Ja nu börjar det närma sig tre månader sen den i särklass värsta dagen i mitt liv. Det var den dagen allt rasade, när det inte gick att göra någonting mer. Det var en så slutgiltighet i ögonblicket när Mia drog sitt sista andetag och jag går sönder varje gång jag tänker på när jag sitter bredvid henne och bokstavligen ser henne försvinna från mig. Det ögonblicket är så ångestfyllt och har ärrat mig så pass att jag ibland tror att bilden är tatuerad på insidan av mina ögonlock. Jag blir inte bara ledsen när den bilden kommer upp, jag mår direkt fysiskt dåligt….. Jag saknar fortfarande distans till allt det här men jag försöker inte vara så hård mot mig själv utan jag tillåter mig vara där jag är.
Tänkte berätta lite om hur tiden närmast efter dödsfallet har varit för mig. Det som senare kom att kallas isberget av min terapeut var i själva verket min så kallade vardag där allt var upp och ner. Surrealistiskt är bara förnamnet. För det första så vid ett dödsfall så dras en administrativ och byråkratisk process igång som säkerligen skulle få många att krokna bara av det. Bland de första saker jag behövde ta tag i var att påbörja planerandet av Mias begravning. Är det verkligen rätt prioritering tänker ni kanske? Prioritering har inget med saken att göra blir svaret för begravningen måste vara gjord inom en månad från dödsfallet och med tanke på att man behöver boka kyrka, kolla om prästen kan och att det kan vara viss leveranstid på vissa vitala delar i en begravning, till exempel kista, så var det bara att kavla upp ärmarna tämligen omgående och dyka ner i skiten.
För det andra så medan jag höll på med det arbete var jag fullständigt nedbruten på alla plan. Jag var fullständigt dränerad på all energi, depåerna hade egentligen varit slut för länge länge sen, jag var förkrossad av sorgen, och jag var så fruktansvärt ledsen för mina barns skulle och det helvete som jag måste leda dem igenom. Det blev för mycket så en fullständig krasch var ett faktum. Jag har aldrig varit med om en större utmatthet, det finns inte ord som kan beskriva den känslan. Jag var bortom trötthet och utmattning, bortom sömnbrist ja bortom allt. Att behöva samla kraft för att överhuvudtaget orka resa sig från köksstolen då vet man att det är illa. Jag förstår faktiskt inte hur jag ens orkade tilltala barnen och än mindre få iväg dem till skolan och dagis. Det var mitt enda mål att jag verkligen skulle klara och det var att ge ungarna frukost, se till att de fick på sig kläder och sen att de kom i tid. När jag kom hem efter att ha skjutsat iväg dem så kunde jag lägga mig i soffan och sen låg jag där resten av dagen. Då gjorde jag något som jag inte gör vanligtvis. Jag flydde. Jag flydde in i filmens värd. Det var så skönt att bara få försvinna bort där ett tag. Även om jag kanske bara tittade förbi TVn så fanns ett sällskap och en fantasivärld som inte hade något med min verklighet att göra. Jag kan inte säga nog hur jävlig den där tröttheten var.
Sen kom begravningen till slut…… Alla kan säkerligen föreställa sig digniteten i den smärtan som fanns så det lämnar jag. Men mitt i allt så fanns det en kärlek i luften som värmde. Jag känner att begravningen blev precis så som Mia ville ha den. Hon visade än en gång prov på sin styrka när vi satt veckorna innan hon dog och planerade begravningen. Hon var med och bestämde de stora dragen och därför finns ett lugn hos mig att det verkligen blev som hon ville ha den.
Jag har förstått att många har begravningen som någon form av brytpunkt. En brytpunkt för att gå vidare och gå in i någon ny fas där vardagen ska återkomma. Jag själv har jag svårt att se det så för jag levde och lever fortfarande varje sekund mitt i konsekvenserna av att Mia inte är hos oss längre. Jag går dagligen förbi henne kläder som hänger på hennes klädhängare, hennes skor står kvar i hallen som om hon vilken minut som helst ska gå ut och hämta posten. Det kommer reklamutskick i hennes namn och en och annan säljare har ringt och sökt henne. ”nej hon är inte inne hon har gått bort” blir mitt svar och man verkligen hör hur säljarens annars väldigt sköna kontorsstol plötsligt blir som en spikmatta. ”oj ursäkta då tar vi genast bort henne ur våra register” säger de med ett lagom krystat tonläge. Jag klandrar dem inte, de gör bara sitt jobb men det gör inte situationen mindre obekväm för det.
Som jag nämnde ovan så satte min terapeut ord och bild på mitt vakuum i och med att hon myntade begreppet isberg. Jag tycker det känns som en träffande beskrivning. Jag hade slutat fungera, jag var så långt ner på skalan att jag tyckte allt var grått. Det var svårt att hitta nyanser i mitt sinnestillstånd förutom när det gick från grått till svart och jag grät okontrollerat. De situationerna har jag själv valt att kalla anfall av den anledningen att det känns precis som det. Tänk er själva stå och plocka ur diskmaskinen och så helt plötsligt mullrar sorgen upp från bröstet med sådan kraft att jag inte kan stå på benen. Jag överdriver inte när jag säger att jag bokstavligen faller ihop, tårarna sprutar, hela kroppen skakar och jag hyperventilerar. Det gör så fysiskt ont att få de där anfallen att jag har svårt att jämföra det med någon annan smärta.
Den uppmärksamme läsaren har noterat att jag har skrivit om allt i imperfekt vilket då bör följas upp av frågan; ”är du inte i samma situation längre?” Svaret blir både ja och nej. Jag har för mig själv valt att lägga hela skiten i två korgar. I den ena lägger jag min utmathet, orkeslöshet, mina övriga fysiska besvär såsom konstant migrän och ont i kroppen i övrigt. I den andra läger jag min sorg, saknad, ilska och alla andra känslor. Den första korgen väljer jag att tackla som en konsekvens av två och ett halvt år (!!!) av slit, stress, press, oro och ångest som tar ut sin rätt på min kropp. Den är helt enkelt åt helvete slutkörd och har varit det under en mycket lång tid. I den andra så återfinns känslor som att min alldeles fantastiska Mia, min älskade älskade fru och den helt otroligt fina mamma till våra barn dog på ett så fruktansvärt sätt. Jag har valt att göra så för att det inte ska bli för övermäktigt att hantera för mig. Sen vet jag såklart någonstans att det inte är så enkelt för vad som händer i den ena korgen spiller över på den andra och vice versa. Så svaret blir som så att ja min första korg är lättare att bära nu. Jag har återfått en del energi och kan nu slippa mobilisera kraft att gå upp ur sängen för att göra frukost till ungarna. Jag kan gå en promenad utan att bli helt vimmelkantig och få yrsel. Den känslan är jätteskön, att ändå kunna titta i backspegeln och konstatera att ”ja det går faktiskt framåt”. Sen har jag inte tömt den korgen på långa vägar och jag känner mig långt ifrån kroppsligt frisk men det är något som tiden får hjälpa till med.
Sen har vi den andra korgen….. Här känner jag mig så vilsen utan Mia, sorgen bränner inte bara i bröstet utan i hela kroppen. Ibland gråter jag stilla, ibland vrålar jag rätt ut så mycket jag bara orkar. Det är hela spektret helt enkel. Det är framförallt när jag kommer till den här korgen som jag saknar distans så därför kan jag inte skriva mer om den korgen just nu.
Som jag sa så spiller den ena korgen över på den andra och det blir väldigt tydligt när jag har fått lite mer ork. Jag kan ta en fika med vänner, jag har hälsat på mina underbara kollegor på jobbet, jag har umgåtts med grannarna (som givetvis kvalar in under kategorin vänner). I och med att jag faktiskt har lyckats och aktivera mig så har jag för ett tag kunna släppa allt det genomjävliga och faktiskt bara kunna ha lite roligt och trevligt. Jag är övertygad om att det enbart är positivt för mig (och även andra som lider i sorg) att tillåta sig själv att ha roligt. Det handlar om att bryta ett negativt mönster så hjärnan får vila. Jag sörjer inte mindre för att jag skrattar ihop med vänner men däremot så läker jag när jag får göra givande saker som jag upplever som positiva.
Jag hade mycket att säga idag men nu tog orken slut så då är det bara att lyssna på kroppen. Jag orkar inte läsa igenom allt jag skrivit så står det knas någonstans så får ni ha överseende med det.
Ta hand om er och ge någon en kram som ni tycker förtjänar det. Inte nödvändigtvis att den personen har gjort något utan just för den är den. Det ni inte gör idag kan vara för sent imorgon. Tro mig jag vet.
/Jocke
