Näääääästan ända fram!
Det är ingen som har sagt att livet ska vara lätt, men snart börjar det bli löjligt!
Jag hade ju som sagt sett fram emot att få åka hem idag! Inget tycktes gå snett utan jag fick tom min behandling som planerat och allt var frid och fröjd.....MEN, (äääälskar det ordet) så kom min underbara läkare in med en rynka mellan ögonen och berättade att infektionsenheten fortfarande ville att jag skulle ha antibiotikadropp så det skulle då innebära att jag helst skulle ligga kvar på US över helgen till måndag......men min schyssta läkare som exakt vet vad jag vill hade lyckats fixa till "en variant" som innebar att jag fick åka tillbaka till Norrköping och komma hem för ett par timmar så jag kunde få pussa sönder mina barn! Ooooh herregud vad mysigt det var att få komma hem och krama mina älskade, fina, underbara småknottar!
Sen var jag tvungen att befinna mig på Linnea enheten på vrinnevisjukhuset kl 18 för att återigen få sova i en säng från tidigt 80-tal som gnisslar när man vänder på sig. Men det var faktiskt den bästa av lösningar som gick att få.
Vi har helt enkelt skjutit på alla behandlingar så jag ska kunna få permis på dagarna! Jag behöver vara inne som sagt kl 18 för att först få ena antibiotikan, sen får jag en annan variant kl 20 och sen kommer nästa kl 02 och så håller det på med sammanlagt 5 behandlingar under hela natten för att jag ska kunna få åka hem till min familj! Jag tar varje chans jag får för att få umgås med min man och mina barn, då är det värt att ligga vaken större delen av natten!
Så nu väntar jag på nästa "shot" som tar 2 timmar att få! Kanske skulle försöka sova något innan?
/Mia
