livmedcancer.blogg.se

3:e omgången cellgifter är jag inne på nu och idag gjordes min 13:e strålning. Nu är jag i det här läget där jag glider in i väntrummet på strålbehandlingen tittar mig lite omkring, ser antingen ”Berit” eller ”Siv” (väljer av respekt att hitta på egna namn) och hälsar på dem, pratar lite om hur det har varit. Ser en sköterska som skiner upp i ett leende som sätter sig 1 min för att prata med mig om hur det är. Allt runtomkring är lugnt och tyst….Ingen stress här inte.  Det kommer ut en ny sköterska, Mia,  nu är det du! Jag får en arm om axlarna samtidigt som vi går in i vad jag kallar ”bunkern” , får igen frågan om hur allt är om jag fått hjälp av diverse läkare, dietister, smärtläkare etc. De slänger fram en våg som jag får ställa mig på. –Neeeeej du fröken! Nu får du allt se till o äta lite mer! Får en uppmaning att jag nu inte bör gå ner mer i vikt.  Jag lägger mig på britsen och hela tiden pratar någon med mig eller så står någon bara o klappar mig lite lätt på armen. När jag är klar så åker jag hemåt eller som idag då går jag vidare till stället där jag får cellgifterna.  Glider in på avdelningen och möts även här av varma leenden och igenkännande blickar.  Jag får ropat till mig vilken säng jag ska ha och så kommer ”min” sköterska  in till mig o ger mig världens kram och sen är det även här 100 frågor om hur allt är. Jag känner mig helt enkelt inte längre som ”bara” en cancerpatient, utan jag har en helt ny familj omkring mig, det är inte alla som har 4 olika "mammor" som frågar allt mellan toalettvanor till om man äter.  Tjejerna som jobbar här är helt underbara, jag hävdar att rekryteringen som görs här på onkolgen inte kan vara den lättaste, men jag kan lova att de verkligen träffat rätt!

Hur mår jag nu då??

Ja det är en rätt intressant fråga! Efter min första cellgiftsbehandling så störtade jag ner i mörka hålet och satt så jävla fast som man jag bara kunde.  Jag mådde skit och tänkte att jag fixar inte ut det här, mår jag såhär dåligt efter 1 jäkla omgång hur ska jag då klara 4 till? Det som ska tilläggas är att jag även fick en ny liten pilleridutt från min smärtläkare som heter Lyrica och det var garanterat den som fick mig att må sämst, så den slängde jag så långt bort jag bara kunde. Sen har jag faktiskt sakta men säkert kommit längre o längre upp ur hålet. Jag mår inte riktigt lika illa men jag är vansinnigt trött mer eller mindre hela tiden.  Mitt illamående har jag provat en hel drös olika preparat för och mitt i det så har jag även en magkatarr att ta hänsyn till….ooooo inte nog med så har jag ju även en stomipåse som spottar ut tabletter i tid o otid så de kan inte ge mig vad som helst heller. Jag är inte direkt deras favoritpatient ur den synpunkten…..

Men som sagt, jag mår allt lite bättre, och tur är väl det för varje gång jag får en ny cellgiftsomgång desto mer bryts kroppen ner. Hoppas hoppas jag får må såhär tiden ut för nu är det nääääästan halvtid!

Puss o kram på er!!!

Mia

Då var det dags igen, den kanske mest laddade av alla helger på året, julen. Jag hade alltid en stående fråga inför varje jul till Mia om vi skulle ta en sista minuten, bara hon och jag. Det blev aldrig så utan vi firade alltid jul hemma, vilket var mycket trevligt det med. Men sen hände något som kallas barn. Det var då julen fick en nytändning på något sätt. När jag var barn så var jag liksom jul upphöjt i 10 med tomtemössa från första advent! När jag blev äldre kändes det ändå lite avslaget i mellanåt. Men när barnen kom in i bilden så blev liksom den där tomtemössan aktuell igen, i år har jag inte haft den sedan första advent men likväl från tredje….. För när jag ser Stinas ögon lysa av sådan förväntan så är det svårt att inte tycka att julen är kul.

I år har vi någon form av undantagstillstånd när det kommer till julstök, lussebak och dopp i grytan. Mia har precis avklarat vecka nr 2 av totalt 6 veckors behandling. Tyvärr är den bistra sanningen att det varit en känslomässig berg och dal bana då hon har varit riktigt dålig stora delar av de här två veckorna. Mycket sängliggandes för hennes del med andra ord. Men på något sätt så kommer den där julafton infinna sig i alla fall, det är liksom bara att gilla läget. Oavsett om man sitter ensam med TVn som enda sällskap eller om man har hela tjocka släkten inklusive sin systers brors kusins morbrors hamster på besök så kommer man ändå vakna upp till en ny dag och då är allt över. Så varför stressa med allt, så länge man är nöjd med det man väljer. Sedan vet jag också att alla inte har den lyxen att kunna välja en sådan här dag, men det kan man troligen skriva hyllmeter om bara det. Jag tycker bara att hur man än väljer att spendera sin jul så får man inte glömma bort kärnan i det hela. Om du ska ha hela släkten på besök gör det verkligen något att det inte är kliniskt rent i hörnen eller att laxen ligger på rätt fat, är det inte viktigare att njuta av att ha nära och kära hos dig? Sitter du hemma framför TVn alldeles själv varför inte pröva på att stänga av dumburken för en tid och njut av stillheten, det var väl troligen därför du valde att vara själv?

Vi själva har dragit ner julen till ett minimum med samma minimala julkänsla till följd. Fokus ligger någonstans i att Mia ska orka igenom sin behandling så vi kan få uppleva många fler jular tillsammans och tillsammans se våra barns ögon lysa så där som bara barns ögon kan.

Men på något sätt så har det lilla vi gjort räckt mer än väl, Stina sprack nästan av förväntan inför imorgon, julstrumpa, undersöka om någon tomtenisse ätit av pepparkakorna i julgranen, åka till Mormor och Morfar för att äta julbord, få julklappar, listan kan göras lååååååång.

Nu håller jag tummarna att Mia orkar följa med till Mormor och Morfar imorgon, men jag har sagt det förr och säger det igen: Hon är en hård en…..

Vi vill slutligen önska alla en riktigt God Jul vad ni än bestämmer er för att göra. Hoppas ni alla blir nöjda med just er julafton hur stor och svulstig eller hur spartansk ni än väljer att göra den.

//Jocke