Kvällen blev visst natt
Tanken var att jag skulle sluta mina bruna och få en riktigt bra natts sömn och så plötsligt blev det något helt annat. Tankarna började fara runt det här med jul och julfirande. Jag har fortfarande väldigt svårt för julen med tanke på den avgrund vi befann oss i för fem år sedan. Den här tiden är så starkt förknippad med den djupaste ångesten och den svartaste sorg, att även om ångesten är borta sedan länge och sorgen inte förgiftar mitt sätt att minnas och känna så kan jag inte blunda för att julen är en artefakt för lidande och orättvisa.
Men just den känslan gör att det slår an något eftertänksamt i mig.
Jag står ändå här, fem år senare, och faktiskt har lyckats att ta hand och fostra mina barn. Jag är, trots allt som har hänt, tacksam för det liv jag har och på det sätt det har blivit. Stolthet över att ha gått igenom ett stålbad men ändå kunna lyfta blicken mot himlen, dra in luft djupt ned i lungorna och känna en genuin livsglädje. För det gör jag, jag känner glädje i livet. Det kan vara ett av de viktigaste förhållningssätten; göra saker för att vara lycklig.
Det var inte tomma ord där någonstans i tiden för sjukdomar och livskris. Det var inte bara något som sades i stridens hetta utan jag har jobbat så hårt för att vara lycklig.
Sen bjuder livet en alltid på utmaningar, det har livet alltid gjort och kommer alltid att göra. Utmaningen ligger kanske inte så mycket i utmaningen i sig själv utan mer i sättet att klara utmaningen på.
Lev stort och älska mycket.
//Jocke
