livmedcancer.blogg.se

Den här bloggen skrivs av Mia och Jocke Samuelsson och det här är vår historia: Hösten 2012 så fick Mia besked om att hon hade livmoderhalscancer. Beskedet kom kort tid efter att hon hade fött vårt andra barn, en son som heter Ville. Innan Ville kom till oss så har vi en dotter som heter Stina. Mia dog av sin sjukdom i januari 2015 efter knappa två och ett halvt års kamp. Jag har valt att driva bloggen vidare för att fortsätta berätta vår historia. En historia som inte avslutas med ett dödsfall utan en historia som skapas kontinuerligt av vår familj. Vill ni maila frågor eller liknande gör det på: livmedcancer@gmail.com

Julen 2018

Publicerad 2018-12-23 23:22:57 i Allmänt

Då är den här igen, julen står för dörren i all sin prakt. Familjen ska samlas för att umgås runt julbordets alla olika maträtter och ljusen lyser upp både våra hus och våra sinnen. Gemenskap, kärlek och julefrid förmedlas redan från och med november månad och imorgon når just julefriden sin klimax när vi träffas för att äta, umgås och öppna julklappar. Det är en högtid för familjen det står helt klart och varför inte samlas när ljuset här uppe i norden är som mest frånvarande för en stunds gemenskap.

Jag kommer ihåg när jag var liten och hur mycket jag älskade julen, inte bara för julafton och paketen utan hur hela december förvandlades till en lång glädjefylld förväntan. Det var julkalender, julbak och julpyssel i en härlig kombination. Alltid med min tomteluva som följeslagare, vi var på något sätt oskiljaktiga. Glädjen var total på något sätt.

Julafton för fyra år sedan började som så många andra dagar under den här perioden av att jag vaknar med en dunkande migränhuvudvärk som sitter som ett skruvstäd över vänster öga, även synen på det ögat visar sig inte vara den bästa. Jag tittar upp i taket någon minut för att sedan på ren vilja lägga benen över sängkanten och resa mig även fast varenda muskel i kroppen skriker åt mig att ligga still åtminstone ett halvår till. Det var en julafton där Mia inte var hemma för hon hade för två dagar sedan åkt in akut till sjukhuset på grund av extrema smärtor. Det var även den dagen som jag trodde att allt skulle ta slut, att allt skulle ta slut i ett kaos av smärta och feberyrande. Hon dog inte den dagen men för mig så var den dagen bland det mest traumatiska jag har upplevt i hela mitt liv, hennes dödsdag inkluderat. Så stod jag då där två dagar efter att hon lurat döden, i alla fall i min världsbild, yrvaken, slutkörd och fullständigt sänkt av allvaret i situationen. Det var verkligen bortanför all rimlighet.

Det hade mörknat när vi kom upp till sjukhuset, jag skulle väl säga att det var efter Kalle Anka någon gång. Kalle brukar vara en bra tidsskiljare en dag som den här. Vi kom in i samlingsrummet där personalen hade ställt fram granen och vad jag kommer ihåg så glittrade den fantastiskt fint av alla ljus och allt julpynt. Bredvid hade de kört in Mias sjukhussäng och där låg hon dödligt sjuk bredvid en av julens starkaste artefakter. Läkarna hade fått skaplig bukt med smärtan vid det här laget men till priset att den lilla styrseln som fanns kvar i benen helt hade försvunnit, hon skulle aldrig resa sig från sängen igen.

Där i den stunden så hade vi just det julen är paketerad till att vara, vi hade gemenskap, det fanns glädje och kärlek. Men allt var underordnat den stora sorg och smärta vi alla kände. Sorgen och smärtan var som tomtens julklappssäck och vår glädje och kärlek var de paket som låg i. Det gick inte att slå sig fri från att vi alla som var där visste att det här är sista julen vi firar ihop. Vi visste att definitivt en av oss kommer lämna oss snart och det smärtade så klart oerhört.

Nu stundar då julen igen och det är fjärde julen sedan den där julaftonen på sjukhuset. De ärr som jag har dragit på mig genom åren börjar alltid värka såhär års, det verkar helt enkelt oundvikligt. Det är som när en reumatiker får ont i lederna när första kylan sveper in.

Jag känner alltid en stor press inför jul det ska jag erkänna fullt ut. Jag känner pressen från media och hur julen generellt framställs som en glad och lycklig familjehögtid där stereotypfamiljen mamma, pappa, barn träffar föräldrar och syskon med familjer. Den skimrande jullyckan sprids över husen och superlyckan är total. Mitt intellekt säger åt mig att den bilden inte nödvändigtvis behöver ha någon som helst sammankoppling med hur människor väljer att fira sin jul men det slår ändå an ett ackord i mitt känsloregister och det är inte i dur jag hör det. Jag drivs helt enkelt av ett stort mått av pliktkänsla inför den här helgen. Jag har en djupt rotad värdering som säger åt mig hur julen borde vara och då försöker jag leva upp till den värderingen. Jag vill att mina barn ska tycka det är en härlig tid och jag vill kunna ge dem en fin och varm känsla. Men själv känner jag mig som en soldat i givakt som ska utföra en galen generals order där jag tvingas göra något fast min kropp skriker att det hela är bara så fel. Jag lägger undan mina känslomässiga tvivel och utför ett arbete som behöver göras även om kroppen säger nej. Jag kommer ändå aldrig att kunna ge mina barn vad de saknar mest av allt, det förlorade de en januarikväll för snart fyra år sedan.

Men mitt i all den här värken och de traumatiska minnena så väcks något i mig. Jag tar fram en ilska i mig, en konstruktiv pådrivande ilska. För vem skulle jag vara om jag skulle låta mitt något antagonistiska synsätt på julen gå ut över mina barn. För det jag förespråkar och vill förmedla till mina barn är att vi behöver kärlek, omtanke och medmänsklighet. Det är tre saker som för mig går bortanför julen och som för mig är central i fostrandet av mina barn. Oavsett av vilken anledning man firar julen och på vilket sätt man väljer att fira julen så har jag en uppfattning om att kärlek och omtanke för sina nära och kära står högt på agendan i en tid som den här. Jag vill inte sända den signalen till mina barn att bara för jag känner mig som en naken reumatiker i snålblåst så är kärleken till våra nära och kära inte värd att uppmärksamma. Nej då får jag helt enkelt hitta strategier att trotsa mina negativa impulser för att ge mina barn en fin stund i gemenskapens tecken. Men det kräver en rejäl skopa energi för att trotsa rädslor och gamla trauman och jag brukar känna mig mentalt slut när julaftonen är till ända.

Med det sagt så hoppas jag att alla som läser detta har en fin och bra jul. Hoppas ni firar den på det sättet ni vill. Sen om det är att välja att inte fira alls eller om det är att fira med alla ni känner ja det är en helt annan historia.

Ta hand om er därute.

 

//Jocke

Kommentarer

Postat av: Elise

Publicerad 2018-12-26 21:15:45

Så tufft. Medkänsla och kärlek till er!

Postat av: Anonym

Publicerad 2018-12-31 20:05:42

All lycka till dig i framtiden ⭐️

Postat av: Anonym

Publicerad 2019-01-16 22:35:21

Vad starkt och fint du skriver. Jag tänker att det är en gåva att kunna formulera sina känslor och tankar som du kan. Det måste vara bra för läkning och sorg och bearbetning. Allt gott!

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela