Krama era barn lite extra idag och var glada över att ni är friska.....
Då och då funderar jag väldigt mycket på vad för ont mina älskade barn har gjort för att förtjäna det här? Vilken unge i världen ska behöva förbereda sig på att mamma eller pappa ska bli allvarligt sjuka, behöva bo borta längre tider eller helt enkelt dö alldeles för tidigt?
Jag kunde aldrig föreställa mig för 10 år sen att jag idag lördag den 30 Augusti skulle hålla om min 7-årings skälvande kropp samtidigt som jag försöker vara stark och inte brista ut i storgråt för att min dotter inte ska få ha sin mamma hemma inatt. Jag försöker hålla mig stark när hon bedjande säger att hon vill ha sin "normala" mamma tillbaka och att cancerkulorna ska försvinna.
Hur i helvete förklarar du för en 7-åring att du inte vet om du kommer att dö i cancer???
När jag tillslut kom in på mitt rum på Vrinnevi så släppte jag allt, tårar, ilska, sorg, ALLT jävla skit rent ut sagt.
Jag åkte ner en sväng till mörka hålet, satt och verkligen gned in jorden på min kropp samtidigt som öppningen åkte högre och högre upp. Ibland kommer känslan över mig att jag bara skiter i allt det här, att jag inte orkar mer....men......då ser jag den här 7-åringen med ett söndergråtet ansikte, jag ser en 2-åring som när mamma är hemma sträcker fram sin lilla solbrända hand när han ska sova och säger "mamma hannen"
Och redan då vet jag ju! Jag kan inte ge upp......
