livmedcancer.blogg.se

Den här bloggen skrivs av Mia och Jocke Samuelsson och det här är vår historia: Hösten 2012 så fick Mia besked om att hon hade livmoderhalscancer. Beskedet kom kort tid efter att hon hade fött vårt andra barn, en son som heter Ville. Innan Ville kom till oss så har vi en dotter som heter Stina. Mia dog av sin sjukdom i januari 2015 efter knappa två och ett halvt års kamp. Jag har valt att driva bloggen vidare för att fortsätta berätta vår historia. En historia som inte avslutas med ett dödsfall utan en historia som skapas kontinuerligt av vår familj. Vill ni maila frågor eller liknande gör det på: [email protected]

Till alla er…

Publicerad 2014-08-29 22:29:00 i Allmänt

…ensamstående föräldrar. Vill säga att jag är imponerad av er. Att styra upp familjen själv är inte det lättaste uppdraget man kan tänka sig. Jag har fått lära mig hur det är under de här åren eftersom jag rent krasst i perioder varit ensamstående.
Min utgångspunkt har hela tiden varit att barnen ska ha en så normal vardag som möjligt. Stina ska åka på sina aktiviteter, båda två ska få så bra mat som möjlig utifrån sin pappas ork och engagemang för kastruller och grytor, få uppmärksamhet och helt enkelt en bra och meningsfull vardag. Jag tycker själv att på det hela taget så har det gått ganska så bra, i alla fall om man ser utifrån hur våra kära barn mår och hur de har mått. Sen ska jag inte sticka under stol med att det har varit jobbigt, för det har det, och är fortfarande ska tilläggas. Till skillnad från en ensamstående mamma eller pappa så har jag lyxen att få ha Mia hemma för det mesta och som alltid gör sitt yttersta för att vara med i barnens vardag. Ibland har hon kunnat vara med mer och ibland mindre. Så på sätt och vis har jag egentligen bara sniffat lukten av den något röriga gryta som det innebär att vara ensamstående på riktigt. Den ensamstående föräldern har förstås inte den tryggheten jag har, det är bara att klara sig själv och klara av vardagen.

Jag kan ärligt säga att jag tidigare inte ägnat föräldrar i den situationen speciellt mycket tankeverksamhet. Jag har givetvis noterat att de är föräldrar som vilka föräldrar som helst som uppfostrar sina barn efter bästa förmåga (var är den förbannade bruksanvisningen när man behöver den?). Reflektionen över att den ensamstående mamman eller pappan behöver jobba dubbelt så hårt har helt enkelt inte funnits där. I mitt fall skulle jag nog säga att det är för att jag helt enkelt har tagit min och Mias relation och tvåsamhet för givet. I alla fall när det kommer till att vara föräldrar. Vi skaffade barn ihop och vi ämnade att uppfostra våra barn ihop. Eftersom jag alltid har älskat Mia väldigt högt och hon mig (nu är jag fräck och sätter ord i munnen på henne men hon får dementera det senare om hon inte håller med!) så har vår relation alltid varit stabil och därför skulle jag nog säga att jag har tagit vårt gemensamma föräldraansvar för givet. Nu när jag fått en lite provsmakning av ensamlivet som förälder så ser jag det där lite annorlunda. Försöker att ta tillvara på det mervärde som Mia ger mig genom att vara en närvarande förälder. Om det så bara är att sitta i soffan tillsammans med barnen och småprata framför TVn så jag kan städa ordning på disken efter maten eller att hon läser en god natt saga för Stina så jag kan sitta och ta det lugnt i 5 minuter. Jag försöker att reflektera över att det är värt otroligt mycket.

Så ni som lever ihop tillsammans med era barn, snälla klaga inte på varandra för vad ni inte gör, beröm varandra för vad ni faktiskt gör. Känner just du att du vill ha mer eller annorlunda hjälp av din partner, säg det på ett snällt och respektfullt sätt. Och du som får kritiken framfört på ett snällt och respektfullt sätt, försök att ödmjukt ta till dig kritiken och utveckla en lösning tillsammans med din partner. Livet är för kort för att bråka och tjafsa om skitsaker. Ha en öppen kommunikation med varandra, att knyta näven i fickan har sällan löst många problem. Visst att ha barn är bitvis jobbigt, men kan ensamstående föräldrar klara av att skaka fram riktigt bra människor så ska väl vi som är två och delar på jobbet inte behöva vara sämre.

Jag känner några ensamstående föräldrar så om det av händelse är någon av er, eller någon ensamstående mamma eller pappa som jag inte känner, som läser det här så ska just du veta att jag är imponerad av dig. Ingen nämnd ingen glömd

//Jocke

Kommentarer

Postat av: Manolis

Publicerad 2014-08-30 09:04:24

Fint skrivet Jocke 💖

Svar: Tack, kul att du tyckte det!
Jocke Samuelsson

Postat av: Petra

Publicerad 2014-08-30 09:24:03

Tack hälsar en ensamstående varannanveckas-mamma!

Svar: 👍👍
Jocke Samuelsson

Postat av: Andreas

Publicerad 2014-08-30 14:37:07

Bra skrivet grannen👍👍 många tänkvärda ord..

Svar: Tack!
Jocke Samuelsson

Postat av: Prenumerant

Publicerad 2014-08-30 22:21:06

*läser* <3

Svar: 👍
Jocke Samuelsson

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela