Livet i motljus
Ja så kan det kännas ibland. Man blir förblindad av ljuset och vet inte vilken väg man ska ta. Då får man lita på magkänslan och ta ett steg framför det andra även om känslan finns att det är omöjligt. Vi människor är fantastiska i det avseendet att om vi har en övertygelse så kan vi göra det till synes omöjliga möjligt.
Jag står på ett hotellrum och försöker hitta den rätta känslan i mig själv. En timme efter kortet är taget så sitter jag nämligen i Cancerfondens Podcast och pratar om hur man som förälder hanterar barnens vardag, oro och frågor när deras ena förälder är döende i cancer. Det tidigare programmet hade tydligen blivit framgångsrikt med många positiva återkopplingar så vi ska medverka i ytterligare två program.
I programmet så pratar jag om de värsta ögonblicken i mitt liv, när jag tvingas se på Stinas desperata blick när hon får reda på att mammas cancer inte går att bota och det går upp för henne att mamma kommer dö. Jag pratar om det ångestladdade ögonblicket när jag ska väcka mina barn för att berätta att deras mamma dött och inte kan komma tillbaka till oss. Det är några händelser i livet som jag för alltid kommer att vara ärrad av. Men jag har accepterat dess existens varpå jag faktiskt kan bära med mig dessa händelser utan att låta dem förtära mig.
Jag har inga bevis på att det jag gör kommer förändra någonting överhuvudtaget. Jag kommer inte kunna bota cancer eller förhindra att familjer slits isär av den här sjukdomen. Men jag har en stark övertygelse att om vi alla bara väljer att bry oss lite mer, försöka lite till och sträcka ut vår hjälp till någon som just där och då behöver en hjälpande hand. Då kommer vi steg för steg kunna göra det omöjliga möjligt.
