Hallå kroppen, vakna nu!!!!
Nej min kropp förstår inte det här med att mina värden måste GÅ UPP!!!!!
Blir kvar på Vrinnevi tills imorgon, hoppas det ser bättre ut annars får vi se vad de väljer att göra.
/Mia
Hotell Vrinnevi Rum 24
Det här inlägget är till er som är blodgivare... Samt er som bara är nyfikna på hur jag har det!
TACK!!! För det ni gör! Jag själv har försökt att få bli blodgivare 3 gånger men varenda gång har det fallit pga dåligt blodvärde. Inför sista gången hade jag verkligen boostat min kropp med både broccoli och blodpudding och precis när jag kände att jag äntligen skulle komma "i mål" så föll jag som en överviktig flodhäst mitt på målsnöret... Det krävdes ett blodvärde på 125 och jag hade 124!
Så tack än en gång alla ni som är blodgivare, för ni räddade mig igår! Som ni kanske förstår så tog den där jäkla maginfluensan tillslut knäcken på mig. Igår morse vaknade jag och kände mig sämre än någonsin så vi ringde in till onkologen som fixade så jag fick bli inskriven på KK i Norrköping. Mina värden var skitdåliga rent ut sagt så jag fick igår 2 påsar med blod så nu känns det liiiite bättre, men jag blir kvar här minst 1 natt till för att mina värden ska fatta att det är uppåt dem ska och inte neråt.
Ta hand om er allihopa och kan ni så bli blodgivare, det kan rädda många liv! Mina försök till att bli har nu slutat för efter allt det här med cellgifter och strålning så vill de väl inte ens ha mig på reservdelslistan till donationsregistret!
Puss o kram
Mia
Magsjukan from HELL!!!!
Jahopp!!!
Allt började i fredags när Ville åkte iväg till mina föräldrar för att jag och Jocke skulle få lite "ensamtid" för att Jocke skulle få en chans att friskna till efter hans mastodont halsfluss. Stina fick åka till sin farfar!
Iallafall, så kom samtalet från mamma där det hade upptäckts att Ville började kräkas! Han skulle egentligen kommit hem på lördagen men han fick stanna till söndagen då vi inte hade fixat att ta hand om ett magsjukt barn i det tillståndet vi båda var i. Ungarna kom sen hem på söndagkvällen och vi var väldigt nöjda över att ingen annan åkt dit.....😩🔫
Det första vi märkte var sms från min mamma där det meddelades att både hon och min far blivit tokdåliga! Sen gick veckan och tisdagen kom! Då tyckte livet att någon/något skulle sparka lite extra hårt på dem som ligger!
Den som började då var Jocke! Han fick kräks och min kära svärmor fick ringas in för att hjälpa till med Ville. Sen framåt kvällen så kände jag hur det började åka hiss i magen, jag började kräkas vid kl sju! Som tur var så blev det inte mycket mer än två rundor på toaletten för Jocke för när klockan var tio ca så började Stina att kräkas! Så hon och jag har sprungit hela natten, Jocke den stackaren har knappt sovit nåt då han fick styra med Stina. O dagens surprise slår Ville The Man till med när han åter igen lägger en kaskadspya med frukostinnehåll rakt ut över bordet! Men det konstiga är att det blev bara den och inget annat! 😕
Stina slutade att kräkas vid tre idag på eftermiddagen, jag slutade vid kl sex imorse. Jag har nog aldrig varit så dålig i hela mitt liv! Jag utvecklade även feber och iom att jag är så nyligen "cancerbehandlad" med strålning och cellgifter så är det viktigt att jag hör av mig om feber uppstår, och givetvis kom det feber!!! Så onkologen ringde ut hemsjukvården som fick komma och ta akutprover. Som tur var så var de inte så pass dåliga att jag behövde åka in, men jag måste upp till Vrinnevisjukhuset på fredag för att ta nya prover!
Det är först nu sen igår eftermiddag jag känner att jag kan sitta upp ordentligt... Alla i hemmet har som tur är slutat kräkas, men jag blir helt matt när vi åker på bakslag på bakslag...hur jävla mycket ska vi behöva orka med egentligen?
Le Grande Finale!
Då var vi här, tidpunkten som kändes så vansinnigt långt bort när vi stod i början av resan. 6 veckors daglig behandling med strålning och starka cellgifter. Så kom först onsdagen med det sista giftet och sen kom fredagen med sista strålningen….och så var det slut!
Första spontana känslan i fredags var att springa naken i snön 34 varv runt onkologen med Göran (min ”kavaljer” som hängt bredvid mig varje cytostatikatur) i ena handen och alla sköterskor som tagit hand om mig i den andra. Men även att den känslan kom först så ligger det ändå lite mörkare tankar och gror där under. Vad händer nu när jag inte träffar dem varje dag? Vad gör jag om jag känner ett behov att snabbt behöva prata med en läkare? Är cancern verkligen borta nu? Kommer den komma tillbaka? Vad gör de OM den kommer tillbaka nu när de ”dragit” strålningskortet? Vad finns verkligen kvar att göra om helvetet kommer tillbaka? Jävliga tankar som ingen har svar på….
Sen så spottade ju även ödet oss i ansiktet IGEN genom att ge Jocke AKA ”den som drar hela vår familj för tillfället” en halsfluss som inte är av denna värld. Det slutade med en tur till öron/näsa/hals avdelningen och ett herrejösses penicillin för att han idag (1 vecka senare) kanske kan känna att han orkar sitta uppe en kvart efter maten och inte behöva gå och lägga sig direkt. Vi har senaste veckan varit duktigt skadeskjutna båda två! Det är tur att vi har familjemedlemmar och vänner som hjälper oss så otroligt mycket, hade vi inte haft det så vet jag ärligt talat inte hur vi skulle ha klarat den här veckan!
I alla fall, för att återkomma till den cancersjuka kvinnan så väntar nu 2-3 månader av ”tillfrisknande” innan det är dags för en ny röntgen och undersökning för att se om strålningen varit lyckad. Strålning fungerar som så att även om jag slutat med den nu så ligger den och ”gror” där inne och göttar runt sig ordentligt så det krävs den tiden innan man gör en röntgen för att man ska se vad den åstadkommit. Sen gör det ju även tyvärr att mina biverkningar från strålningen kommer vara som värst om ca 2-3 veckor….och det är ju inte världskul kan jag säga! MEN, skiten är gjord och nu ska jag bli så satans frisk och hälsosam så självaste Gunde Svan kommer se ut som en soffpotatis!
Må gott!
Mia
Två människor, Två helt skilda perioder i livet, Två val, Samma sjukdom....
Jag har så gärna velat dela med mig av en händelse som jag var med om i början av min behandling men har inte tiden på något sätt bara försvunnit så har orken inte funnits istället, men nu känner jag att båda finns så då måste jag få delge mig av en händelse som påverkade mig något otroligt mycket under en längre tid.
Det var dags för min andra omgång cellgifter och som ni läst tidigare så var min upplevelse efter den första inte direkt "rosenskimrande" . Jag fick i alla fall min säng som vanligt, rum nr 5 säng nr 3, och i de andra två sängarna så låg där bl.a. en "kändis" som jag brukar prata med samt en ny dam som jag inte sett till tidigare, hon låg ensam med en bok och ingen droppställning vid sin sida så jag misstänkte att hon var rätt så "ny" på stället. Jag hade som sagt väldigt kämpigt den dagen med ett vidrigt illamående liggandes över mig och jag var så blek så hade jag velat kamouflerat mig så hade det räckt med att jag klätt av mig naken och ställt mig mot den vita väggen, det enda som kanske hade avslöjat mig var mina rödgråtna ögon som timmen innan hävt ur sig höststormar med floder under tiden jag pratade med kuratorn. Jag hade en riktigt dålig dag helt enkelt!
I alla fall så efter ett par timmar fick damen som jag pratat en del med besök så hon försvann ut ur rummet och jag drog med mig Göran (min något smala kavaljer här som får äran att hålla droppet) in på toaletten en sväng och när jag kommer ut så ser jag den andra damen kika upp över bokkanten så vi hälsade på varandra och sen kom 20 frågor på samma gång tror jag. Allt ifrån hur jag mådde under tiden jag fick behandlingen till att veta hur den gick till och varför och när och om etc. Så jag började svara så gott jag kunde efter mina erfarenheter, jag har alltid varit öppen med min sjukdom och väldigt rak med hur jag verkligen mår, jag har så svårt för att när någon verkligen genuint frågar hur jag mår berätta att "jorå men det hoppar marshmallows ur stjärten samtidigt som det flyger regnbågar ur öronen samtidigt som du snyter ut bollar av choklad" Då det i verkligheten (för er som inte förstod ironin) inte alls är så för mig. Nej, jag har alltid jobbat med ärlighet samt att säga och beskriva saker som de verkligen är ur min synvinkel, det tror jag nämligen är bäst i längden.
Efter dessa 20 frågor då så fick jag faktiskt in lite frågor till damen som jag märkte hade ett STORT behov av att få prata så efter ett tag lärde vi känna varandra där under en timma. Hon var 86 år gammal och hade fått diagnosen livmodercancer, de hade hittat tumörer som hade spruckit under operation och därför satt hon här och visste väl inte riktigt vad hon hade att vänta sig, eller rättare sagt. Hon visste knappt alls varför hon var där, hon hade fått något insatt i armen sa hon och då jag kikat på hennes arm så såg jag att det var en PICC-line som jag själv hade så jag meddelande henne då att det är därigenom du kommer få dina cellgifter. Jaha, fick jag till lite svävande svar....
Efter ett tag kände jag orken började tryta så jag ursäktade mig för att sova en stund så jag drog för det där ooootroligt tjocka draperiet som de har mellan sängarna och la mig tillrätta. Då hör jag hur dörren öppnas och det kommer in en sköterska till damen och för er som tror att draperiet dämpar allt ljud, nej det gör det inte.....
Jag ligger och hör då hur sköterskan går igenom proceduren med damen om att hon ska få cellgifter var 3:e vecka och det skulle bli sammanlagt 6st behandlingar. dessa behandlingar var även i "säkerhetssyfte" då tumören spruckit och sköterskan sa även att det var en av de "snällare" behandlingarna man kunde göra. När jag då tror att damen lugnt och stilla ska sträcka fram sin lilla rynkiga arm för att påbörja behandlingen hör jag istället ett distinkt.....NEJ! Jag tänker inte göra det här! ...... (det är nu jag vill ha den här lilla emojigubben som spärrar upp ögonen så mycket han kan)
Sköterskan- Men "Birgitta", det är väl klart att du ska, doktorn och du kom ju överrens om det här?
"Birgitta"- Ja, men jag har ångrat mig, jag vill inte gå här och må dåligt i flera veckor.
Sköterskan- Ja, men nu är det ju inte säkert alls att du mår dåligt utan alla reagerar olika på de här behandlingarna, och du får ju faktiskt en väldigt "snäll" variant. (ska tilläggas att jag säkert 5 gånger under min och "Birgittas" pratstund nämnde för henne att det är väääldigt individuellt hur man mår.)
"Birgitta"- Ja, men det spelar ingen roll, jag vill inte. Det är slöseri på resurser....
Sen fortsatte en lång dialog mellan sköterskan och "Birgitta" där sköterskan enträget på ett otroligt professionellt sätt försökte få henne att förstå vikten av att göra en sådan behandling och under tiden på andra sidan skynket låg en ung illamående blek kvinna med tårar i ögonen för att hon hade skrämt ihjäl en stackars tant till att inte vilja ta emot sin behandling. Jag var nära flera gånger att rusa upp och slita bort draperiet och förklara för henne att det kanske kan hoppa i alla fall en marshmallow ur rumpan på henne....men så kom det som gjorde att jag hejdade mig och lät "proffset" som redan satt där hand om henne.
"Birgitta" sa rent ut att hon hade levt ett helt underbart liv, hon hade en dotter i Australien, hon hade fått leva ett liv utan andra allvarliga sjukdomar, hon hade levt ett aktivt liv och kände helt enkelt att när hon är 86 år ska hon inte behöva må dåligt i onödan utan hon väntade helt enkelt på att få dö sin död eller hur jag ska förklara, hon resonerade lite tragiskt att hon inte hade så mycket kvar att leva för, skulle hon dö av Cancer så hade hon i alla fall inte behövt må dåligt av någon behandling.
Efter mycket om och men så kom även hennes läkare upp och försökte prata med henne men utan resultat så det var bara för sköterskorna att plocka ut hennes PICC-line kateter igen och plåstra om henne.
Innan hon gick fick jag en stor kram och då slog det mig hur nära vi var varandra i vår sjukdom och samtidigt hur det var månresor mellan oss i hur vi resonerar ikring den. För rent procentuellt sett så låg vi på precis samma risk att drabbas för återfall.
Jag, 30 årig småbarnsmor som tar allt sjukvården har att erbjuda mig, slåss för mitt liv så hårt jag bara kan och försäker rida ut varje illamående och smärtor med rustning och svärd redo för att brottas med allt som kommer i min väg!!! För att för mig finns inget alternativ, jag har två små barn som räknar med att ha sin mamma mååånga år till, jag har en man som jag vet vill ha en Fru i måååånga år framöver. Så för mig är valet självklart.......
"Birgitta" 86 år, inga barn i samma land ens en gång, ingen man. Har levt är superhärligt liv. Valet var inte svårt för henne tillslut. Hade du gjort annorlunda i "Birgittas" situation?
Det har tagit lång tid för mig att känna mig bekväm inför vad som hände, men jag tror att om jag varit i hennes situation så kan hända att jag gjort likadant.....
MEN, nu är jag inte där, utan jag lever i min verklighet, och där finns inget val....
Puss o kram på er
Det är på sin plats.....
...att igen tacka alla för era kommentarer. Vi har inte möjlighet att svara på alla kommentarer som ni skriver men vi läser och uppmärksammar noga alla kommentarer. Oavsett om ni känner oss eller inte så värmer ert engagemang, det gör att vi orkar lite till, lite mer och lite längre.
Stort tack!
//Jocke
Lyx i all överflödig enkelhet
Jag sitter vid köksbordet, har ätit frukost, läst diverse tidningar, lyssnar på musik, tittar ut på ett fantastiskt skitväder och faktiskt njuter. Jepp ni hörde rätt.
Mia och kidsen är nere i källaren och styr med något så jag fick lite tid till övers. Hör att de njuter att få vara bara de tre och jag njuter av att få sitta själv, winwin!
Det gott folk är lyx som man kanske till vardags inte märker av. Lyx i all enkelhet......
//Jocke
