livmedcancer.blogg.se

Ibland är det svart som natten, som om man skulle kunna skära i det med kniv och ibland lägger mörkret bara ett dolt skimmer över solen, livet och alla människorna. Vi borde vara vana, vi som lever i det här landet där vi praktiskt taget omfamnar mörkret i halva våra liv. Men det här mörkret är av ett annat slag, det rotar sig in i den ensligaste vrå och sprider sig när helst och hur som helst utan hänsyn eller respekt. Den dagen man vaknar på fel sida eller man blir orättvist behandlad av någon idiot till medmänniska eller varför inte en sådan dag när allt bara går käpprätt åt…..

När man står där mitt i mörkret och allt, stort som smått har gått fel; till frukost hann äggen bli hårdkokta istället för löskokta, lilltån slås blå mot sängstommen, datorn krånglar när den behövs som mest, du råkar i storgräl med dina nära och kära, ja då står man där sur och bitter som en citron eftersom allt har hänt inom loppet av en halvtimme och mörkret bara väller upp inom en. När blicken sedan flackar ut i mörkret och letar efter en ljuspunkt så finns den plötsligt där, varm som en bäbiskram eller varför inte en augustimorgon. Värmen och ljuset byggs upp inom en och man känner att ägget blir gott i alla fall, tån gör inte så ont längre och ett förlåt unisont från båda parter gör att grälet känns mer avlägset en det där kalla mörker man fortfarande befinner sig i. Den värmen och det lilla ljus som hunnit sprida sig släcks brutalt som när man blåser ut ett stearinljus och återigen är man där igen. Bilen ville inte starta när man ska iväg till alla möten och måsten, hämtningar och lämningar. På ett kick dras man tillbaka till sitt för dagen nya mörka jag. Klyschan med att stanna i sängen och dra täcket över huvudet låter som en världslig sanning vid det här laget. Hur som helst passerar ändå dagen förbi och när kvällen kommer är de här motgångarna en parentes, det ordnade upp sig och man klarade av situationerna när de kom. Även fast man drogs mellan hopp och förtvivlan. Förtvivlan i ögonblicket man slog i tån där tanken rusar om att tån är bruten och ett läkarbesök senare visar den bistra sanningen att så är fallet och med alla konsekvenser det medför. Och hopp då man sekunden senare inser att tån höll och att det inte är någon fara.

I smått så blir sådana här prövningar snabbt en parentes och man trycker undan det jobbiga, mörka och svåra till förmån för det roliga, ljusa och lätta. Men i stort när man slängs mellan hopp och förtvivlan så blir prövningen jobbigare och mörkret svårare att hålla sig undan ifrån.

-Kommer hon klara operationen? JA! Hon klarade operationen. Va, nej blev det biverkning? Hur ska vi göra nu. Oh vad skönt nu mår hon bra, VA, Nej! Nu mår hon dåligt igen! Vad beror det på? Jaha, ok vad behöver vi göra för att lösa det? Nehej, blev inte det bra?

Att hela tiden kastas mellan ljust och mörkt, hopp och förtvivlan, lätt och svårt är jobbigt. Det tar energi men klara av det ska man. Liksom som att komma över motgångarna med blåslagen tå och krånglande bil så tacklar man även de stora prövningarna med skogshuggarflin och ett jävlar anamma. Så visst ska man se till att klara av de prövningar som bjuds, det ligger nog djupt inom oss alla att ha den viljan.

Men är livet till bara för att klara av de saker och de prövningar vi ställs inför, oavsett om vi har tagit oss för dem själva eller blivit välsignade med problemen utifrån? Är det meningen att man i våg efter våg ska sköljas över med nya uppgifter att klara av? Själva meningen med livet, landar någonstans ändå i, att man ska leva det inte bara klara av det. Sen är det varje människas uppgift att klara av att leva sitt liv, vilket säkert kan vara nog så svårt utan en massa prövningar utifrån.

I snart två år har vi framförallt i stort men även i smått kämpat oss genom med blod svett och tårar de prövningar som har kommit inför oss. I smått så har problem kommit och gått och blivit parenteser i våra liv men i stort så slits vi fortfarande fram och tillbaka. Vi får nöja oss med att klara av livet just nu och sen leva det när tillfälle ges. Tyvärr börjar det bli så pass lång tid att jag börjar tvivla på om den där parentesen någonsin kommer.

Om vi antar att vi har ett Karmakonto så borde vi enligt mig ha en ansenlig slant där vid det här laget. Tycker vi borde få casha in snart i så fall.

// Jocke