För drygt ett år sedan skrev jag ett blogginlägg där jag summerade mitt 2015. Jag gjorde det efter att jag uppmärksammat att en hel del människor runt om på sociala medier skrev om sitt år och vad som komma skulle. Jag vet inte om årskrönikor anno 2016 har varit hett i medierna för jag har helt ärligt missat det i så fall. Men jag brukar inte kalla mig modern i första taget så jag tänker mig ändå summera ihop mitt 2016.
I och för sig enda gången jag har känt mig modern var faktiskt våren 2015 då jag gick in till en bekant som öppnat upp en ny frisörsalong och jag ville gå dit och säga hej då vi inte setts på ett ganska långt tag. Jag var som bekant inte i mitt livs form varken mentalt eller fysiskt och mina annars slätrakade kinder var täckta av skägg eftersom jag helt enkelt inte haft ork att ta hand om mitt yttre.
– Fan Jocke har du skaffat skägg? Snyggt! Det är modernt nu vet du…..
Det var det första han sa till mig och jag tror faktiskt inte att han förstod hur värdefull den kommentaren var. Här kommer ett vrak till människa och du tycker han ser modern ut!? Tack George för den fantastiska egoboost du levererade till mig och tack för att jag fick känna mig modern för första gången i mitt liv. För de som undrar så sitter skägget fortfarande kvar, det gäller att hänga med så att säga…….
Min årskrönika tar vid där den förra krönika slutade. Jag klättrade mödosamt uppför det där berget med skavda händer och öppna sår. Mjölksyran pumpade runt i kroppen av all ansträngning och det gjorde ont i musklerna. I min klättring så såg jag med fasa hur det ”sista stora hindret” kom närmare. Jag klättrade mot årsdagen och jag undrade själv hur jag skulle må. Jag vet att jag tog ledigt från jobb för att kunna få vara själv utan måsten och ha tid för att reflektera, vara ledsen, gråta, skrika, minnas bra och varma saker, minnas dåliga saker osv. Dagen flöt på och jag kände mig faktiskt lite förvånad att den inte var mer ångestfylld än vad den var. Det är klart att sorgen fanns där men jag kunde ändå sitta vid graven och minnas inte bara dåliga och smärtsamma saker utan även ta upp goda minnen till ytan. Efter den dagen så kändes det ändå som att klättringen blev mindre mödosam. Det var inte bara mörkret som sakta försvann och graderna som sakta steg utanför fönstret utan jag kände mig lättare i sinnet och starkare i kroppen. Efter en tripp upp till de svenska fjällen i början av året så kommer jag starkt ihåg att när jag kom hem därifrån att jag kände mig utvilad för första gången på flera år. Bristen på sömn var något som fram till den tidpunkten förföljt mig, det var helt enkelt svårt för kroppen att varva ned så pass att jag kunde sova tillräckligt.
På något sätt så med tiden så förvandlades den svåra bergsklättringen till ett gräsbeväxt berg där det räckte med att gå i det långa gräset uppåt och där jag faktiskt kunde stanna upp och vända mig om och titta på utsikten. Vissa dagar var utsikten sådan att man såg ända ned till dalen och där solen lös över vidderna. Det hela såg väldigt vackert och harmoniskt ut och jag kunde faktiskt njuta av att stå i den branta uppförsbacken och bara titta. Andra dagar så vandrade jag i lågflygande moln som är försvinnande likt dimma. Då var det svårt att veta vilken kurs jag skulle hålla och det var i de här dagarna som det var lätt att snubbla och ramla. Tidigare när jag klättrade på steniga bergssidor så slog jag mig blodig vid ett fall. Nu blev jag mest skitig och skrapade mig, det var ingenting som i sammanhanget berörde mig nämnvärt då jag fortfarande hade de vassa stenarna i minnet.
Att jag någonstans här började ropa ut till andra för att försöka hjälpa någon som satt fast i sin dimma eller inte visste hur de skulle ta sig vidare i sin bergsklättring hjälpte mig mycket. Jag kommer ihåg när jag gjorde min första föreläsning för onkologen i Linköping och där jag börjar hela föreläsningen med en bild på Mia. Det spelade ingen roll att jag hade övat på det i hemmets trygga vrå för när jag såg bilden på henne så gick det inte att prata. Det krampade i bröstet och jag kände att rösten stockade sig när jag försökte prata. Men jag började mitt manus och vartefter tiden gick så blev jag varm i kläderna och kom fram till att det här gav ett stort mervärde för både mig och de som lyssnade. Jag blev till och med uppringd några veckor efter av en sjuksköterska som hade varit och lyssnat och som tackade så mycket för den, enligt henne, engagerade föreläsningen.
Under året hann jag med ytterligare två föreläsningar och jag lät mig intervjuas i både tidningar och TV, jag har spelat in två podprogram vilket det ena var för cancerfonden och som har hunnit bli publicerat medan den andra podden som heter Cancerpodden kommer någon gång under 2017 skulle jag gissa. Jag var med och bildade en förening tillsammans med mina två kompisar Niclas och Tobbe som båda vet vad Cancer gör med våra käresta. Vi ska med föreningen försöka hjälpa män i samma situation som oss och där vi genom erfarenhetsutbyte och nätverkande ska försöka bryta känslan av hopplöshet och ensamhet som jag vet att man som anhörig känner.
Allt det här gör jag för att när jag står i min egen uppförsbacke och solen lyser klart så har jag möjlighet att se någon på sitt egna personliga berg och där solen definitivt inte lyser för tillfället. Har jag möjligheten, även om den är liten, att hjälpa den personen med att visa var denne skulle kunna tänkas ta nästa steg så hjälper jag inte bara en utsatt människa utan jag ser även till att hålla min uppförsbacke lite mindre brant och lite kortare än vad den hade varit om jag stått där och tittat på utan att säga något.
Året skulle även innehålla mer kraft att göra det som gav mig näring, jag tillät mig själv att stundtals sätta mig själv i första rummet och göra det jag mådde bra av. Jag är begåvad med fantastiska människor runt i kring mig som verkligen med hjärta och själ hjälper till så jag kan självförverkliga mig för en stund. Jag är så fantastisk tacksam till er som gör det möjligt och jag tror ni vet vilka ni är. Genom att jag har möjlighet att göra det jag tycker om så blir jag alldeles säkert en mer harmonisk människa och helt klart en bättre pappa. På tal om att vara pappa så är såklart mina barn en sak som ger mig näring men jag är mer än bara pappa. Jag behövde verkligen få hitta andra roller än att bara vara pappa och det känner jag att jag börjat göra igen.
Mina barn har under året växt till sig ytterligare, vore fantastiskt konstigt annars eftersom de är just barn. De är fortsatt stabila, trygga, varma och älskvärda personer som har stor nyfikenhet på livet. Men det är klart att det har sina egna ryggsäckar och sitt eget berg att bestiga så visst har det funnits tillfällen under året då livet har varit tufft för dem. Jag har märkt att när vi har gjort något roligt som att åka iväg en sväng och hitta på något så är det inte sällan som tankarna på mamma kommer när det roliga är över. Det är liksom som de saknar att få uppleva saker ihop med henne eller åtminstone få komma hem och berätta för henne om deras upplevelser. Det är ett hål hos dem som jag inte kan fylla och det smärtar något oerhört att det är så…… Ville har kommit till den åldern där han reflekterar över döden och samtidigt som det är väldigt sorgligt så beundrar jag hans härliga 4-års spontanitet. Det var precis innan nyår som han skulle åka skridskor för första gången och jag sitter och hjälper honom på med skridskorna och han helt ogenerat frågar mig om han kan dö. Jag svarar som vanligt ärligt på frågan och han kommer snabbt in på mamma och frågar varför mamma var tvungen att dö. Där sitter alltså han och jag, på en bänk mitt ute i det allmänna och diskuterar om livet och döden och om varför mamma inte kunde leva. Ett helt fantastiskt samtal som var helt utan sorg från hans sida och där han avslutar samtalet med att konstatera att jag har knutit färdigt hans skridskor och att det var dags att gå ut på isen.
Att skriva det jag nu ska skriva kändes väldigt svårt då jag har suddat och skrivit om några gånger men inte blivit nöjd. Att beskriva och erkänna öppet att man har besegrat en av de största rädslorna i kölvattnet av min kära frus bortgång är inte lätt. Men efter så många besegrade rädslor så vet jag att det enda att göra är att just bara göra det. Jag har under årets senare del lyckats träffa en person som betyder något för mig som jag inte känt på länge. Ni vet när man märker att man blir glad av att få ett sms, eller att få den där extra energin av att prata med henne. Att märka att någon tittar på en sådär speciellt, att få samtala om allt och inget. Det har jag börjat fått uppleva igen och tro det eller ej så efter lite (läs en hel del) funderande och grubblande så har jag tillåtit mig själv att njuta av det. Jag har fått öppna en dörr till något jag trodde var begravt och det känns fantastiskt. Det är inte enkelt och det är många frågor som kommer upp men jag har sagt till mig själv att inte analysera sönder det hela utan tillåta mig själv att njuta av känslan och våga vara här och nu tillsammans med den känslan. Att placera in saker och ting i fack eller att gjuta fast sig mentalt i vissa tankemönster är något som jag inte vill och kan göra just nu men Jessica (ja hon heter så) har varit fantastisk i mina önskemål och behov genom att inte döma och inte heller kräva saker av mig. Vad framtiden har att ge behöver vi inte bestämma här och nu utan jag njuter när jag träffar henne och det känns som en lyx som jag aldrig trodde jag skulle få uppleva igen. Är tacksam för den känslan helt klart.
Att det har hänt mycket sedan 2016 års första dag råder det ingen tvekan om. Det här är året då jag vågat börja leva igen. Jag har fortfarande svårt att se fram emot saker men jag tänker att det kommer med tiden. Mina barn mår på det hela taget väldigt bra och det skänker mig en fruktansvärd trygghet i vardagen och den tryggheten håller jag hårt i.
Så för att summera min något långa (ursäkta) årskrönika så kan jag konstatera att jag fortsätter att jobba mig framåt i livet genom att ta ett steg framför det andra. Jag har blivit starkare av de sista årens prövningar och trots att det finns väldigt många ärr och skador från tiden som varit så tillåter jag mig själv att leva. För trots allt så handlar det inte om att klara av livet, det handlar om att uppleva livet. Där har jag kommit ett steg närmare den upplevelsen.
//Jocke
