Idag, eller snarare i natt för klockan är 00.30 när jag skriver det här, skulle jag kunna avhandla mycket saker. Jag kan skriva om hur jobbigt det var att veta att min fru skulle ha fyllt 32 år för några dagar sen (2/7) och hur jävligt det var att ta upp våra barn till graven för visa vår vördnad och att barnen skulle få säga grattis till sin mamma som helt meningslöst har ryckts ifrån dem. Den orättvisa jag känner för deras skull är så svår att beskriva i ord. Visst att jag är drabbad men jag är en tjurskallig fighter som hatar, och då menar jag hatar, att förlora, med andra ord så pallar jag för en hel del skit, därmed inte sagt att jag någonsin kommer förlika mig med vårt öde för det kommer jag aldrig, läs ALDRIG att göra. Jag måste bara tvingas lära mig att leva med det. Men jag undrar varför ska det drabba oskyldiga små barn som aldrig gjort någon något ont? Det är något som jag heller aldrig kommer att kunna förstå att varför ska våra barn behöva växa upp utan sin mamma? Den där otroligt fina, varma person som lärde dem moral och alla likas värde, bland många andra saker förstås. Vart någonstans finns logiken i det!? Svaret är väl att det inte finns någon logik i vårt öde utan det är helt enkelt så att livet inte är en fråga om rättvisa…..
Eller så kan jag skriva ännu en gång om hur stark min känsla av ensamhet och övergivenhet är just nu när jag skriver det här. Det är den gamla vanliga visan att vi har haft en kanonbra helg med fina vänner och fantastiskt väder som har innehållit sol och bad i massor, men när lugnet lägger sig så kommer den där känslan av sorg och övergivenhet som jag beskrivit förut ett antal gånger. Men nu kommer jag att göra valet att inte skriva mer om det i det här inlägget. För jag vill fokusera på något som är positivt. Jag har sista månaden känt mig piggare i kroppen, jag har känt mig starkare än tidigare, jag har känt att sorgen smärtar något oerhört fortfarande men när jag tänker på Mia har jag börjat kunna se ljusa, varma och fina minnen från allt vi har hunnit med i vårt liv tillsammans. Det är inte enbart de sorgsna minnena som tar plats. Tidigare har det enbart varit en smärta att få upp minnesbilder när jag har slutit mina ögon, men nu så kan det komma positiva bilder också.
Jag har en särskild bild som jag ofta återkommer till och det är att vi är på en brygga ute i St. Anna skärgård i Östergötland. Jag har precis badat och står i badshorts och tittar ut över fjärden. Det är en klassisk sommardag med övervägande sol men det finns även några moln på himlen, de är väluppfostrade och undviker att skugga solen så vi kan få njuta av solstrålarna. Östersjöns bräckta vatten slår emot mina luktsinnen och jag dra in den speciella doften ända ner i lungorna. Jag hör måsar som pratar med varandra och en bit ut åker en motorbåt förbi som låter som bara en motorbåt kan. Mia sitter bredvid mig i en brassestol och blundar upp emot solen. Allt för att få så mycket av den härliga solen på sig som möjligt. Även hon har nyss badat och sitter och soltorkar. Mia ansåg alltid att hon hade så svårt för att bli brun därför tog hon ofta chansen att bättra på brännan. Istället för att titta ut mot vattnet så vänder jag huvudet mot henne och tittar på henne, samtidigt så öppnar hon sina ögon och tittar upp emot mig, vi ler åt varandra men vi säger ingenting. Sen blundar hon igen och jag tittar återigen ut över vattnet. Ögonblicket där våra blickar möts är fantastiskt men väldigt kort. Varför jag kommer tillbaka till den här minnesbilden går inte att förklara för det är relativt länge sedan och vi har gjort många fantastiska saker sedan dess. Det måste vara drygt tio år sedan det skedda och utspelas innan barn, kombi och bostadsrätt.
När jag i början hörde alla prata om den där tiden som måste få gå och hur jag tids nog skulle kunna komma på fötter igen kan jag helt ärligt säga att jag dels inte trodde på det för fem ruttna ören och dels blev jag provocerad av den peppningen. Men här är jag idag och har kommit fram till att så är faktiskt fallet. Om det är någon som läser det här och är i en svår situation och finner det här provocerande så ska ni veta att ni har all min respekt att känna så. Jag kunde inte för mitt liv förstå hur ”livet kommer att gå vidare”…… Som jag skrev i ett tidigare inlägg så när jag väl förstod att livet obönhörligt faktiskt går vidare oavsett om man vill det eller inte så gjorde jag ett val. Ett val att just leva vidare. Jag säger inte att det var ett lätt val eller att det inte var smärtsamt att fatta beslutet, för det är det, varje dag. Där har jag så mycket att tacka min fru för som har gett mig så mycket visdom att ha med mig på den här resan. Men det tänkte jag spara till något annat tillfälle att gå in mer på djupet gällande det. Idag eller snarare i natt så konstaterar jag att livet kan erbjuda ljusa stunder även till mig, men det är förbannat vad jag måste kämpa för att få ta del av dem. //Jocke
