5 år.....
Kan tiden stå helt stilla men samtidigt rusa på som ett försenat X2000 tåg?
En sådan här dag är känslan precis så, hur kan det komma sig att jag kommer ihåg detaljer och situationer från den dagen för 5 år sedan med en sådan precision att det kunde ha utspelat sig igår. Jag kommer ihåg hur de sista andetagen togs och hur nattsvart allt var. Jag kommer ihåg tystnaden inuti mig när jag mitt i natten sitter ensam på sjukhuset och försöker greppa vad som hänt. Jag kommer ihåg lättnaden att Mias orättvisa kamp till slut var över. Jag känner idag fortfarande den fruktansvärda ångest som jag hade över att vara den som skulle berätta för barnen 2 och 7 år gamla att herr Cancer till slut släckt deras mammas liv. Alltså 2 och 7 år!? Det är helt jävla galet.
Det är så många känslor, situationer och samtal jag kommer ihåg som utspelade sig under den här dagen. Det ligger knivskarpt i minnet.
Men jag känner också den distans till sorgen och sjukdomen som 5 års bearbetning gett mig. Ni som följt bloggen vet att det inte kommit gratis, förresten vad kommer egentligen gratis? Att tiden går är en naturlag, oavsett vad så går solen upp imorgon, förhoppningsvis så är den inte täckt av alltför tunga moln.
Jag tycker det är skönt att Herr Cancer inte bor i mitt hus längre. Jag är tacksam så länge han inte väljer att flytta in igen. Det skulle innebära nya utmaningar och troligen grava problem att fungera som människa. Men just nu bor han inte här vilket är bra, mycket bra.
Det som är mindre bra är att under de här 5 åren så har många nya offer skördats i kampen mot cancer. Många är de som kämpar och förlorat. Många är de som kämpat och klarat sig också för den delen, men alltför ofta kommer herr Cancers flyttlass med ett pris. Och han ger inget RUT avdrag kan jag säga.
Jag tänker på min kära mamma som drabbades 6 månader efter Mia gick bort. Hon kämpade och vann, det är jag tacksam för.
Jag tänker på släktingar som kämpar just nu. Jag tänker på vänner och deras familjer som kämpar och har kämpat. Jag tänker på de jag inte känner och deras familjer och vänner och den kamp de för.
Jag tänker att jag måste vara tacksam för livet, jag måste det för att visa Mia att jag värdesätter det som hon inte längre kunde ta för givet. För visst är det så att det är lätt att ta det sköra livet för givet när dagarna försvinner på löpande band. Jag måste vara tacksam för jag har en lyx andra inte har. Jag är frisk och Her Cancer bor för tillfället inte hos mig.
Så gör något stort i det lilla. Krama den du har nära. Säg till dina vänner att du uppskattar dem. Säg till din älskling att han eller hon är viktig.
Vem vet det kanske inte är så litet när det kommer omkring. Det kanske betyder allt.
//Jocke
