Bland de tråkiga, ledsamma och säkerligen för vissa, en av de värsta känslor som finns är den som infinner sig när man kommer in i ett rum eller helt enkelt ett ställe där det finns andra människor och man blir varken sedd eller bekräftad. Man stryker lite längs kanten i rummet och försöker få lite ögonkontakt för att kunna småprata lite, men ingen varken bryr sig eller ser dig. Situationer som denna händer garanterat hela tiden olika människor, och hur man ska bete sig eller hur man ska bemöta dessa människor kan man diskutera i en evighet. Skulle denna situation ske mellan en patient och dennes läkare/sköterska, ja då hamnar allt i annat ljus och det blir mycket mer allvarligare.
Jag har själv flera egna erfarenheter av att bli illa bemött inom vården, jag tänker ej hänga ut några särskilda personer och jag orkar inte skriva om alla händelser men, jag har tyvärr efter dessa två skitår fått vara med om flera otrygga situationer där allt har slutat med att jag tyvärr har noll förtroende för Vrinnevisjukhuset, och har väl denna skepsis smugit sig fram så är det svårt att återigen känna ett förtroende.
Det som är min räddning i all den här sörjan så är det personalen på Onkologen i Linköping. Jag har från att jag kom dit första gången känt mig ”hemma”, Jag har alltid känt att jag fått den uppmärksamhet och bekräftelse som jag behövt, de har ”sett mig” och arbetat med mig utifrån mina premisser hela tiden. Jag har aldrig känt mig stressad där utan det tar helt enkelt den tid det tar för att vi patienter ska få det så bra som möjligt. Nu förstår ju jag med att det ser olika ut på alla avdelningar och jag förstår att på väldigt många ställen är arbetsbelastningen så hård att de som jobbar nästan går på knäna. Men jag utgår från mina händelser och upplevelser och jag fullkomligt älskar alla dem som jag har att med att göra på onkologen.
Idag tex. Så var det dags igen för ny dubbelcocktail, ni som följt min blogg vet att jag varit utan i två veckor då mina värden drog åt skogen men denna vecka var faktiskt mina prover riktigt bra! Vi packade in oss i bilen och åkte till Linköping. När vi väl kommit dit så tog det ca en halvtimma innan jag hade både en sköterska , specialistläkare och smärtsköterska vid min säng. (då ska det tilläggas att jag inte hade något läkarbesök bestämt idag, utan min läkare som var där tyckte att det var dags med en ny undersökning, han tog sig helt enkelt tid för mig.) Där kan man snacka ”att bli sedd”. Jag hade en del frågor angående den här smärtpumpen som jag bestämt att jag sätta in och efter jag egentligen sagt att jag ville ha denna så tog det bara en timma innan de hade hittat sängplats på tisdag, var när och hur jag ska göra allt samt hunnit göra en undersökning på mig när de ändå höll på. Jag kommer på tisdag eftermiddag att få åka till Linköping för att läggas in, sen görs själva op. på onsdagen. Sen väntar en tid där på onkologen för att de ska kunna ställa in den här pumpen på rätt sätt och att jag får optimal smärtlindring, för nu orkar jag inte längre ha ont. Det ska bli mycket intressant att sätta in denna för mina förhoppningar är att kunna dra ner kraftigt på alla mina mediciner. Då får det vara värt att jag måste släpa med mig en pump!
Nej nu går mina ögon i kors!
/Mia
