på hur arg hon skulle vara om jag hade valt att lägga mig i soffan och tittat upp i taket resten av mitt liv. Hon hade spänt sina klarblåögon i mig, ögon som förresten förvandlades till stål när hon var förbannad, och dragit upp mig från soffan och sen lyft mig i kragen så fötterna hade lättat från golvet. Sen hade hon sagt med knivskarp röst

”för i helvete Jocke, nu går du och gör något!”

Att jag vet vad hon tycker så är det så mycket lättare att stå på avslutningen och välja det positiva före det negativa. För jag vet att jag har hennes välsignelse. Den välsignelsen jag fått av henne är jag henne så enormt tacksam för. Har svårt att beskriva den tacksamheten med ord faktiskt.

//Jocke

……..känns som om bröstet vill invertera sig själv och blotta insidan på revbenen för datorskärmen. Det gör fysiskt ont i hjärtat, så ont att man kan börja fundera på om det inte är en hjärtinfarkt. Ögonen är grumliga av tårar som stör synfältet men som jag låter bero. Det är ett av många ”anfall” av sorg som kommit och gått under hela våren. Skillnaden från tidigare är att jag började skriva när sorgeanfallet inte gick över. Jag hoppas att det kan vara ett sätt att få ur sig sorgen. När sorgen kommer så skulle jag närmast beskriva det som en flodvåg som rullar in mot land och sen sköljer bort allt som kommer i vägen. Det är svårt att överhuvudtaget ta intryck från något annat runt omkring. Kroppen stänger ner allt förutom att fokusera på smärtan i bröstet som ömsom bränner ömsom river upp vad som verkar vara stora sår. När såren väl är öppna så börjar en värme sprida sig. Det är inte den där sköna behagliga värmen som man kan känna när man sitter framför en brasa och vinden tjuter utanför husknuten. Nej det är glödande brännande ilska som börjar sprida sig ut i kroppen. Inte sällan har de här sorgeanfallen slutat med att jag liggandes slår näven med full kraft i golvet samtidigt som jag vrålar rakt ut.

Det är förlösande att skrika och slå ut sorgen. Jag ser sorgen men framförallt de negativa symptomen som ett gift som måste ut ur kroppen. När sorgen mullrar upp genom kroppen så kan man inte bara svälja den, eller varför inte knyta näven i fickan. Det är helt fel väg att gå, man måste låta sorgen komma och den måste ut för jag vill tänka på sorgen som en hink som står under en vattenkran och där hinken är ens kropp och vattnet som kommer ut ur kranen är sorgen. Hinken fylls på undan för undan. Ibland så är kranen på max och då fylls hinken snabbt och ibland så kan kranen mest droppa. Hur än vattenkranen beter sig så måste hinken tömmas. Försöker man sätta på ett lock på hinken så kan man räkna med att vattnet hittar in likt förbannat. Till slut så kommer hinken att spricka av trycket som byggs upp. Jag tror alltså att om man inte tar hand om sina sorger så kommer de förtära en och det kommer ske undan för undan.

Just idag kom jag aldrig dit till att slå näven i golvet, för det är inte varje gång anfallen blir så pass starka att jag ligger däckad på golvet. Idag var en sådan dag till exempel. Jag ramlade inte ihop som ett korthus och den vrede jag kände blev ”bara” lite ljummen. Det är någonstans här som jag plockade upp datorn och började skriva. Nu så har det värsta klingat av och värken har mildrats något.

Jag vill tro att jag red ut den här stormen med, med tom hink och ny vattnad gräsmatta (någonstans måste man göra av vattnet) så är det bara att ställa den under kranen igen och vänta tills hinken blir full igen. Hur lång tid det kommer ta går inte att veta, tio minuter, en dag, två veckor?  

//Jocke

I hela mitt liv har jag fått upp bilder inuti mitt huvud om hur jag skulle vilja göra i vissa bestämda situationer. Till exempel när jag var liten och gick ut på fotbollsplanen inför en match så hade jag redan sett bilden av hur vi vann matchen, jag skulle göra den perfekta brytningen eller sätta avgörande målet. När jag har varit ute och haft gig med något band så har jag alltid tänkt igenom konserten och sett hur det kommer se ut när vi går ut på scen, hur mycket folk det kommer att vara etc. Jag vet inte riktigt varför jag undermedvetet skapar en bild för att sedan visa upp den för mitt medvetna jag men det är helt enkelt så jag fungerar.

Jag spelar även upp redan inträffade händelser i mitt huvud och ändrar på scenariot till hur jag tycker jag borde ha reagerat och handlat. Allt för att bli bättre till nästa gång. Den här företeelsen har jag nog lyckas ändra på en del för jag märkte att det ofta blev ganska negativt för mig eftersom jag helt logiskt inte kan ändra på historien.

De bilder som ploppade upp i huvudet titt som tätt upptäckte jag ganska snart fungerade väldigt bra på det sättet att jag skärpte mig och jobbade ännu hårdare för att uppfylla den bilden jag hade i huvudet och att bilden skulle bli verklighet. Jag började, relativt spontant skulle jag säga, sätta upp målbilder för olika pågående livsprojekt.

Jag satte upp resultatmål i ämnen i grundskolan, jag satte upp mål att jag skulle bli fotbollsproffs (handen på hjärtat hur många 10 åringar vill inte det). När jag hittade musiken ordentligt någonstans vid 12-13 års ålder såg jag mig själv åka över hela världen och spela men ävenleva gott på det. Om sanningen ska fram så har väl den målbilden inte släpp sitt fasta grepp om mig än…..

Vad är då en målbild egentligen? Jag anser att en målbild är en positiv visualisering där man visualiserar och föreställer sig att man redan har uppnått det man önskar. Målbilden ska vara motiverande, kännas tydlig och konkret men även uppnåbar. När man sen hittar en sådan målbild och har den klar för sig i sitt huvud så kommer man automatiskt att jobba mot den målbilden, både medvetet och undermedvetet.

”….och varför försöker han leka mental coach och varför skriver han om det här….?”  Det är kanske inte en helt orimlig fråga som någon av er som läser detta har nu.

Men det här sättet med att visualisera bilder, mål, tillstånd och att kunna hantera att ens fru är allvarligt sjuk i cancer har varit ett av de största hjälpmedlen för mig när det har gått tungt för oss. Det har hjälpt mig att hålla mig på banan för att utrycka mig slarvigt, för när det fanns situationer då det var så kärvt att man var på väg att hämta spaden för att gräva ett så djupt hål så att man aldrig skulle kunna komma upp igen när man väl hoppat ner, då kunde jag plocka fram just den bilden som gjorde att jag kunde motstå den frestelsen. Den var en stadig vän att hålla i handen när det blåste riktigt hårt. Jag har genom de här åren haft en del olika bilder och visualiseringar men det är en som jag känner starkare än andra för. Jag tror jag har skapat den just för att den ska skänka mig styrka. Jag föreställer mig helt enkelt en skinande staty gjord i blänkande stål likt en romersk skulptur med avbild av något som skulle kunna vara kjejsaren av Rom. Det blåser det upp till storm, vinden piskar statyn urskillningslöst och regnet öser ner och är med vindens hjälp dödliga projektiler som studsar verkningslöst mot statyns glänsande yta, det kommer flodvågor som slår emot statyn med en rungande kraft, en sån kraft som skulle kunna få vem som helts att slås medvetslös. Ljudet är öronbedövande och de hotfulla stormmolnen skulle kunna gå att skära med kniv. Men vad som än händer så står statyn där orubblig, skinande och fläckfri. Jag är den statyn och ovädret är allt vi har behövt stå ut med. Lyssnar man riktigt noga så skriker vinden cancer och åskan mullrar död. Det är den här statyn jag har plockat fram när jag var tvungen att gå upp ur sängen och skicka ungarna till dagis och skola trots kroppen skrek så högt den kunde av utmattning. Det var den bilden jag tog fram efter otaliga undergångsbesked av läkare och vi ändå var tvungna att kämpa vidare. Kämpa för vår egen men även för våra barns skull.

Den bilden är varken positiv, motiverande eller uppnåbar vilket medför en konsekvens att jag försöker leva upp till en målbild som inte går att leva upp till. Men någonstans så har pressen inte sällan känts övermänsklig och då antar jag att det krävs en övermänsklig bild för att jag ska kunna lura mig själv att gång på gång försöka uppnå den. Jag imponeras av bilden eftersom den är så stark men samtidigt skulle jag vilja kunna sätta upp en rimligare bild som både är positiv, motiverande och uppnåbar. Den tiden är inte här nu men jag kan bara knäppa händerna och hoppas att jag kan hitta styrka att skapa mig en ny när tiden är mogen.

//Jocke

Idag har det varit Valborgsfirande. Detta har firats med fantastiska grannar som bjöd på Pizza till allas förtjusning och sedan en promenad ner till elden. Det var även det trevligt och Stina träffade så klart massor med kompisar som var där. Känns som Valborg är stort i Stinas värld, jag kan både ha och mista att se elden men för Stina fanns inte mycket till alternativ. Själv uppskattar jag bra sällskap och det fanns ju så det var bra.

Väl hemma och ungarna ligger i säng så kommer en skarp känsla av tomhet, det drar åt i bröstet som ett skruvstäd. Jag har haft den här känslan förr men jag tror inte jag har beskrivit den här.

Saknaden gör sig påmind när allt tystnar. När stojet och bestyren har klingat av ja då sitter jag här själv och då kommer tankar, känslor, förnimmelser och saknad. Här kommer alla känslorna på en och samma gång för att citera Per Gessle (hur bra det citatet nu är….). Men det är faktiskt så det är, det börjar som en känsla i bröstet, en känsla av tomhet som sedan sprider sig i kroppen och tar över andra i grunden positiva känslor och tankar. En realtidsåtergivning av en jobbig, smärtsam och plågsam stund.

//Jocke

Ja nu börjar det närma sig tre månader sen den i särklass värsta dagen i mitt liv. Det var den dagen allt rasade, när det inte gick att göra någonting mer. Det var en så slutgiltighet i ögonblicket när Mia drog sitt sista andetag och jag går sönder varje gång jag tänker på när jag sitter bredvid henne och bokstavligen ser henne försvinna från mig. Det ögonblicket är så ångestfyllt och har ärrat mig så pass att jag ibland tror att bilden är tatuerad på insidan av mina ögonlock. Jag blir inte bara ledsen när den bilden kommer upp, jag mår direkt fysiskt dåligt….. Jag saknar fortfarande distans till allt det här men jag försöker inte vara så hård mot mig själv utan jag tillåter mig vara där jag är.

Tänkte berätta lite om hur tiden närmast efter dödsfallet har varit för mig. Det som senare kom att kallas isberget av min terapeut var i själva verket min så kallade vardag där allt var upp och ner. Surrealistiskt är bara förnamnet. För det första så vid ett dödsfall så dras en administrativ och byråkratisk process igång som säkerligen skulle få många att krokna bara av det. Bland de första saker jag behövde ta tag i var att påbörja planerandet av Mias begravning. Är det verkligen rätt prioritering tänker ni kanske? Prioritering har inget med saken att göra blir svaret för begravningen måste vara gjord inom en månad från dödsfallet och med tanke på att man behöver boka kyrka, kolla om prästen kan och att det kan vara viss leveranstid på vissa vitala delar i en begravning, till exempel kista, så var det bara att kavla upp ärmarna tämligen omgående och dyka ner i skiten.

För det andra så medan jag höll på med det arbete var jag fullständigt nedbruten på alla plan. Jag var fullständigt dränerad på all energi, depåerna hade egentligen varit slut för länge länge sen, jag var förkrossad av sorgen, och jag var så fruktansvärt ledsen för mina barns skulle och det helvete som jag måste leda dem igenom. Det blev för mycket så en fullständig krasch var ett faktum. Jag har aldrig varit med om en större utmatthet, det finns inte ord som kan beskriva den känslan. Jag var bortom trötthet och utmattning, bortom sömnbrist ja bortom allt. Att behöva samla kraft för att överhuvudtaget orka resa sig från köksstolen då vet man att det är illa. Jag förstår faktiskt inte hur jag ens orkade tilltala barnen och än mindre få iväg dem till skolan och dagis. Det var mitt enda mål att jag verkligen skulle klara och det var att ge ungarna frukost, se till att de fick på sig kläder och sen att de kom i tid. När jag kom hem efter att ha skjutsat iväg dem så kunde jag lägga mig i soffan och sen låg jag där resten av dagen. Då gjorde jag något som jag inte gör vanligtvis. Jag flydde. Jag flydde in i filmens värd. Det var så skönt att bara få försvinna bort där ett tag. Även om jag kanske bara tittade förbi TVn så fanns ett sällskap och en fantasivärld som inte hade något med min verklighet att göra. Jag kan inte säga nog hur jävlig den där tröttheten var.

Sen kom begravningen till slut…… Alla kan säkerligen föreställa sig digniteten i den smärtan som fanns så det lämnar jag. Men mitt i allt så fanns det en kärlek i luften som värmde. Jag känner att begravningen blev precis så som Mia ville ha den. Hon visade än en gång prov på sin styrka när vi satt veckorna innan hon dog och planerade begravningen. Hon var med och bestämde de stora dragen och därför finns ett lugn hos mig att det verkligen blev som hon ville ha den.

Jag har förstått att många har begravningen som någon form av brytpunkt. En brytpunkt för att gå vidare och gå in i någon ny fas där vardagen ska återkomma. Jag själv har jag svårt att se det så för jag levde och lever fortfarande varje sekund mitt i konsekvenserna av att Mia inte är hos oss längre. Jag går dagligen förbi henne kläder som hänger på hennes klädhängare, hennes skor står kvar i hallen som om hon vilken minut som helst ska gå ut och hämta posten. Det kommer reklamutskick i hennes namn och en och annan säljare har ringt och sökt henne. ”nej hon är inte inne hon har gått bort” blir mitt svar och man verkligen hör hur säljarens annars väldigt sköna kontorsstol plötsligt blir som en spikmatta. ”oj ursäkta då tar vi genast bort henne ur våra register” säger de med ett lagom krystat tonläge. Jag klandrar dem inte, de gör bara sitt jobb men det gör inte situationen mindre obekväm för det.

Som jag nämnde ovan så satte min terapeut ord och bild på mitt vakuum i och med att hon myntade begreppet isberg. Jag tycker det känns som en träffande beskrivning. Jag hade slutat fungera, jag var så långt ner på skalan att jag tyckte allt var grått. Det var svårt att hitta nyanser i mitt sinnestillstånd förutom när det gick från grått till svart och jag grät okontrollerat. De situationerna har jag själv valt att kalla anfall av den anledningen att det känns precis som det. Tänk er själva stå och plocka ur diskmaskinen och så helt plötsligt mullrar sorgen upp från bröstet med sådan kraft att jag inte kan stå på benen. Jag överdriver inte när jag säger att jag bokstavligen faller ihop, tårarna sprutar, hela kroppen skakar och jag hyperventilerar. Det gör så fysiskt ont att få de där anfallen att jag har svårt att jämföra det med någon annan smärta.

Den uppmärksamme läsaren har noterat att jag har skrivit om allt i imperfekt vilket då bör följas upp av frågan; ”är du inte i samma situation längre?” Svaret blir både ja och nej. Jag har för mig själv valt att lägga hela skiten i två korgar. I den ena lägger jag min utmathet, orkeslöshet, mina övriga fysiska besvär såsom konstant migrän och ont i kroppen i övrigt. I den andra läger jag min sorg, saknad, ilska och alla andra känslor. Den första korgen väljer jag att tackla som en konsekvens av två och ett halvt år (!!!) av slit, stress, press, oro och ångest som tar ut sin rätt på min kropp. Den är helt enkelt åt helvete slutkörd och har varit det under en mycket lång tid. I den andra så återfinns känslor som att min alldeles fantastiska Mia, min älskade älskade fru och den helt otroligt fina mamma till våra barn dog på ett så fruktansvärt sätt. Jag har valt att göra så för att det inte ska bli för övermäktigt att hantera för mig. Sen vet jag såklart någonstans att det inte är så enkelt för vad som händer i den ena korgen spiller över på den andra och vice versa. Så svaret blir som så att ja min första korg är lättare att bära nu. Jag har återfått en del energi och kan nu slippa mobilisera kraft att gå upp ur sängen för att göra frukost till ungarna. Jag kan gå en promenad utan att bli helt vimmelkantig och få yrsel. Den känslan är jätteskön, att ändå kunna titta i backspegeln och konstatera att ”ja det går faktiskt framåt”. Sen har jag inte tömt den korgen på långa vägar och jag känner mig långt ifrån kroppsligt frisk men det är något som tiden får hjälpa till med.

Sen har vi den andra korgen….. Här känner jag mig så vilsen utan Mia, sorgen bränner inte bara i bröstet utan i hela kroppen. Ibland gråter jag stilla, ibland vrålar jag rätt ut så mycket jag bara orkar. Det är hela spektret helt enkel. Det är framförallt när jag kommer till den här korgen som jag saknar distans så därför kan jag inte skriva mer om den korgen just nu.

Som jag sa så spiller den ena korgen över på den andra och det blir väldigt tydligt när jag har fått lite mer ork. Jag kan ta en fika med vänner, jag har hälsat på mina underbara kollegor på jobbet, jag har umgåtts med grannarna (som givetvis kvalar in under kategorin vänner). I och med att jag faktiskt har lyckats och aktivera mig så har jag för ett tag kunna släppa allt det genomjävliga och faktiskt bara kunna ha lite roligt och trevligt. Jag är övertygad om att det enbart är positivt för mig (och även andra som lider i sorg) att tillåta sig själv att ha roligt. Det handlar om att bryta ett negativt mönster så hjärnan får vila. Jag sörjer inte mindre för att jag skrattar ihop med vänner men däremot så läker jag när jag får göra givande saker som jag upplever som positiva.

Jag hade mycket att säga idag men nu tog orken slut så då är det bara att lyssna på kroppen. Jag orkar inte läsa igenom allt jag skrivit så står det knas någonstans så får ni ha överseende med det.

Ta hand om er och ge någon en kram som ni tycker förtjänar det. Inte nödvändigtvis att den personen har gjort något utan just för den är den. Det ni inte gör idag kan vara för sent imorgon. Tro mig jag vet.

/Jocke

Hur tar man vid igen, det har gått lång tid sedan jag skrev (med undantag för talet till Mia på begravningen) och livets förutsättningar har ändrats. Jag fick bara en känsla av att nu, nu var det dags att skriva några rader igen, hur mycket, hur långt och om vad känns inte så viktigt. Det var bara läge att skriva.

Att det börjar närma sig två månader sedan dödsfallet och snart en månad sen begravningen känns helt galet. Jag har inte kommit, som jag ser det, närmare någon form av distans till allt som har hänt utan allt är bara upp och ner. Det är verkligen ett vakuum eller en bubbla som inte har tänkt sig att spricka. Det som ger struktur åt dagarna är att barnen måste till skola och dagis och de måste hämtas hem därifrån. Självklart så försöker jag emellanåt att aktivera mig genom olika aktiviteter men soffan och Netflix är fortfarande bästa flykten från smärtan, sorgen, gråten, tyngden, maktlösheten, orkeslösheten, frustrationen, uppgivenheten. Jag vet fortfarande inte hur jag ska komma vidare med livet och hur jag ska skapa ett liv ensam utan Mia. Det känns väldigt avlägset att ha ett ”normalt” liv utan Mia men även utan Cancern och alla sjukhusbesök och allt annat som har följt i kölvattnet av sjukdomen. Det låter kanske konstigt att sakna sjukdomen och allt det den förde med sig men vi levde ändå med ett enda livsmål under knappt 2,5 år, vilket var att få Mia frisk, så när Mia nu är borta så finns en tomhet kvar, en tomhet som ligger på så många plan. Jag saknar inte sjukdomen på det sättet som man saknar sin hund när man är på jobbet men lämnar man allt annat som man normalt sett anser sig själv vara till förmån för sjukdomen så är det ganska naturligt att när sjukdomen försvinner så blir det just ett tomrum. Vem är jag utan Mia och vem är jag som inte behövs för att hålla koll på vart vi ska vara, när vi ska vara och varför vi ska vara? Jag är en egen person med egna åsikter och intressen så visst går det att hitta tillbaka till sig själv det är inte det jag säger. Men när man minimerar sig själv under lång tid till att bara göra det som vi gjorde, leva med cancer, så blir det en period av vakuum efter något sådant här.

Något jag vet att jag är och som inte har ändrats så är det att jag fortfarande är pappa till min två barn, det är en sak som är säker. Ungar, när eller om ni någonsin läser det här så glöm aldrig att pappa älskar er.

//Jocke