Två år har gått
Idag är det två år sedan som Mia dog. Det känns ganska bisarrt att det har gått så pass lång tid. I vissa avseende kunde det lika gärna ha hänt igår men i andra avseenden så känns det så fruktansvärt avlägset. Ska man vara krass så är det ett helt annat liv sen, det tillhör det förgångna och kommer aldrig komma tillbaka. Men det är inte bara sorg eller tragiska händelser i livet som tillhör det förgångna. Det som var för en minut sen tillhör det förgångna lika mycket som Mias sjukdom och bortgång. Det förgångna lämnar oss inte utan att vi blir påverkade av just det förgångna; minnen, förnimmelser, associationer av det förgångna bär vi med oss i nuet och in i framtiden. Bra eller dåliga det spelar ingen roll, det förgångna finns i ryggsäcken vi bär med oss. Vi får bara helt enkelt välja vilket perspektiv och på vilket sätt vi ska se på det som en gång varit.
Just nu efter att jag och barnen har varit uppe vid Mias grav så blir jag påverkad av all sorg, lidande och smärta som fanns den här dagen för två år sedan. Men jag kommer inte att välja att sluta leva i nuet bara för att gamla ärr, skador och sår plötsligt börjar värka igen. Att det värker är helt enkelt det naturligaste i världen för när man har älskat någon som jag älskade Mia så värker det en dag som den här, det är kärlekens pris.
Jag blev rätt trött och matt efter besöket vid graven så nu säger min kropp åt mig att lägga mig ner och ta det lugnt ett tag. När det är gjort så ska jag göra något så alldagligt som att ordna lunch till mina barn. Det gör jag med en glädje ska jag säga.
Ta hand om er.
//Jocke
