Det gör alltid lika ont....
Idag stod ett besök vid graven på schemat. Jag är inte den som är jättebra på traditioner men det är en sådan dag idag där det är extra fint att besöka den sista viloplatsen.
Idag var det tungt för båda barnen att gå till graven. De blev väldigt känslosamma och grät en hel del. Stinas återkommande frågor, som i sig har lyst med sin frånvaro ett tag, kom och det är samma frågeställningar om varför mamma inte kunde räddas och hon beskrev att hon önskade att mamma aldrig skulle ha dött. I sig är det inga nya saker de brottas med och ibland är ett besök vid graven ganska odramatiskt och ibland blir de lite ledsnare.
Men det gör alltid lika ont i mig när jag ser hur de plågas. Det bränner och river i mig och jag önskar så hårt att jag skulle kunna lyfta deras smärta och ta den själv istället. Den smärta jag känner i mitt bröst när jag ser deras plågade ansikten är så stark, så fruktansvärt stark........
Men det är deras smärta att bära och det är deras pris för att ha älskat sin mamma högt. Jag kan bara vara där och bära dem igenom det smärtsamma och svåra, jag kommer aldrig kunna ta bort deras känsla av saknad och sorg. Jag kan bara var där som deras pappa och älska dem för de fantastiska människor de är.
Men det gör alltid lika ont.......
